torsdag 31 mars 2011

Nå MÅL - författarDRÖMMAR

Såg en gammal artikel i en SKTF-tidning om DRÖMMAR & MÅL vilken var lätt att applicera på att förverkliga sina författardrömmar och NÅ MÅLET = bli publicerad och läst av många. I stora drag har jag totat ihop några ord om det här på mitt eget sätt från artikeln. Drömmar går oftast inte att förvekliga, men är ändå betydelsefulla för att NÅ MÅLET. Att skilja på drömmar och MÅL är viktigt. MÅL ska kunna uppnås inom en viss tidsgäns. MÅLET kan kännas oändligt långt borta, men om man tar ETT STEG I TAGET är möjligheten att NÅ MÅLET större - än om man inte tar något steg alls. Att ha FRAMTIDSDRÖMMAR gör att kreativiteten ökar, förväntningar blir tydligare. Det är skillnad på framtidsdrömmar och KONKRETA MÅL. MÅL är något vi kan förverkliga, sträva efter att NÅ. MÅLET ska vara konkret, lockande, angeläget, realistiskt, innebära aktivitet och handling. ETT MÅL KAN INTE NÅS UTAN ATT STÖTA PÅ HINDER. ATT LYCKAS ÄR OFTA SISTA STEGET I EN RAD AV MISSLYCKANDEN. Min närmaste aktivitet för att NÅ mitt MÅL är att jag ska läsa igenom Manus 1 en omgång till (har nog läst det sammanlagt 300 ggr). Finslipa på ett nytt följebrev som blir totalt annorlunda jämfört med det förra. Maila förlag och fråga om det är okej att skicka in "samma manus som inte är samma längre" eftersom det förra ligger kvar på förlaget utan att jag hört något ännu? Vad gör ni för att nå målet? Allt för nu & Kram till er Applåderar den som kommenterar här på min blogg:-)



onsdag 30 mars 2011

Två små barn grät ...


... och lyssnade på sin mamma när hon läste ur en bok som hon själv fått i present när hon blev 10 år.

De två små barnen låg på golvet och levde sig in i berättarvärlden. I sin livliga fantasi kunde de se hunden LASSIE komma springade mot dem och sätta sin tass i den enes utsträckta hand. Pälsen strök mot deras bara ben, tungan stickade på kinderna, huvudet vickade till den ena sidan, de mandelformade ögonen uttryckte kärlek och lojalitet.


Lassie var på flykt, på väg hem till pojken som älskade henne. Hon var mycket långt hemifrån, men hennes instinkt sa att hon måste ta sig hela vägen hem. Vägen var inte lätt.

Mamma läste:

"Sjön hade smalnat av till en ström. Men det var en strid ström, som skummade vilt över hällar och stenar. Lassie gick ner i vattnet. //... Strömmen tog henne liksom ett papper, som kastats ut framför ett framrusande tåg och virvlar bort i vinden. Vattnet förde Lassies kropp med sig nedför forsen. Det skummade och yrde omkring henne, hon kom under vattnet flera gånger, men hon kom upp till ytan igen. // ... Om och omigen tumlade strömmen om med henne med förkrossande styrka, och hon kom ofta under vattnet i strömvirvlarna ...//"


De två små barnen krälade på golvet, de grät och kved, de led med hunden Lassie som de kände så väl genom allt det mamma läst. Det minsta barnet kröp in under mammas fåtölj, hackade tänder och snyftade hjärtskärande.

Mamma avbröt sig och frågade: "Ska jag sluta läsa?"

Båda barnen skrek i korus: "Nej, sluta inte läsa!"

Mamma tittade ner på fötterna som stack fram under fåtöljen och på det blonda huvudet på det andra barnet och såg tårvåta kinder. Hon sa: "Men ni bara gråter och lider."

"Vi vill gråta, bara du läser snälla mamma."

Underfåtöljbarnet sa: "Vi måste rädda Lassie - vi måste få veta hur det går."

Båda sa återigen i korus: "Läs!"

Mamma läste vidare ...


De två små barnen var mina barn och det var jag som var den läsande mamman. Vi alla tre älskade boken: LASSIE PÅ ÄVENTYR.

Den är skriven 1940 och det exemplar som jag precis just nu har framför mig är tryckt 1961 och det är samma bok som jag fick som 10-åring och densamma som jag läste ur för mina barn.

Ännu har jag inte börjat att läsa den för mina barnbarn - men snart så ...


Ibland har jag tänkt, men samtidigt förkastat det - att det kanske inte är så konstigt att jag har en Collie - även om den inte är långhårig som Lassie - min hund är ju en korthårig Collie. Jag har aldrig haft en längtan efter en långhårig. Att det nu är så att min hund Razz är som en Lassie i sinnet var något jag inte räknade med att få uppleva. Men så är det. Vilken lycka!

Min älskade Razz har precis som Lassie varit på (eget) äventyr. Han förvann under ett gigantiskt åskväder uppe i en obebodd Dalaskog. I åtta långsamma timmar var han som uppslukad. Jag tänkte förstås på Lassie och hennes bravader under sitt äventyr. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få känna Razz tass i min hand, hans tunga slicka på min kind, hans mandelformade ögons oreserverade kärleksfulla blick i min. Men jag hade fel! Det var jag själv som fann honom flera mil från där han försvann och han var på väg hem - precis som Lassie.


Vad som sker under morgondagen har vi ingen aning om - så lev idag:-)


(Razz är inte rädd för åska eller smällare eller något annat heller för den delen)


Allt för nu & Kram till er


En applåd utdelas av mig till den som lämnar en liten kommentar här:-)


tisdag 29 mars 2011

Skäms

... för att jag har skrivit BÖRJADE & PLÖTSLIGT typ tusenmiljoner gånger i Manus 1. Jag nämnde tidigare att jag gått igenom hela manuset under redigeringen och kommit i mål på sista sidan. Men det gjorde jag utan Words sökfunktion för att jag samtidigt ville läsa igenom hela texten och göra andra ändringar oxå. Skönt att nå ett delmål, suckade jag av beåtenhet och satte igång med sökfunktionen efter de förhaltliga orden. Rutan kom upp och sa att det fanns 89 st BÖRJADE!!! Det började just bra - ha, ha .... Måste var fel tänkte jag. Klickade på 'sök nästa' - nejdå - det fortsatte och fortsatte med hur många BÖRJADE som helst. Men vad f*n är det här? Jag är urkass!!! Pustade och ändrade. Tänkte att jag kan väl inte vara lika pantad vad det gäller ordet PLÖTSLIGT oxå? Jag får nog dra täcket över huvudet i fortsättningen ... undrar när jag ska bli nöjd egentligen? Ska jag få göra någon applåd idag tro - får se ... Allt för nu & Kram till er

måndag 28 mars 2011

Hur skriva vackert om ...


... att jag under gårdagen inte kunde göra som den här balettdansösen? Jag hade svårt att stå alls och än mindre på ett ben.

Genast i gryningen, som inte inföll på den vanliga tiden igår och inte heller inom mig - trippade jag över det kalla golvet i sovrummet - det är alltid kallt eftersom fönstret mot gatan står öppet från skymning till morgonrodnad. Jag fortsatte genom hallen, dörren till badrummet stod på vid gavel, ljuset från badrumsfönstret träffade mina sömndruckna blå.


