måndag 31 januari 2011

En dåre fri - bara läst till sidan 11


Började läsa EN DÅRE FRI av Beate Grimsrud på tunnelbanan idag. Mannen som satt mitt emot mig trodde nog att det var jag som var dåren. Det han såg var detta:
"En kvinna sätter sig ner och tar upp en bok ur en påse från Bokskotten. Boken ser alldeles ny ut. Det första hon gör är att ta bort 'fodralet' som sitter om boken. Sedan viker hon det på ett speciellt sätt och lägger det längst bak innanför den hårda pärmen.
Tar upp en liten blyertspenna från Ikea ur kappfickan, slår upp första textsidan, läser den. Efter det början hon göra krumelurer mitt i texten, med pennan, på nästan varenda rad. Summerar. När det är gjort gör hon likadant igen, men gör krumelurerna åt ett annat håll och samtidigt gör hon ett litet streck i marginalen.
Hon bläddrar fram en sida och upprepar proceduren där."
Mannen lär inte få veta vad hans iakttagelse betydde - vad kvinnan egentligen höll på med.
Men det kan jag berätta nu eftersom kvinnan var jag.
Det jag gjorde var att räkna antalet JAG och sedan MIG, MIN på första sidan eftersom boken EN DÅRE FRI är skriven i första person.
Summan: Jag = 20 ggr på 24 rader och mig, min = 8 ggr på samma antal rader.
Intressant, tycker JAG:-)
Det sägs att romaner i jag-form är lättast att skriva, men att det funkar bäst om jag-personen är olik författaren.
Jag försöker att skriva i jag-form för att få bättre närvaro i texten och för att komma innanför skinnet/tankarna på huvudkaraktären. Inte är det lätt alla gånger eftersom jag inte kan gå in i någon av de andra kraktärenas huvud - eftersom en människa inte kan vara tankeläsare.
Det blir lite klurigt ibland, men jag tror att jag någon gång lyckas kringgå problemet. Hur jag gör då - är än så länge min hemlighet. Men bara tills jag blir publicerad - sedan kan varenda människa läsa hur jag tekniskt har gått tillväga.
Är det någon som gör likadant som läsare av en ny bok, ja som jag - som sätter sig och räknar antalet JAG i början på en bok precis som en fri dåre?
//Kramar om

söndag 30 januari 2011

Levt i nuet - en del av dagen



Levt i nuet - iallafall en del av dagen idag.


Vovven Razz och jag tog en promenad till Hässelby Slotts koloniområde. Solens strålar värmde när vi satt mot en faluröd husvägg. Det var inte svårt att visualisera hur det kommer att se ut på kolonierna om ett par månader bara. Men - denna dag hade jag bestämt mig för att vara i nuet.


Snöns flingor låg riktigt hoppackade och glimrade i solens sken. Hårda vedartade växtdelar stack upp här och var. En del torkade blad satt kvar och vajade i vinden.


På ett bord hade någon lämnat två kaffemuggar - en blå och en gul. Svenskt tänkte jag.


Vid solens högra sida gjorde ett plan en vit 'gata' över himmelen.


Mot skogen till var en matte ute med sin lilla hund. Den var lös men gick så fint i sin mattes fotspår. Men det var ingen hund såg jag när den kom närmare - det var en katt. Men den var som en hund - så söt.


Det var bara en skottad väg över koloniområdet. Razz och jag övergav vår njutningsplats och gick över den bärande skaren upp mot vägen efter en stund.


När vi stod på gatan vände jag mig om och och tillät mig försvinna från nuet för en sekund och tänkte på hur koloniområdet vid slottet sett ut innan snön kom.

Så kommer det snart se ut igen - fast i nuet är allt täckt av ett vitt vackert snötäcke - all växlighet bevaras i snöns förrådshus.


Snart kommer den ........................... våren .............................


//Kramar om













lördag 29 januari 2011

Romanen stoppas i en form och bakas



Det är så jag håller på - ordnar romanen i en form för att den sedan ska kunna bakas.


Idag har jag skrivit kapitelförslag på lappar. Klistrat upp dem i den ordning som jag (kanske) tänker mig att de ska ha.

Det var inte helt lätt att bli sams med mig själv - jag la till lappar och plockade bort dem igen. Kom in på ett sidospår och trampade framåt på det ett bra tag innan jag skrotade det. Återgick till grundidén igen.

Bestämde att jag bara ska hålla mig till ett enda år - se ovan. Under den sommaren är det tänkt att intrigen ska utspela sig.

Men det finns ju ett men förstås - 'egentligen' handlar det inte om det året. Får göra tidshopp i fantasin. Måste göra så om det här manuset ska passa ihop med det förra. Ska säkert gå bra.


Ett tips från Göran Häggs "Nya Författarskolan" sidan 219:


"Ju kortare tid som förbrukas i förhållande till antalet sidor med bibehållen spänning, desto effektivare berättelse."


Det där brydde jag mig inte om ett enda dugg i Manus 1 - men 'Lektören' sa ungefär så här: "Tänkte inte på att så lång tid förflutit - förrän ..."


Fick tänka till lite efter den kommentaren och göra ett förtydligande tidigare i texten så att det går att hänga med så att tidsbestämningen inte kommer för plötsligt.

Fast det hade jag i o för sig ändå gjort från början eftersom varje kapitelrubrik började med ett årtal. Men så kan det vara att 'innehållet' håller en upptagen som läsare så att man inte tänker på att 'nuet' förflyttas framåt under tiden. På gott och ont.


Efter att jag var klar med lapparna idag tog jag mig för att göra en dramaturgisk kurva enligt den gamla grekiska modellen:


EXPOSITION - miljö o personer presenteras

STEGRING - ett hot får folk att handla

HÖJDPUNKT - det väger jämnt mellan hopp och fruktan

PERIPETI - ett avslöjande eller insikt leder till att allt förändras

KATASTROF - lyckligt eller olyckligt slut


För varje punkt skrev jag in stolpar för att få ett hum om vad som ska ske under intrigens gång.


Mina lappar och stoplar är inget jag kommer att vara fastlåst av - utan det kommer att ske förändringar under tiden jag skriver - vilka vet jag inte ännu, det beror på vart karaktärerna för mig när jag 'håller i pennan' sedan.

Men lapparna och stolparna är som min 'motorväg' som jag inte ska göra avstickare ifrån. Inte allt för långt iallafall.


För att komma till lapp o stolpstadiet skrev jag först 2 kapitel som bildar stommen (motorvägen) där jag gjort 'planteringar' som jag sedan kan plocka av i övriga kapitel. Spännande!


Så nu har romanbygget stoppats i en form och kan från o med nu börja bakas.