I det kaklade utrymmet stod en kritvit tron värdig en ballerina och den blev också bestigen av mig. Det kändes oroligt i det som låg fördolt under huden i mitten av torson. Disharmonin därinne ignorerades dock. Vattendroppar nådde insidan och utsidan av händerna innan jag lämnade badrummet bakom ryggen och skred ut till regionen för frukosttillredning.


En vacker elfenbensvit tekopp fylldes upp till kanten med Liptons Yellow Label Tea och två slanka citronskivor. Solgul och iskall tropisk juice gjorde att kristallglaset på fot fick vätskepärlor utanpå. Kylskåpskallt smör blev omsorsfullt utbrett på dinkelskorpor. Allt placerades på en bricka med mönster av lavendel.


På tå - dock inte som en ballerina, återvände jag till bolstert och bädden. Gosade ner mig och la en servett av lin över bröstet. Läppjade på Liptons, förde en skorpa mot mina rosenröda läppar - de kunde varit det om jag använt läppstiftet som låg vid spegeln i det kaklade badrummet - mina tänder som såg ut som vita getter på bete tog en liten bit av skorpan och tungan krullades av den salta smörsmaken. Med fingret gjorde jag ett mönster på det sirliga juiceglaset och förde vattenpärlorna åt olika håll. Tog en sipp och lät smaken fördela sig runt om i munnen. På så vis genomfördes hela min frukostering medan jag läste unika ord ur ett bokverk.


In under hudens lager i det fördolda meterverket stegrade det sig som av små hästars hovar mot min finlemmade hand där den låg ovanpå och försökte beskydda mig från den värsta smärtan.


Jag kastade bolstret åt sidan och vräkte mig upp från bädden. Trippade inte utan sprang som en vinthund genom sovrummet och hallen. Nådde fram till den elfenbensvita ballerinatronen i tid. Hästarnas hovar la sig tillrätta i sina spiltor. Allt blev lika lugnt som en havsfjärd utan vind.

Men det blåste upp igen, det blev vindar i kanalerna. Tillbaka till tronen.


På urtavlan förflyttade sig visarna framåt, tiden tickade på allteftersom det omväxlande fortsatte att storma och vara kav lugnt.

Medtagen och matt önskade jag att det skulle bli en annan och ny dag.


Nu är den här - underbara måndag:-) Jag kan låtsas att jag kan dansa som en ballerina eftersom jag känner mig fjäderlätt och lycklig idag för att gårdagen är över.


Allt för denna gång - ses igen & Kram på er


Glöm inte att du får en stor applåd av mig när du lämnar en liten kommentar här:-)







söndag 27 mars 2011

Himmel med stjärnor

Igår natt när jag var ute på sena (mycket sena) vovvepinkrundan tänkte jag att det inte var en riktigt stjärnklar natt. Jag tittade uppåt och såg bara en enda lysande vit 'sak' däruppe och tänkte att det är väl något flygplan, satelit el dyl. Men se där hade jag fel! Runt den lysande saken som jag förstod var en stjärna iallafall var det ett gytter av pytteminismå stjärnor. Jag log! Alltid när jag ser myllret av de små runt en större stjärna blir jag löjligt upprymd (rymd - ha, ha) Likaså när jag ser månen. Den brukar lysa så starkt att den bländar. Ibland är det molnigt runt den, men så skingras molnmassan och det blir en aura omkring den i olika brunrödrosablå nyanser. Tänk att det finns människor som inte vet hur månens faser ser ut. Som ny och nedan menar jag då. Ett knep som jag brukar påtala i sådana situationer är att om det är en NYmåne så ser den ut som ett kommatecken. Det där går inte alltid hem ändå. En del fattar nada. Kanske för att det är Stockholmare som bara har bott i hufvudstaden i hela sitt liv, tänker jag. Jag är ju själv född och uppvuxen i Sthlm och det tog över 50 år innan jag flyttade - till Dalarna. Efter nästan 5 år flyttade jag tilbaka till min älskade födelsestad, men det är en annan story. Jag har grunnat över varför jag själv var en dålig stjärn- och måntittare när jag bodde i stan. Kanske för att det är så upplyst med gatlyktor mm? Nu när jag är tillbaka förstår jag att för min del handlade det inte alls om det. Det handlade om att ta sig tid. Att stå stilla och betrakta. Vara i nuet. Inte bara slänga en blick uppåt och konstatera att ' ja - där är stjärnorna' och sedan hasta vidare. För i storstan rusar man för det mesta omkring i ett galet tempo. När jag kom på besök hit ner med tåget - tog det tre sekunder ute på Vasagatan vid Centralen - innan jag själv la i övre stressväxeln och blev sådan jag alltid varit och likadan som alla andra som rusade omkring. Varför är det så bråttom? Här springer folk efter bussar och tunnelbanor som om det inte kommer någon ny inom de närmsta 10 minuterna. I Dalarna där jag bodde - där skulle man behövt springa allt man kunde om man såg bussen komma stånkande - den gick bara 2 ggr om dagen och ingen på helgen! Men här ... I Dalarna lärde jag mig stå och betrakta varje stjärna för sig med sitt myller av små runtomkring. Den vanan har jag tagit med mig nu när jag återvänt till storstan. Det är jag så tacksam över!

//Tack för den här gången & Kram



lördag 26 mars 2011

Manus i förändring



Har nått det första delmålet i redigeringen av Manus 1. I natt kom jag fram till sista sidan. Tjooohooo vad glad jag blev. Själva storyn har minskats med 9 sidor. Ett tillägg kommer sedan som en Epilog som jag tidigare nämnt.

Det jag ändrat är dels återkommande ord som jag tog bort eller bytte ut. Dels har jag ändrat MYCKET i upplägget som jag hoppades skulle vara självsäljande men som inte tycks ha varit det eftersom jag fått refuseringar. Kanske var det så att det jag trodde var säljande i själva verket var frånstötande? Vad vet jag när inget förlag säger någonting? Nu vill jag testa det här nya upplägget. Kanske att jag skickar det till en lektör för en ny vända? Men före det ska jag jaga flera små 'darlings' som: ju, så , nog, väl, slags ...

Det där med Epilog är ganska svårt upptäckte jag nu i efterhand eftersom jag inte vill avslöja det som tillför spänning i intrigen ... hmm ... får fundera lite till ...

Ska skriva nytt förbrev oxå.


En fråga - om någon kan svara på den vore jag väldigt tacksam:

Kan jag skicka in det nya upplägget i manuset till ett förlag som inte svarat ännu???

Tänkte om förlaget kan få en möjlighet att välja vilket upplägg som verkar bäst för dem.