//Kramar om






fredag 28 januari 2011

En text som väckte känslor - Getingen


Håller på att redigera om en text som ska in i Manus 2. Det är en text som jag skrev när jag gick på Skrivarlinjen. När jag nu håller på med den hör jag inom mig (i repris) mina klasskamraters och lärares olika responser på den.
Texten kallad 'Getingen' väckte upp känslor hos de flesta i den gruppen jag tillhörde den veckan.
Tidigare och inte senare heller för den delen har jag fått så hårt omdöme av det jag skrivit.
Det resultetade i att jag grääääääääääät när jag åkte hem - när jag blev ensam på bussen släppte jag ut de tillplattade känslorna.
Senare på kvällen satte jag mig och skrev om 'Getingen' och när jag satt där ringde telefonen. Det var min lärare som ville förklara varför jag upplevt det som om jag blev överkörd av alla negativiteter som uttalats i klassrummet.
"Det är för att din text tål hårdare kritik än andras."
Eftersom jag var i obalans och min självkänsla fått sig en törn svarade jag:
"Texten kanske klarar hård kritik - men inte jag - inte just nu iallafall. Och jag har lärt mig här på skolan och på andra skrivarkurser att responsgivare bör ta upp det positiva i texten först, men de flesta sa bara negativa saker - du oxå. Fanns det kanske inget positivt i texten som gick att nämna?"
"Jo!"
"Men varför sa du inget om det då???"
Dagen efter läste jag i Göran Häggs 'Nya författarskolan' på sidan 161 om att ta kritik:
"Problemet är ärlighet. En ny förälskelse riskerar att vara okritisk eller överdrivet villig att var tillags. Gamla vänner eller rentav illvilliga i sådana här fall, särskilt om de skulle börja misstänka att du verkligen har talang eller att det stycke de fått ta del av verkligen riskerar att bli bra. Risken är att de rackar ned på det som fungerar och lovordar det som är dåligt i hopp om att det ska illa för dig. ....//.... En sakkunning kursledare sser till att det hela blir någorlunda ärligt och konstruktivt."
Glöm nu inte att det här är inte mina ord - de är Göran Häggs.
Kritiken har jag med mig i ryggsäcken nu och jag vet att 'Getingen' håller - om jag skriver om den ordentligt.
Ge inte upp om du själv tror på en text du skrivit för länge sedan - låt den ligga och vänta på att du ska utvecklas till det bättre - för det gör du när du fortsätter att skriva. Skriv på!
//Kramar om

torsdag 27 januari 2011

Wow! Min allra första Beautiful blogger AWARD



Nu är det min tur att få en AWARD - det är min allra första och jag har fått den av http://tryingtofollowmydreams.blogspot.com/ Jag blev så rörd över den - TACK Anneli för att du tänkte på mig. Från och med nu känner jag mig bekräftad i bloggvärlden.


Att ta emot en sådan här vacker utmärkelse betyder oxå att jag ska svara på några givna frågor:


TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
... att skilja från varandra, de flöt ihop till en lågmäld mummelgröt ...
VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
Bones på 8:an
BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
P4 Radio Stockholm - det är det första jag klickar på varje dag efter att jag kollat mailen
NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Mittpådagenvovvepromenad, vi gick bort till "Slottsträdgården"i strålande solsken. Jag visualiserade vårbruket där.
VAD HAR DU PÅ DIG?
Svarta träningsbrallor, siden top, lila bomullströja i farfarsmodell o en ullkofta inhandlad i Bolivia/La Paz (men inte av mig), svarta strumpor, scholltofflor med pärlor o paljetter, örhängen med minismå rosa delfiner
VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
På bio: Hämnden med Mikael Persbrant. Oerhört stark film. Kan inte helt lätt att skriva manus till den filmen sa B och jag till varandra efteråt
SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Inte just nu. Den drömmen står inte högst på prioriteringslistan sedan barnbarnen föddes. En av orsakerna till att jag flyttade tillbaka till Stockholm från Dalarana var just att slippa resorna och kunna vara nära dem


Det är lyckligare att ge än att få - därför vill jag välja ut fyra bloggare att skicka den vidare till.
Jag ger denna vackra award vidare till:

kim-m-kimselius.blogspot.com hennes blogg var den första jag på allvar började följa i skrivarvärlden. Men inte bara därför utan för att hon är en sådan entusiastisk och inspirerande författare som delar med sig av allt man som läsare bara skulle drömma om annars

mariaengelwinge bjuder på sig själv och berättar öppenhjärtligt om, livet, skrivarteknik och vägen från noll till publicering av "En shot till tack" som kommer ut i vår

ninasskrivarlya.blogspot.com bebor och delar "Väntarlandet" med mig och många fler, men som tänker sluta med det. Istället vill hon i framtiden flytta till "Utgivningslandet" och bli publicerad precis som vi andra som också skriver så 'pennan' glöder

theperny.blogspot.com mitt i vardagslivet med barn omkring sig försöker hon på alla sätt att realisera sin skrivardröm


En sådan här award ska man inte behålla för sig själv utan den ska bli som ringar på vattnet - tack Anneli för att jag fick bli en del av den ûûûûûû


















Trying to follow my Dreams: Beautiful blogger award

Trying to follow my Dreams: Beautiful blogger award

Skriva före i hjärnan - ett magiskt fenomen?



Skriva före i hjärnan blir lätt fel. Jag gör det hela, hela tiden. Tidigare har jag aldrig talat med någon om det - bara med min mamma häromdagen. Kanske att alla gör så utom hon?


Konstigt nog har jag inte ens med kursare och skolkamrater nämnt detta magiska fenomen.


Själv har jag betraktat det som en slags dyslexi - men det kanske är helt fel?


Det som händer är att när jag ska skriva två ord eller mening så skriver jag fel. Tex om jag ska skriva: "fjärilslarven krälar" så blir det på pappret eller skärmen bara: "krälar framåt" - vart tog fjärilen vägen kan man undra - min hjärna är hela tiden på nästkommande ord. Det kan bli likadant inom ett ord så att säga typ: "fjäln".

Nackdelen med detta fenomen är att det blir mycket suddande eller raderande. Eller att jag får skärpa mig till tusen på bekostnad av att flödet störs.


Är det bara jag som är så här magisk undrar jag?

Är du oxå en magisktänkaförefenomenperson?


Visst är det underligt att jag aldrig har pratat om det här tidigare?


//Kramar om

onsdag 26 januari 2011

Tiden flyr ...



Tiden flyr och jag gör inte alls det jag planerat. Snart är det dags för mina katter att flytta ut på balkongen igen. Det är snöfritt därute nu.




Den översta kissemissen heter Lille Grå och den som ligger på rygg kallar jag för enkelhetens skull för Lilla Grå.

De här två är det närmaste jag kommer att ha katt - just nu. En gång längre fram i tiden ska det i bästa fall bli en riktig.



Idag har jag haft tvättstugan och ännu så länge varit ute med vovven 2 ggr.

Så har jag plockat upp skräp ute i trappan, typ blå pasttossor som man har hos doktorn, Teknikmagasinet och annat papper + en tom burk utanför porten.

Sedan kände jag mig som en ragata när jag satte upp 2 stora lappar med överkryssade cigaretter i trapphuset. Det är någon/några som röker inne i porten och röken kommer in till mig. Då blir jag förbannad - nåde den som blir tagen på bar gärning av mig. Tja - det beror ju förstås på vad det är för typer. Kanske går jag bara tyst förbi. Men hunden lär inte vara tyst för han nyser så det dånar av rök.

Jag har själv rökt i måånga år - men inte sedan Hedenhös - jag tycker rök luktar pyton. Bara tanken på att jag har gått omkring o luktat så där får mig att rysa. Som tur var slutade jag innan det blev 'förbjudet' att röka inomhus. Skulle känt mig förnedrad om jag skulle ha behövt stå ute på gatan som om man tjuvrökte. Jag rökte inte bara 5-10 cigg om dan heller, mkt mera. Usch!



Hur kom jag in på det här ämnet - jag som skulle 'prata' om tiden som flyr ...

//Kramar om

Skrivarlyan - fick en utmaning av Kim










Äntligen - efter drygt 4 timmar lyckades jag få över bilderna som är tagna med mobilen.


Tack Kim för att jag fick vara med i utmaningen - roligt:-)


Min skrivarsupport Razz ligger i sin egen fåtölj, den är köpt enbart till honom. Fåtöljen är fin utan 'fodral', det är en 'Stockholm' från Ikea.

Jag sitter och skriver i vardagsrummet, där har jag försökt att få till det 'Provencalskt' med mkt lavendel. Jag gillar vita möbler och gul duk mm. Bordet har jag köpt på secondhand för 250:- - det är nätt när det är ihopfällt, men kan förlängas med 2 skivor som till vardags ligger under skivan + att det finns en bordsskiva med ben som går att koppla på ena gaveln. Då blir det drygt 2 m långt. Det är ett 50-tals bord. Passar bra eftersom jag bor i en dito lägenhet.