Nu ska här redigeras igen - från början en gång till ...
Skriv en kommentar och du får en applåd - iof kan bara jag höra den men ändå:-)


fredag 25 mars 2011

Kyssande värme


Alldeles i början på höstterminen på Skrivarlinjen var uppgiften att skriva dikter på olika sätt. Vi höll på med metaforer ett tag. Nu tänkte jag bjuda på en oredigerad dikt som jag skrev då.
KYSSANDE VÄRME
Ogråtna tårar samlade i stupen
kyssande värme längtan tär
Tungor befriade ur trängtans djup,
ej när
Solvarma läppar, så sällsamt
din mun klär
Mjuk hud förgäves ryser stilla,
smekande vilar i gryningsljus
Sipprande kristaller fryser till is
innanför genomskinlighetens silkesblus
Porslinsfigurers leende glimma vilt
vridande hägring tiger i ödsligt hus
Beslöjad brinner månskensdansen
blicken föröder ingenting då
Doften annorstädes befinnes vara
facklan lyser intill ödelagt strå
Förskräckt, ingen skönhet mera synes
förgråten själ skrider över nattlig gård
Kandelabers gulnande vax i stelnad form,
mantelns frasande fåll glider bort
Högtidligt sköljes skönhetens marmor
bakom tårars livlösa port
Sinnligt glöder hjärtats längtan,
tidsaxelns rymd, alldeles för kort
Så kan det se ut när man får en sådan uppgift som helst ska skrivas på tid rakt av utan ändringar.
Hoppas du fick någon glädje av den:-)
//Kramar om

torsdag 24 mars 2011

Väcka minnet med doft






Doftminnet väcktes häromdagen från sin slumrande tillvaro i hjärnans vindlingar. När sådant sker blir jag positivt överraskad, inte bara för att det sker utan att det går så snabbt att registera och koppla till personer och/eller platser och situationer.

Jag lagade råris. Inte något snabbris alltså. Utan det som finns på bilden här: Risentas riktiga råris som ska kokas i 45 min. Jag börjar med att hälla olivolja i botten på en kastrull, sedan tar jag curry, paprikapulver och chilipulver. Värmer allt försiktigt och häller ner råriset som brynes en stund i olja och kryddblandningen. Ovanpå alltihop häller jag på vatten och SEN kokar det i trekvart.

Vad var det för doftminne jag fick då? Jo, det luktade mormors kokkonst. Hemma hos mormor och morfar fick jag mat som jag trodde att alla människor åt. Men det förstod jag senare att så inte var fallet. Min mormor var kallskänka och hennes sandwischar höll hög klass. Hon visade mig aldrig hur hon gjorde - men jag TITTADE och iakttog. Lärde mig hur det skulle se ut. Ändå är det doften av hennes varma mat jag förknippar mest med henne. Oj, sopporna med oxsvans och soppmakaroner i form av små stjärnor. Mums!

Det som märks att jag fått influenser av mormors matklimat är att jag under hela livet gärna handlat hem: Kålrabbi, färsk fänkål, rödkål, jordärtsskockor, kronärtsskockor, surkål, legymsallad, gröna ärtor och rödbetor. Inget konstigt med det kanske någon tycker men jag har räknat mig som vuxen sedan jag var 19 år, det var 1970. Och då var det inte många som handlade sådana råvaror. När jag var barn kunde mamma beställa naturell yoghurt i mjölkaffären. Låter inte ett dugg exotiskt - men på 60-talet fanns det ingen yoghurt alls att köpa i butikerna. Den som beställdes var en trekantig tetrapack med 3 dl och den var orange och vit. Ingen av mina kompisar förstod sig på vad det var för surt jag drack direkt ur tetran. De var ganska misstänksamma.


Råris bryntes med kryddor , kokades och doftminnet väcktes till liv, som blev ett inlägg här på bloggen. Inte visste jag det när jag handlade hem råriset:-)


//Kramar om

onsdag 23 mars 2011

ORDJAKT ...


Det är det jag ägnar mig åt när jag redigerar - ORDJAKT - inte vilka ord som helst utan sådana som jag upprepar heeeela tiden. Vilka är orden? Det är: BÖRJADE, VERKADE och PLÖTSLIGT. Det är inte utan att jag blir ödmjuk på något sätt för jag trodde att jag lärt mig en del - och det har jag oxå. Ändå håller jag på att envisas med dessa ordupprepninger. Men nu är jag dem på spåren. Jag ändrar och redigerar och när jag gjort det scrollar jag uppåt och går igenom de sidor jag tagit bort dessa förtretliga ord från- ändå hittar jag flera fast jag trodde att det var klart. Jag blir inte alls nedslagen då - inte alls - jag blir mest fascinerad över att det finns några kvar här o var. Nu skulle jag förstås kunna använda sökfunktionen i Word - men det är ingen vits ännu - för jag vill gå igenom och lära mig vad jag gör för fel som ständigt återkommer till BÖRJADE, VERKADE och PLÖTSLIGT - sen när jag har lärt mig tillräckligt - DÅ ska jag använda sökfunktionen för att se vad jag missat.
För att använda en utnött men bra klyscha: "Man lär så länge man lever" - det gör mig så glad:-)
//Kramar om

tisdag 22 mars 2011

Avsky för råttor

... det har jag nog haft hela livet. Men två gånger har min avsky ställts på ordentliga prov. Den första råttan som jag kom i nära kontakt med bodde i vår matkällare och han hette Pelle sa min storebror. Den var hans och han visste att mamma inte ville ha några husdjur alls därför fick den bo i källaren. Men min bror sa att Pelle inte var en råtta - han är ju ett marsvin! Men jag tyckte att Pelle såg ut som en riktig råtta iallafall. Efter en tid avslöjades Pelles boning av mamma och hon ödmjukade sig så att råttan, som var ett marsvin, som hette Pelle fick flytta upp i vår lägenhet. Jag försökte oxå att ödmjuka mig. Men det gick inget vidare. Han var helt okej om han var i buren, men inte när brorsan tog upp honom därifrån och det kom ut små svarta miniminikorvar ur ena ändan (jag skulle bara ha vetat att jag frivilligt 45 år senare varje dag går å plockar upp stora korvar när jag går ut med hunden, men det var jag ovetande om då). Så höll brorsan upp Pelleråttan mot mitt ansikte så att han skulle få lukta på mig. Jag trodde jag kommit till helvetet då. Men det hade jag inte. Häromdagen frågade jag min 84 år gamla mor vart rådisen tog vägen - för jag minns ingenting av att Pelle gick till marsvinsen sälla jaktmarker. Hon mindes inte heller. Kanske var det så traumatiskt så att vi har förträngt det?

Den andra råttan KÖPTE jag nästan frivilligt, iallafall med egna pengar. Min dotter har alltid varit en djurälskare av högsta rang (jo hon köpte sig ju en STOR hund sedan när hon blev vuxen, en Grand Danois á 75 kilo). Men när hon var liten ville hon ha en råtta enligt min mening, men hon sa att det var en guldhamster. Guldis skulle den heta sa hon när hon stod och gullade med den i zooaffären. Stööööööön! Javisst lilla gumman, sa jag istället. Buren var begagnad och billig, den tog jag hand om när vi skulle kliva på bussen. Dottern fick råttan i en transportPAPPask som hon bar innanför jackan (vinter). Bussen var proppfull med folk och jag som hade den stora buren hamnade bland barnvagnarna o dottern längre fram. Vi möttes sedan utanför bussen på vår hållplats. Hon var utan mössa då. Upp ur jackan på henne stack råttans morrhår och ett par plirande ögon. "Vart har du gjort av PAPPasken?" Hon tittade på mig under lugg. "Guldis åt upp den!" "Va - åt råttan upp den?" "Ja och min mössa oxå!" Stöööön! "Och en bit av mitt finger oxå!" Ännu mera stön! Blodet forsade och det blev vårdcentralen nästa. Stelkrampsspruta. Det tyckte dottern inte var någonting - det var kärleken till Guldis värd. Jag kunde inte sova med en råtta i huset. Nästa dag luktade det piss i köket och den bättre begagnade och BILLIGA buren hade ett stort hål i botten. Iväg för att köpa en ny. Det var dotterns kärlek till Guldisråttan värd.

En månad senare fick den älskvärda mamman - alltså jag - ta hand om råttans likstela kropp som låg död på botten av den fina nya buren. Och det var min kärlek till min dotter värd. Det var ju en billig råtta och en billig bur.



Mot min vilja har min avsky för råttor satts på prov två gånger. Hur kunde jag ha en bror som älskade råttor och en dotter som gör likadant? I en förunderlig värld med råttälskare har jag ändå fått lov leva hittills. Kärleken övertäcker allt:-)



//Kramar om

måndag 21 mars 2011

So Far So Good






Det hjälper att ändra kosten och äta D-vitaminkapslar. Tjohooo vad jag är glad:-) Idag fick jag svar på förra veckans prover och jag har nu ett 'godkänt' värde. Jag fick oxå svar på röntgen av högerhandens fingrar = ingen atros! Två glada besked på ett bräde. So Far So Good alltså:-) Hjärtklappningen har minskat men sköldkörtelproverna är fortfarande för höga. Ska dra ner på medicineringen ännu mer och ta nya prover om två månader. Jag kommer att få behålla mitt blod inne i kroppen i hela 60 dagar till - då blev jag lycklig över det eftersom jag sprungit på det där labbet så många gånger så jag vet nu vem som sticker bäst av dem som arbetar där. Vi brukar till o med ha små samtal efteråt - de är så rara ... Idag var jag hos min gulliga Dr Armstrong - han rullar alltid fram sin stol mot den jag sitter på och böjer ner ryggen (han är lång) och vänder upp huvudet så att vi ska vara på samma nivå när vi pratar. Så fokuserar han sig helt på mig hela tiden. Vilken fantastisk läkare han är:-)

Imorgon ska jag till Dr Sjöö och senare på eftermiddagen till Dr Edlund - det är ju så när man måste gå till specialister - de delar upp kroppen o knoppen mellan sig och jag får bära med mig alla delarna och visa upp dem för var och en:-)

Således ett läkarbesök idag och två imorgon. Jag är så priviligerad som blir föremål för den svenska vårdens uppmärksamhet:-)


På bilden är det D-vitaminet jag tagit - köpt på hälsokost och kostade 169:- och burken är inte ens slut än - den innehåller 90 st kapslar. Men nu har jag som sagt ingen brist längre ...


//Kramar om

söndag 20 mars 2011

Lästid - ta sig tid att läsa


Förr läste jag böcker hela dagarna. Så det låter va? Det jag menar är att jag läste alltid på semstern och då var det minst en treveckorsresa till medelhavet som gällde. Låg där på solsängen och sög i mig alla orden. Tog en snorkeltur ibland emellan bladvändandet. Torkade och låg på eftermiddagarna under parasollet. Slumrade till bakom solglasögonen. Läste sedan igen fram tills det var dags att ta en dusch före middagen. Min resväska var alltid proppad med böcker, mest pocket. Att betala för övervikt på planet ingick varje gång i tanken - men jag klarade mig varenda resa.
Sedan jag skaffade hund/ar har det inte blivit några utlandssemesterar och heller ingen läsning i den utsräckning jag varit van vid.
De senaste 4 åren har jag bara haft 6 dagars semester och då utan att läsa någon bok.
Jag har oxå haft svårt att läsa böcker sedan jag själv började skriva. Nu går det lättare och i o med det har jag letat efter den bästa tiden för mig att läsa. På kvällen i sängen förstås, men då kommer jag inte framåt eftersom jag somnar efter en stund. Härom natten vaknade jag kl 03.30 med glasögonen på näsan, lampan tänd och vovven sov på huvudkudden. Sedan var det bara att läsa om eftersom jag inte kom ihåg vad jag läst. Varenda dag har jag oxå tänkt att jag ska läsa efter att jag gjort det, det och det. Alltså läste jag inget, varken dag el kvällstid.
MEN nu har jag hittat bästa lästiden för mig som jag praktiserat i ett par veckor. Det är när jag vaknar på morgonen - jag ligger helt enkelt kvar en timme i sängen och läser. Av någon outgrundlig anledning så kommer jag ändå upp i tid och gör det jag ska sedan. Jag är lika förundrad varje dag och glad.
Har du några andra tips om bästa lästid? Vad funkar för dig?
//Kramar om

lördag 19 mars 2011

Bokrecension - nej ...


Jag är inget vidare på bokrecensioner och den här boken CHAMPAGNEFLICKAN av Carolin L Jensen är det redan många som skrivit om i sina bloggar. Länge hade jag tänkt att läsa den men prioritetade den inte förrän Maria Engelwinge speciellt tipsade mig om den och att hon själv gett den 10 av 10 änglar. Jag tyckte den var oerhört stark och en fantastisk debutbok. Det är få böcker som jag läser ut utan att läsa flera andra parallellt. Men den här fick min uppmärksamhet från första till sista sidan utan konkurrens. Och jag tror att jag bär några lärdomar med mig efteråt, sådant som inspirerar - som kommer få betydelse.
För dem som läst den och minns den starka scenen när någon sparkar in dörren i slutet av boken, vet att nerverna ligger på helspänn hos både författaren och läsaren då. När jag läste de där sidorna låg jag på soffan och hade bestämt mig för att läsa ut den idag. Samtidigt kom ljud utifrån mitt trapphus, det slog och slamrade mot trappräcket. Jag stelnade till eftersom ljudet både i boken och i verkligheten blev autentiskt på något vis. Jag lyssnade med spänd kropp.
Det blev tyst. Jag läste vidare en halv sida till. Dörrklockan tjöt sitt plong och hunden började vrålskälla som en tok. Mitt hjärta hamrade, jag försökte tänka efter vem det kunde vara som inte 'föranmält' sin ankomst. Kom fram till att det inte kunde vara min son eller någon från hans familj - de är på kryssning - dottern skulle inte komma apropå - ingen annan heller - OM det nu var viktigt skulle denne någon utanför min ytterdörr ringa på min mobil. Mobilen förblev tyst och jag reste mig inte ens från soffan för att titta i 'ögat' om det var någon jag kände igen. Jag var som förstenad och inne i min läsning - vilket gjorde mig osocial just då. När adrenalinhalten lagt sig till vila läste jag vidare i den omtumlande berättelsen i Champagneflickan. En sak som slog mig efteråt var att Chanel kanske genom sin död egentligen räddade livet på både Caroline och Fanny - vem vet vad de kunde ha råkat ut för om de stannat kvar i Köpenhamn?

En dag kanske jag lär mig att recensera böcker oxå?!

//Kramar om

fredag 18 mars 2011

Redigering och titelskifte



Nästan varenda dag den senaste veckan har jag bytt titel på Manus 1. Det startade med att jag började redigera det. Jag hade redan varit med om det här i en runda innan jag skickade in det till förlag och ändrade titeln strax före det. Jag kände mig jättenöjd och var säker på att det var rätt titel. Men inga men som inte följs av ett men - efter lång eftertanke har jag försökt att ändra inrikting på inledningen och började alltså redigera. Nu följdes det av en mer omfattande redigering än vad jag tänkt mig. Och jag prövade alla möjliga titlar och kom fram till en som jag nog inte kommer att ändra. Jag skickade i förtroende över den näst nypåfunna titeln och den senaste till en annan bloggare. Fick svar att den senaste var bra! Jubelkör! Det ledde till att jag för första gången kunde sätta mig ner och skriva en baksidetext, något jag aldrig lyckats med tidigare trots följebrev till förlag. Jag skickade även baksidetexten till ovan nämnde bloggare. Och fick ett 'Bra gjort' - den boken skulle jag vilja läsa - typ. Fyrverkerier!!! Så att börja redigera blev som en snöbollseffekt. Är inte klar med redigeringen, men på god väg ...