Den tredje bilden är tagen uppifrån:-)

På den sista så syns min skrivarhörna med fönstret som finns i en liten alkov ut mot gården.


//Kramar om








måndag 24 januari 2011

SKRIVLUST I FOKUS - KUL ...


Att ha skrivlust i fokus är kul.

Nu har jag kommit till sidan 14 på Manus 2 och det är otroligt roligt att återigen få skriva om det som jag tidigare lyfte ut ur Manus 1 (sk EJ VEK). Det är som att möta någon som jag håller mycket kär och som berör mig på djupet.

Flera bloggare har nämnt att de skriver till viss musik. Manus 1 skrev jag mest till SR Klassiskt och SR Världen. Till Manus 2: Kinks the singles collection det är låtar från 1964- 1971. Men inte hela tiden utan jag varvar med ABSOLUTE Sommar som innehåller 36 svenska sommarklassiker med artister som: Per Gessle, Tomas Ledin, Ted Gärdestad, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Peter Jöback, Håkan Hellström, Tommy Nilsson, Cornelis, Mauro Scocco, Lasse Berghagen, Ainbusk, Benny Andersson, Evert Taube och många fler.

All den här musiken får mig att minnas och att njuta på en å samma gång:-) Risken är förstås att den blir så utnött och 'assosieringsbar' med manuset så att man inte står ut att höra den igen sedan när manuset är färdigskrivet. Det är en risk jag får ta. Har inte ledsnat på klassiskt iallafall utom när det bara gnids på fiolstråkar i en timme eller mer utan någon större variation. Hoppla:-)

Nej - nu pockar musiken och texten på - bäst att hoppa på skrivarresan en stund innan vovven ska ut och lufta sig.

//Kramar om

Vara nattmänniska - kanske är skadligt?

Inte tror man väl att det kan vara skadligt för hälsan att vara nattmänniska?

Inte tror man väl heller att 'lite' D-vitaminbrist kan vara orsak till sjukdomar som Engelska sjukan/Rakitis (det är ju känt sedan länge å andra sidan) - men andra sjukdomar:

Ledgångsreumatism


Crohns sjukdom


Ulcerös colit


Typ 1 - diabetes + Typ 2 - diabetes


Psoriasis


Hjärt-kärlsjukdom


MS


Parkinson


Bröstcancer


Tjocktarmscancer


Prostatacancer


Infektionssjukdomar


Skelettsjukdomar - benuppmjukning (Osteomalaci)


Autoimmuna sjukdomar


Nedsatt immunförsvar


Mottagare för D-vitamin finns i bukspottkörteln, magsäcken, äggstockarna, testiklarna och immunsystemet.


Jag är en utpräglad nattmänniska och får därmed alldeles för lite solljus på huden. Före 2003 tankade jag D-vitamin allra minst 3 v om året vid medelhavet. Där nere hände något särskilt med min 'nattmänniska' - den försvann och jag blev nästan normal - upp 8-9 och i säng 23-24. Men det var då det.

Solstrålarna omvandlas i huden till D-vitamin och hjälper tunntarmen att ta upp kalk ur maten. Kalken (kalcium) hjälper till att hålla skelettet starkt o musklerna friska.

För drygt 2 år sedan fick jag den lindrigaste formen av hudcancer och fick skära bort den från ansiktet. Fruktansvärt otrevligt! Efter den operationen aktar jag mig för solen och solar aldrig av fri vilja. Dumt va´?

De senaste åren har jag inte haft någon särskild matlust - trodde det berodde på att jag blivit singel. Att just matlusten blir lidande vid måttlig D-vitaminbrist gör ju inte saken bättre. Enligt uppgift ger tidig brist nedsatt aptit och retlighet. Normalt har jag tidigare ätit mycket av fet fisk, ägg, fetare mejeriprodukter - precis där D-vitaminet finns - men just den kosten har oturligt nog reducerats avsevärt. Jag borde äta: fiskleverolja (blää), kokt lax och makrill, sardinier i olja, tonfisk i olja, nämnda ägg och kantareller! Nu har jag börjat äta ägg varje dag, ibland tonfisk och någon sardin. Jag skulle inte ha några problem att bli vegeterian - det har jag nästan blivit utan att tänka särskilt på det. Men om man ska vara det behövs en varierad och mer uttänkt kost än vad jag fått i mig de senaste åren. C-vitaminbrist kan jag inte få för jag äter mycket frukt och bär - bra!