Bilden är en minimal ledtråd. Men jag har hittat en urhäftig bild på nätet - den skulle man kunna göra något spektakulärt av:-)


(Om den bloggaren som har tittat på min nya titel och baksidetext vill ge sig till känna är det helt okej för mig - TACK ska jag ju säga oxå förstås:-) Men nämn inte titeln bara.)


//Kramar om


torsdag 17 mars 2011

Bära varandra och hålla handen

Den jag vill bära i mina händer från och med idag och in i maj månad är min bloggvän Maria Engelwinge som ska bli publicerad den 1 maj med "EN SHOT TILL TACK".

Livet är inte en dans på rosor alltid även om man är framgångsrik.

Nu vill jag ge den här bilden till Maria och på det viset förmedla hur jag känner för henne:-)



Maria Engelwinges bloggadress finns längst ner under alla mina inlägg - om du vill kika in där.



Puss & Kram

onsdag 16 mars 2011

Prolog - Epilog


I mitt Manus 1 gjorde jag en prolog efter det att en lektör 'gnällt' på mina tidshopp. Då blev jag lite uppretad och tänkte att okej jag skriver en prolog så blir jag av med den där skiten sedan på ett enkelt sätt. Jag skrev den på pin kiv på något sätt. Tänkte där har du, nu kan man inte missförstå. Basta! Sedan har den där prologen släpat med i råmanuset och skickades i det skicket till en annan lektör. Som förstås hade åsikter om den, det förstod jag verkligen att hon skulle ha, den var inget att ha. Lektören bad mig titta över den och kanske försöka baka in den i texten istället. Sagt och gjort! Manus 1 fick lov att vara klart sedan efter den mödan och jag skickade in det till förlag. Men innerst inne kändes det inte okej, jag var missnöjd och tyckte att jag förlorade fokus på vad storyn egentligen skulle handla om. Det första kapitliet behövde stå ut lite mer och blev, ska jag säga nästan förstört av den inbakade prologen.
Men skickat var skickat. Bara att vänta på svar från förlag/en. Efter några refuseringar kändes det okej att få dem, såklart att bristerna lyste igenom. Särskilt om de bara läst de första tio sidorna. Nåväl - det var som det var - jag började skriva på nästa Manus/2. Körde fast och började om och i samma veva tittade jag tillbaka i texten på Manus 1. Någonting hände där och då. Någonting bra!
Jag kände mig kapabel att ta mig an att plocka bort en massa som tidigare varit med i prologen ur de inledande kapitlen. Men jag ansåg att en del av det som tidigare var prolog skulle finnas med någostans utan att ta fokus från själva storyn. Jaaa - men man kan ju skriva en Epilog! Om det är någon läsare som är intresserad av vissa uppgifter så kan de läsa det längst bak efter att intrigen är berättad och upplöst. Phu!
Nu är Epilogen påbörjad och de första kapitlen redigerade - känns väldigt mycket bättre:-)
När jag är klar med alltihop ska det bli intressant att få se helheten. Längtar dit ...
Är det någon som skriver Prolog eller/och Epilog? Hur går det till då?
//Kramar om

tisdag 15 mars 2011

Såg jag i syne?



Trodde inte att man kunde se myggor på vintern/våren - MEN igår gjorde jag det. Jag trodde in i det längsta att jag såg i syne, men två svarta myggkroppar höjde och sänkte sig över snödrivan när de flög omkring i luften. Jag stod länge och tittade på dem. Vem ska tro på det här tänkte jag?

För en stund sedan googlade jag och fann att någon annan ställt just min fråga. Finns det myggor på vintern? Här kommer svaret:

"Det är faktiskt inte så ovanligt att få myggbett mitt på vintern. Arter som tex Anopheles maculipennis eller Culiseta alaskaensis övervintrar som vuxna honor och kan då vakna upp mitt på vintern ibland. Det är inte en muterande mygg pga växthuseffekten."

Alltid lär man sig något nytt:-)


Flera bloggare berättar om olika vårtecken som snödroppar och krokus - men det här slår väl det mesta. Här i Stockholm finns det mygg redan ...:-)


Det är alltså tillförlitligt att tro på det man ser även om man tycker att det inte alls kan stämma.


//Kramar om

måndag 14 mars 2011

Mitt kvinnliga föredöme



Doftminnen hör oftast ihop med en människa som betytt mycket för en som litet barn. Jag har både doft och matminnen från den person som blivit mitt kvinnliga fördöme i vuxen ålder. Särskilt framträdande har de varit sedan jag själv blev farmor/mormor och förstod vilket stort ansvar man har för sina barnbarn i den rollen. Min egen farmor är mitt främsta föredöme, inte för att hon var rik på materiella ting, inte alls - hon var rik på kärlek till många.

Min farmor hette Edit och bodde i en liten, liten statarstuga strax utanför Mariefred. I närheten av Trekanten som i sin tur inte ligger långt från Läggesta. Stugan var bara på ett rum och kök. I köket hade hon ett stort grönt skåp, i samma färg som mörkgrönt och frodigt gräs. När jag var där med pappa och hälsade på (vi bodde i Stockholm) fick han böja på nacken för att inte slå i huvudet. Apropå att vara böjd, så var farmors rygg helt böjd. På ett sådant sätt att den nästan gick i 90 graders vinkel från benen. Jag hade aldrig sett henne stå rak. Att hon såg ut så där berodde på att hon halkade en vinter på väg till utedasset. Skadan blev livslång.Aldrig har jag hört henne beklaga sig. Hon gungade när hon gick mellan köket och rummet. Vi brukade få köttbullar, sås, lingon och inlagd gurka när vi var där på besök. Inget kan slå farmors söndagsmiddag med köttbullar. Åhh, så gott det var:-)

I början på höstterminen på Skrivarlinjen/FHS hade vi lyrik på schemat. Oftast fick vi skriva dikter på tid, snabbt som attan skulle det gå, det gick inte att ändra något innan vi skulle läsa högt inför klassen vad vi skrivit. Jag tror det handlade om minnen den dagen jag skrev dikten om farmor. Jag tror inte att någon glömmer den där stunden när jag läste den. Jag återkommer till det efter att jag citerat en liten del av dikten här:

Ryggen hennes krum och sliten

alltid i farten

plikten framförallt

och fliten

Blonda pannkakor stekte hon

En sida och på två, ovanpå spisen

Doktorn smackade och

gick på tå, veden staplades i frisen

Fläsksvål, äppelskrutt och bär

kånkade farmor utomhus till bords

Höst som vinter och som vår

till alla fåglar hon höll kär

Hårflätan i cirkel knuten

runt, runt längs huvudskulten

Bomullsförkläde med blommor blå

ungar i varenda vrå ...
Här bröts min röst och jag började störtgråta. Kunde omöjligt fortsätta även om jag hade fem verser kvar. Mina klasskamrater blev rörda och generade på en och samma gång tror jag för att det blev så känslosamt. Själv var jag totalt oförberedd på min reaktion, inte trodde jag att jag skulle börja gråta så häftigt. Men jag lugnade allihop och sa att för mig var det bara en positiv upplevelse. Jag anser att när jag når och får fatt i sådana där känslor är det läkande på alla vis och jag lär mig något om mig själv. Obetalbart, om än väldigt oväntat.

Min farmor var en sådan kärleksfull människa. Änka sedan mitten på fyrtiotalet men med stugan full med farfars och hennes egna barn. Min pappa, farbror och faster. Utöver det hade hon sommarbarn, som sedan stannade kvar som fosterbarn och som blev min faster M.

Sedan kom det en fosterson L-E. Efter det tog hon hand om min halvsyster H som föddes på min pappas 17- årsdag och som mestadels växte upp hos farmor sedan.

Farmor dog i mitten på 1970-talet och aldrig mer har jag fått se en gammal gumma som hon med hela axlarna, armarna och ned på ryggen full med småfåglar på väg att mata dem på fågelbordet. Hon älskade både människor, barn och djur. Hon hade en vit katt som hette Bossar.

Jag har ett fysiskt minne från farmors äppelträd. Ett stort ärr på insidan av låret. Jag klättrade förstås i trädet och en gren gick av och spetsade mig. Jag satt fast och hängde 3 dm från marken utan att själv kunna ta mig loss. Jag skrek och pappa kom till undsättning. Han lyfte bort mig rakt upp i luften och blodet forsade. Jag tiggde och bad honom att vi inte skulle till sjukhuset för att sy. Jag hade skadat läppen tidigare och blev fastbunden på en grön brits, pappa kördes ut från rummet och sedan fick jag massor med sprutor, sedan sydde de både utvändigt och utvändigt i läppen som var allvarligt skadad. Jag har aldrig känt mig så kränkt och övergiven. Men det var inte pappas fel, han FICK inte vara med mig. Så var det på 50-talet. Det där stora såret på låret från farmors äppelträd skulle ha behövt sys, men jag sa inte ett pip, gnällde ingenting. Teg ihjäl det hela.

Min älskade farmor vad jag saknar henne - det är jag inte ensam om ...


Det är ett stort ansvar att axla och själv leva upp till den förebild hon lämnat efter sig nu när jag själv är både farmor och mormor. Jag kommer säkert att brista men jag gör mitt bästa. I mitt hjärta gömmer jag iallafall orden som min sonson sa för ett tag sedan: "Du är värdens bästa farmor".


//Kramar om

söndag 13 mars 2011

60 år idag - hur gick det till?

Inte vet jag hur det gick till, men idag är det min 60-årsdag. Enligt personnumret är det så iallafall - men i sinnet stämmer det då rakt inte. Det känns ingen skillnad mot igår utom att jag ska till en restaurang och fira den stora dagen. Det blir mina barn, barnbarn, barnens far och några av mina vänner som ska njuta av varandras samvaro, god mat och dryck. Ser fram emot att få träffa dem snart ...

//Kramar om

lördag 12 mars 2011

Utmaning - igen

Den här utmaningen har jag fått av Anneli (Trying to follow my dreams) och den går ut på att berätta om något om sig själv som kan vara till nytta och glädje för en själv och andra eller bara en onödig sak som kanske inte så många känner till. Jag fick den här utmaningen tidigare av Maria Engelwinge och berättade om att jag var en hejare på att få saker och ting att hända i fastighetsbranschen - när jag blev tvungen att sälja mitt och dotterns hus. Det gick ju hur bra som helst:-)
Vad mer kan jag? Eller vad har jag för egenskap som jag själv inte visste något om när jag var betydligt yngre?
Då kan jag väl säga det som texten på bilden visar: "Små stjärnor lyser också i mörkret".
Inte för att jag är en stjärna på något sätt. Inte i en sådan bemärkelse som man tänker sig en stjärna. Men jag har fått berättat för mig - för några månader sedan av en person att jag är en människa som trots att andra människor orsakat mig stora trauman kan gå vidare med en livskvalite. Den här personen känner till allt om mig och har känt mig de senaste femton åren.
Jag är som en sådan där vippdocka - fick jag höra - en sådan som har en tyngd botten och som man kan lägga ner på ena sidan och sedan släppa taget om och den ställer sig ändå i upprätt läge.
Nu är det tuffa personliga saker som jag gått igenom, men jag går ändå vidare - så till viss del stämmer nog beskrivningen av mig.
Men jag har inte personligen mist någon, så som många andra gjort - genom katastrofer som: Discoteksbranden, Estonia, Tsunamin (Thailand mm), andra jordbävningar och som nu senast härom dagen tsunamin i Japan. På det viset har jag varit skonad - men varje människa som förlorat någon närstående eller som omkommit genom sådana stora eller små katastrofer, eller sjukdomar är för mig det bilden visar. "Små stjärnor lyser också i mörket" - må de aldrig bli bortglömda.

Om du tittar på himlen en stjärnklar kväll eller natt - då kan du med lite ansträngning se att varje större stjärna har ett sjok av massor med små stjärnor runt sig - inte alltid lätta att upptäcka - men de finns där - jag ser dem:-)

//Kramar om

fredag 11 mars 2011

Kunde jag väl inte tro - redigering

Nej inte att jag skulle sätta igång och redigera mitt första manus. Men det har legat och skavt på ena sidan av skallen en tid nu. Jag vet att den första sidan håller som inledning, men sedan tappar jag och blir för redovisande. Att jag hamnade där beror på att jag från början skrev en Prolog. Efter att lektören tyckte att den svajade lite och det var jag helt medveten om redan innan, gjorde jag om den till att ingå i framför allt det första kapitlet och i de följande. Men det har egentligen inte känts riktigt bra någon gång. Tidigare har jag inte orkat röra i det där eftersom jag redan skickat in manuset till förlag. Nu har jag ju börjat på ett nytt manus och det ska passa ihop med det första, efter det har jag börjat se lite annorlunda på det jag skrivit tidigare. Vilken härlig känsla - det är roligt faktiskt:-)




Inte visste jag att jag skulle nå den här redigeringspunkten nu - men det är bara att rätta sig efter när orden vill bli borttagna och omskrivna. Mina älskade ord:-)




//Kramar om

torsdag 10 mars 2011

Ord som gjorde mig djupt rörd
















Att läsa om hur någon av ens barn uppfattar en som förälder gör mig djupt rörd. Inte blev det mindre rörande av att min dotter gjorde det på sin blogg. Det var i samband med att hon höll på och skrev på "Listan" som finns på många bloggar. Så här skrev hon om båda sina föräldrar:
LISTAN, dag 3 - Mina föräldrar:
Min mamma är stark. Stark som få. Hon har inte haft det lätt. Förlorade sin älskade storebror (som jag aldrig fick möjlighet att lära känna) när hon var 14 år. Hennes (egen) mamma är en mycket speciell människa som aldrig har gett mamma något stöd eller uppmuntran. Det är som natt och dag mot hur mamma har behandlat mig. Hon stod vid min sida när jag växte upp och jag kunde tryggt luta mig mot henne när jag behövde henne. Vi har haft våra duster jag och mamma, men de försvann mer eller mindre på en gång när jag som sjuttonåring flyttade hemifrån. Jag har insett på senare år att mamma har åsidosatt sig själv mer eller mindre hela sitt liv. Vigt det åt andra. Men hon har varit lycklig på sätt och vis ändå tror jag. Jag vet att hon är på rätt väg att hitta sig själv igen och tänker mer på sig själv idag. Det är jag glad för även om den resan inte har varit helt lätt.
Min pappa är trygg och god. Jag har många doftminnen från min barndom hemifrån pappa. Han rökte pipa under många år och jag älskar fortfarande att stoppa ned näsan i ett paket med lös piptobak. Mmmmm ... det doftar pappa. Ett annat starkt doftminne är doften av teet Earl Grey. Den goda doften spred sig på morgonen i hela lägenheten. Pappa och jag kom tyvärr ifrån varandra under en ganska lång period. Men jag har ändå alltid vetat att min pappa funnits där. Han har varit självklar. De senaste åren har vi dock kommit varandra mycket närmare och det känns som om jag har fått min pappa tillbaka. Han omnämns nästan dagligen här hemma av Ida, som alltid när hon ska ringa någon på låtsas, sätter hon luren mot örat och ska prata med "Moffa".
Jag är enormt lyckligt lottad som har mina båda föräldrar nära och att de är vid god vigör båda två. Visst har de sina krämpor, exempelvis lider min mamma av svåra smärtor dygnet runt på grund av en missbildning i ryggen, men de är av segt virke. Deras generation brukar ju vara det, de som föddes sent fyrtio- och tidigt femtiotal och som växte upp i skuggan av andra världskriget.