Idag togs nya blodprover, ett ytterligare steg när bristen redan är konstaterad och där ingår oxå att ta prov om jag är glutenallergisk. Hu - vad hemskt om det visar sig vara så - jag som älskar fullkornsskorpor, helst dagarna i ända. Det skulle isåfall förklara att jag inte kan tillgodogöra mig det kalcium som finns i kosten och därmed inte heller D-vitamin.

Enligt ett expertutlåtande angående nivåerna:


"Jag mätte min halt av D-vitamin efter en sommar. Jag kom bara upp i 79 nanomol per liter, vilket är strax över minimigränsen. En kollega hade 144 nM efter en vecka i Spanien."


Mitt eget värde låg för 10 dagar sedan på: 37 nM


Mina symtom förutom aptitlöshet, orkeslöshet, svår smärta i ryggen (utöver den 'vanliga' värken), värk i fingerleder, sköldkörtelsjukdom, autoimmuna mycket besvärande problem och nedsatt immunförsvar med b la lunginflammation som följd samt astma.


Att jag överhuvudtaget kom iväg till läkaren beror på att min bästa vän M blivit tipsad från annat håll om att kolla D-vitaminivåerna (hon har varit väldigt sjuk - länge) och jag mådde oxå så dåligt. Hennes nivåer var sämre än mina.


Tänk att det kan bli stora konsekvenser av att ha 'lite' vitaminbrist - det låter ju så oskyldigt.


Om du inte mår bra - och om du har möjlighet att komma till en läkare: Be att få testa:


D-vitaminhalten + B12 och ämnesomsättningen (sköldkörteln) - allt det där hänger ofta ihop.


Lycka till! //Kramar om












söndag 23 januari 2011

Sådant jag brunnit för (1)




Kanske är ytligt att brinna för en bil? Men det tycker inte jag. Min Saab 9000 2.3t cse
Turbo brann jag verkligen för.

Den inhandlades när det inte var så fett i kassan, men handpenningen skakades ändå fram och resten på ett mycket förmånligt lån med 2,95% ränta.

Min drömbil blev alltså min. Varför just en Saab 9000?

Vi hade redan en bil som var inhandlad i Sthlm - men sedan köpte vi ett stort hus i Dalarna och där fanns inga kommunikationer. En bil till var ett måste. Jag sökte länge efter en trafiksäker bil som skulle klara viltolyckor mm och var inne på en Volvo V40, provkörde flera stycken. Men så var jag en tur ner till Avesta och på bakgården hos en bilfirma stod det en smutsig Saab 9000. Och det tände till direkt! Provkörde och komforten var snäppet högre än de Volvosar jag provkört. Jag har stora problem med ryggen, men i Saaben satt jag som i en cockpit med världens skönaste säte.


Det blev en riktig hundbil av den. Det gick att fälla halva baksätet och däri kunde en stor hundbur 'skjutas' in i hålet för en av hundarna. Det övriga utrymmet i bagaget blev bra till den andra hunden.


Det var en ren fröjd att köra min älsklingsbil - den hade alla finesser jag kunde önska mig - allt utom antispinn - årsmodellen var för gammal till det. Men farthållare, airbag (förare/pass.)airkond, utetemp, dimljus, drag, motorvärmare - you name it - ja, och inte minst TURBON.

Att ligga ute på landsvägskörning och behöva köra om - var ingen konst med den starka motorn o turbon.

Det blev många körningar till/från Sthlm o andra städer söderöver, ja norröver med. Vilket förde med sig att jag lärde mig varenda kurva, fartkontroller, kameror.