Något annat jag är jätteglad för är att de kan umgås med varandra på kalas, jul och andra familjetillställningar trots att de är skilda. Det är inte alla som har det så. JAG ÄLSKAR ER!<3

På den första bilden är det pappan och dottern ifråga och och vår lilla dotterdotter Ida.
Den andra bilden är det jag från en av de julfiranden vi haft tillsammans.
Till sist är det pappan från nyårsfirandet samma år.

Den starka mamman - jag alltså - grät ju en skvätt förstås när min dotter publicerade det här i slutet på december förra året.
Tack Dotra Mi:-)

//Kramar om


#Jag blir alltid glad om du skriver en liten kommentar#





onsdag 9 mars 2011

Ändan ur vagnen - näe


Näe - ingen ända ur vagnen fick jag för att sätta ut en annons för att sälja världens fiffigaste bord. MEN jag är så glad för att jag har ändan kvar i vagnen - för en av mina fd klasskompisar från Skrivarlinjen/Folkhögskolan gjorde en förfrågan på Facebook igår: Om det var någon som hade ett bord som någon ville bli av med. Den där någon det var jag det:-)
För en stund sedan var hon här och hämtade det - vi bor inte så långt ifrån varandra - en t-banestation bara.
Det sägs att det är lyckligare att ge än att få - det får jag hålla med om idag. Skulle inte känt sådan tillfredställelse som jag nu gör om jag sålt bordet:-)
Skrev ju att bordet är fiffigt - när det är hopfällt är det 90 x 63 och när man ska fälla ut det, vrider man på skivan och fäller isär den så blir det hela 126 x 90. Smidigt:-) Det har gått ur produktion så det går bara att köpa begagnat numera. Om jag skulle vara i behov av ett sådant bord igen skulle jag söka på nätet för att hitta det - finns inget bättre.
Nu ska jag äta en god köttfärssås som jag gjorde igår. Tänk att jag är löjligt förtjust i spagetti med sån där sås till och riven pecoriniost på toppen. I såsen har jag förutom färs, vitlök och lök, bitar av färsk fänkål och riven morot och thaisweetchilisås. Mums!
//Kramar om

tisdag 8 mars 2011

Mötet med två romanpriskandidater




Det var 2008 som jag hade förmånen att få träffa två av Sveriges Radios nominerade Romanpriskandidater för 2011. Och priset gick till Beate Grimsrud för "EN DÅRE FRI".
Jag gick på Skrivarakademin i Stockholm på något som kallas "Författarsamtal" och där var det en nära kontakt med författarna. En av dem var vinnaren av nämnda pris och en annan var Oline Stig.
Jag antar att det är fler som känner till Beate än Oline. Det som berörde mig var att ingen av dem var särskilt intresserade av att skriva romaner. Särskilt inte Oline, hon skrev noveller. Men som hon sa så är det inte särskilt säljade att skriva novellsamlingar i dagens Sverige. Hon berättade också att hon höll på att snickra ihop en roman och att det inte var ett lätt arbete att få ihop den. Att det sedan blev den som blev hennes debutroman känns extra kul för mig och det var nu den som blev nominerad till SR's Romanpris: "JUPITERS ÖGA".
Under författarsamtalet hade Beate Grimsrud hela tiden en humorglimt i ögat. Hon beskrev så levande hur hon arbetade: Jag ligger på sängen och tittar i taket nästan hela dagen. Om någon ifrågasätter det, säger jag bara att jag arbetar väldigt hårt. Vem kan veta om jag formulerar texter i huvudet eller tänker på annat?"
Hon behöver inte lämna in ett helt manus till förlaget (A. Bonniers), bara berätta hur hon tänkt sig upplägget och då brukar hon få klartecken att gå vidare och att de ska publicera sedan. Inte ens med första romanen lämnade hon ett helt manus. Den där delen har varit enkel sa hon.
Att ha träffat två av de sex nominerade kandidaterna som jag haft möjlighet att ställa personliga frågor till - känns speciellt. De båda författarna är inte som vilka som helst andra i mängden för mig. Kul tillfällighet - sådant som jag inte visste om när jag själv med spretande ord och meningar precis börjat knåpa på mitt eget romanmanus som nu ligger hos förlag.
Ta tillfället i flykten om du har möjlighet - vänta inte att tillfället ska komma till dig ...
//Kramar om

måndag 7 mars 2011

Ett herrans liv därinne




Om det var något som jag inte tänkt mig att jag skulle få så var det tinnitus. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det kunde vara. Nu vet jag!
Det finns inget som heter tystnad längre. Tänk jag som varit så känslig för sådana ljud som spisflätar, varmluftsugnar och rinnande kranar. I dagens läge går det hur bra som helst för då möts ljudet som jag har inne i huvudet med det yttre ljudet. För att få det "tyst" eller snarare att överrösta orkestern som piper o tjuter inne i mig - är det bästa att sätta på badkarskranen för fullt och samtidigt spola i toaletten. Men så kan man ju förstås inte hålla på det låter ju även när jag ska sova.
I bästa fall beror min tinnitus på abstinenskomplikationer - då kan den upphöra om några år. Annars är det kanske kört att bli av med den.
Idag var jag hos en specialist och om två veckor ska jag på hörseltest. Sedan får jag se hur det blir. Jag fick en lapp av läkaren, på den stod det så här:
"Tinnitus är ljud som hörs i öronen o som andra inte kan höra. Kan låta som sus, pip, toner, brummande, brusande mm. Beror vanligen på bullerskada el åldershörselnedsättn. T kan även orsakas av nackbesvär, käkspänningar, taandgnissling, stress, sömnbesvär, depression samt av smärta. T går inte att medicinera el operera bort. Man kan försöka störa bort T med svag musik, klockradio vid insomnandet etc."
Jag har ett ganska högt pipljud och det gör att jag får svårt att koncentrera mig någon längre stund. Men jag har 'bara' haft det sedan veckan före jul ...
Det är ju inget FARLIGT att ha tinnitus och det är ju toppenbra:-)
//Kramar om

söndag 6 mars 2011

Jag gjorde ett yrkesval ...
