De häftigaste omkörningarna gjorde jag mellan Avesta och Sala. Där var det 70 och vissa backiga delar av 'skogen' var det omkörningsförbud. Men jag lärde mig att gasa på vid rätt tillfälle så när omkörningsförbudet var över kunde jag snabbt lägga mig jämsides med bilen framför och dra om flera stycken - skulle aldrig gå med en 'vanlig bil med svagare motor' - tro mig jag har provat med den andra bilen vi hade.


De mest spektakulära omkörningarna dock - var efter 'skogen' - när man kör förbi en mack (tror det var 'Din-X' el likn.) och avtagsskylten till Mölnbo - där - är det i princip alltid kö - där är 70-vägen smal o går längs vattnet. MEN där har man fri sikt över sjön och hela sträckan. Det verkar ingen annan än jag ha upptäckt!
Så utan att tveka körde jag alltid om där och det var kolonner med bilar/långtradare som swischades förbi. Förarna såg lite långa ut i ansiktena!


Nu vet jag att det byggts en ny väg från Sala mot Avesta - den har jag inte kört på ännu. Har kört andra vägar till/från Dalarna av olika anledningar.


Tyvärr - sålde jag min älsklingssaab innan jag flyttade tillbaka till Stockholm - det skar i hjärtat ska jag säga. Den blev för dyr för mig att ha som singel efter skilsmässan.
Det var en ung kille från Skutskär som köpte den och bara en månad senare totalkvaddade han den så det blev bara skrot kvar. Då fick jag gråta en skvätt - ja - rent av fler.


I förrgår gick jag förbi en precis likadan Saab 9000 2,3t, den stod parkerad på gatan bredvid här. Jag kunde inte låta bli att ta en bild med mobilkameran. Nu tittar jag på den och blir så nostalgisk.


När jag tjänar en massa pengar på min bok (ha, ha - när den blir utgiven) - ska jag kanske köpa en Saab 9-5 coh ge mig ut på vägarna igen. Jag fullkomligt älskar att köra bil. Kanske för att jag är dotter till en långtradarchaufför?


//Kramar om















lördag 22 januari 2011

Kommentar om mitt nya manus o ett litet utdrag



Eftersom jag gärna ville få en reaktion på mitt nya 'Manus 2' lämnade jag de första 9 sidorna till min bästa vän M som jag har stort förtroende för som vanlig bokkonsument och läsare. Hon skrev i ett sms ungefär så här:


"Nu har jag läst. Såg allting framför mig som du skrev om ... kände värmen ... men även kylan som kröp innanför skinnet. Blev så LEDSEN. Kan känna sorgen ..."


Då kände jag mig säker på att jag fått texten att beröra och kommer att ha början på boken så som jag tänkt.

När M och jag senare pratade lite mer ingående om texten sa hon hur hon kände för de här delvis citerade raderna:


" Min //...// hängde ner från taket, en snara var fäst i lampkroken. Kroppen dinglade fram och tillbaka i mannens famn. Armarna lutade liksom lite framåt. Fingrarna som // ... // ... // såg istället ut som uppsvällda korvar."


& & & & & &


"Jag blev lättad. Det började kittla på insidan av mitt lår och jag tog med handen på det. Den blev fuktig och jag tittade fascinerat ner på tennisskorna när de fylldes med kiss. Svärtan med texten // ... // på skornas utsidor började suddas ut när tuschet blev blött i kanterna."


M sa att det gick att SE alltihop och att det till och med gick att känna lukten av kiss! Då blev jag förstås jätteglad:-)


Nu har jag inte skrivit mer än de där 9 sidorna - men det ska väl bli mer så småningom ..:-)


//Kramar om












fredag 21 januari 2011

Inte som jag trodde - hos läkaren

Idag var det dags för ett återbesök hos Dr. Armstrong. "Vi" misstänkte att jag hade B12-brist - men så var det inte.
Men jag hade en brist = D-vitaminbrist! Och sköldkörtelnivåerna var helt åt helskotta. Så det blir ny provtagning - alltså ska jag lämna ännu mer blod än vad jag gjorde förra gången.
Så ska jag ta ett "Transglutaminasprov" oxå - Dr. Armstrong sa att jag måste säga till på labbet så att de vänder på sidan där det provet finns så att de inte missar det provet.