... en gång i tiden gick jag på Generalstabens Littografiska Anstalts Kartritningskurs och blev genom kursen erbjuden anställning på Stockholmsstads Stadsbyggnadskontor innan jag ens hade slutbetyget i min hand. För att kunna gå på kursen arbetade jag innan den på försäkringsbolaget Trafik-Bore (numera Trygg Hansa) och sparade pengar så jag kunde klara mig ekonomiskt under tiden. Jag ställdes inför ett val som kunde ha fört mitt liv i en helt annan riktning när jag arbetade på försäkringsbolaget. De ville inte släppa mig, de erbjöd mig anställning på Utvecklingsavdelningen eftersom de lagt märke till att jag iakttog alla rutiner både på den avdelning jag var och skadehandläggarnas ålderdomliga rutiner. Jag förnyade, förenklade och införskaffade olika redskap med små ekonomiska medel som i slutändan blev lönsamt för bolaget. Men jag hade redan betalat för Kartritningskursen och var menalt inställd på att nå det målet.
Om jag blivit kvar på försäkringsbolaget hade just de barnen jag sedan fick inte ha funnits. Andra kanske men inte just de. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt yrkesval.
Efter en massa år som Kartritare ville jag utvecklas och gå vidare i ritbranschen eftersom jag hade ett uträknat mål med det. Jag blev VVS-Ritare och det innebar då att för hand rita efter ingenjörernas anvisningar och skisser som oftas fanns på typ smörgåspapper som inte såg mycket ut för världen. VVS-ritningarna användes sedan till att för rör, ventilations o sanitetsmontörer bygga enligt dem. Som Ritare behövde man ta hänsyn till annat som oxå skulle ligga i väggarna, som elledningar odyl. Efter en hel del år bytte jag ritinriktning igen och började som El, Tele och Larmritare, planen var att arbeta med det i ca 5 år och sedan bli Byggnadsritare under lika lång tid. Sedan skulle mitt slutdelmål vara nått - då skulle jag öppna egen Ritbyrå och kunna ta in precis vilket jobb som helst eftersom jag då skulle behärska de viktigaste grenarna i hela ritbranschen. Så blev det inte! VÄRKMÄSTAREN i ryggen sa totalstopp. Jag fick ge mig. Jag blev så sjuk att jag knappt kunde gå på benen och än mindre öppna porten. Min arbetsgivare kunde jag inte ens besöka när det var dags för firman att flytta till en annan adress. Mina tillhörigheter och arbetsmaterial packades ner av mina kollegor. Jag fick se en ritning på vilket rum som blev mitt på den nya adressen. Om mina grejor står kvar där än i dag vet jag inte? Min radio, mugg, blommor ... allt blev kvar. Ska sanningen fram så var sorgen så stor att när jag väl hade lärt mig gå hyfsat igen orkade jag inte gå dit. Jag ville bara glömma och gömma undan. Många år senare upplöstes den avdelning jag arbetat på eftersom den digitala rittekniken tog över helt. Under mitt yrkesverksamma liv som Ritare använde jag till att börja med sådana ritstift som finns på bilden här ovan, senare typ Rotrings tuschpennor som fanns i givna bredder och blyertpenna oxå förstås. Som Kartritare ritade jag i många år med sk gravyrvagn. En diamantspets rispade bort plast från stora orangeröda plastark och då satt jag ständigt över ett ljusbord i en helt vansinning arbetsställning.
Det kostade många liter tårar att inse att jag inte skulle kunna ta upp ritkarriären igen. Men nu har gråten sinat och jag har fått andra värden i livet. Men jag är glad över de där åren, jag älskade mitt jobb.
Värdera det du har och lev i nuet så mycket du bara kan - imorgon vet du inte hur livet ter sig.
//Kramar om

lördag 5 mars 2011

Från sämre till bättre - mitt manus alltså


















Idag är det en glädjens dag:-) Hur kan det komma sig när det var en sådan platt dag igår när jag tvivlade på min förmåga att skapa en bra inledning till mitt manus? Jo, jag satte mig ner och skrev en helt ny inledning för att på det viset få en distans till det som texten avhandlar om och få in en helt annorlunda ton. Det som varit till hjälp att komma dit är en bloggväns konstruktiva kritik av mitt första utkast. Innan jag går vidare vill jag ge hjärtat här ovan till MARIA ENGELWINGE för att visa min uppskattning av hennes goda vilja att ta sig an min förfrågan om hjälp.

Det var med spänd förväntan som jag öppnade mailboxen idag för att se om Maria svarat på mitt mail där jag bifogat den nya inledningen av mitt manus 'Linden'. Det hade hon, så här skrev hon: "Nu ska du få min spontana reaktion på de två inledningar du skickat:-) Är det verkligen samma människa som skrivit det här och det jag läste tidigare? Så tänkte jag. Det här är kanon! Och nu är jag ännu mer övertygad om att du hade gått in i något slags 14-årstänk i den första texten. Så här ska det se ut. Det här vill jag läsa mer av, det här är inbjudande, eget och medvetet skrivet. Skitbra! Skriv på nu när det flyter så fint ..."


Kan man vara annat än glad efter ett sådant gensvar? Knappast!


Om du kör fast i ditt skrivande: var ALDRIG rädd för eller tveka inte att låta någon annan titta på det. Ny friska ögon kan se det du inte själv ser.


Det som kändes fel med den första varianten var att det inte kändes roligt att skriva den. Någon kanske invänder då och säger att jag skriver ju om tunga och känsliga saker, klart att det inte kan vara kul. Men det där resonemanget stämmer inte, jag skrev om minst lika tunga saker i mitt första manus (sk EJ VEK), men det var roligt att skriva ändå. Därför visste jag att något var fel med 'Linden' - men jag kunde inte själv se vad det var. Nu vet jag tack vare Maria Engelwinge.


//Kramar om







torsdag 3 mars 2011

Inte ett dugg bra - nya manuset

Borde använda tandtråd istället för att skriva manus. Tänk så fint tandköttet skulle bli då och pappret slapp bli smutsigt av mina opassande ord. Är jag hård mot mig själv nu?


Näe, det tror jag inte. Jag hade på känn att jag var ute och cyklade och det tog emot


så väldigt. Jag satt helt enkelt fast i mina egna ord och min egen story.


Sådant måste åtgärdas tänkte jag och bad en annan fantstisk bloggare att


titta/läsa manuset jag skrivit. Resultatet blev förödande. Jag kunde helt


enkelt inte skriva, iallafall inte som man kan tänka sig på den nivå som jag


borde vara på. Shit!


Hur hamnade jag där kan man fråga sig? Den enda förklaring jag har själv är att jag i storyn berättar om det som hände mig som ung tonåring. Jag fick därmed ett språk som överenstämmer med den åldern. Skriver du en ungdomsbok frågade hon? Nej, det gör jag inte.


Det här fick mig att titta på mitt första manus, det jag skickat in till förlag. Undrade så om jag skrev med likadant språk där. Nej det gjorde jag inte alls. Det var en stor skillnad. Mycket intressant fenomen tycker jag. Frågan är om jag ska skippa att skriva den här storyn jag håller på med? Men det tror jag inte, jag brukar inte vara en sådan som ger upp. Jag måste nu bara fundera ett tag på en lösning. Sedan får jag se hur det blir.





Jag är så oerhört tacksam över att det finns bloggvänner som bryr sig och som ställer upp i en sådan här situation. TACK UR DJUPET FRÅN MITT HJÄRTA<3>


//Kramar om