D-vitaminbrist kan 'leda' till Parkinson och diabetes - så den där bristen behöver jag verkligen komma tillrätta med.

Det finns två förhållanden som kan leda till D-vitaminbrist. Solbrist och brister i kosten.

För drygt två år sedan hade jag den lindrigaste formen av hudcancer och opererade bort en 'mojäng' på kinden. Det var INTE kul ska jag säga.
Jag har exponerat min hud i solen väldigt mycket under måååånga år - under semestrar runt medelhavet. För det mesta har det varit 3-veckorssemestrar.

Efter hudcanceroperationen har jag UNDVIKIT solen väldigt mycket och jag har slarvat med kosten efter seperation och skilsmässa. Det har nu straffat sig!

Nu fortsätter jakten på vilka prover som ska visa att jag faktiskt mår så dåligt som jag gör. Men jag är optimistisk - Dr. Armstrong är vetgirig och vi kommer bra överens. Jag är såååå glad att han finns.

//Kramar om




torsdag 20 januari 2011

KRITIK - få & ta emot


Kritik är något som vi väl sällan vill ha. Men då glömmer vi kanske bort den positiva och konstruktiva - den som får oss att må bra. Men den som vi upplever som negativ får oss oxå att må bra - efteråt. Kanske långt senare till o med.
När jag skulle få respons (läs kritik) på Manus 1 av den lektör jag anlitat som tillika varit min förste lärare i skrivkonstens mysterium - väntade jag flera dagar - den blev lite försenad och jag undrade om jag skulle ta det som ett gott eller dåligt tecken tro?
Den dagen responsen till sist kom hade jag gått upp kl o4.10 för att jag skulle på hundutställningen "Lilla Stockholm" med Razz och 'hämta' det 3:e certet (jag skojade o sa 'hämta' för jag var säker på att han skulle få det - eftersom det var underbara Fia på Roxinas kennel som skulle visa honom för domaren - inte hans matte med de dåliga tävlingsnerverna - han fick sitt 3:e cert med Fias hjälp:-) och blev därmed Svensk utställningschampion:-))
När jag kom hem alldeles yr i mössan av glädje o trötthet fanns responsen i ett inkommande mail.
Adrenalipåslaget som blev då - kunde jag inte ens föreställa mig i fantasin - det gjorde bokstavligt ont.
Den sammantagna upplevelsen av responen/kritiken kändes som om jag fått stryk - inte bara teoretiskt - utan jag sjönk ihop på stolen som om jag verkligen fått en rak höger - tjoff!
I marginalen längs - nästan - hela manuset stod det: "Nä - Ebba - det här går bara inte."
Suck!
Att jag blev så uppläxad berodde väl på den tidigare lärar/elev situationen. Vad vet jag? Vi kände ju varandra - kanske fanns en viss besvikelse från lärarens sida som spelade in. Som om tankarna gick: "Har hon inte lärt sig bättre än så här?!"
Jag hade förstås hoppats på: "Bravo Ebba - det här kan du skicka in till förlag ögona bums!"
Men den där uppläxningen och den stundtals väldigt raka kritiken - det var precis vad jag behövde! Jag lärde mig så oerhört mycket av den och när jag pluggat och läst in mig på den kunde jag se att det fanns ett och annat guldkorn i mitt manus oxå.
Jag la undan manuset i flera månader, inte för att jag gav upp eller så - inte alls - men hela tiden hade jag kritiken i huvudet och det blev en process som pågick. Sedan plockade jag fram manuset igen och då kunde jag kritiken utantill och det var lätt att ändra och dra ifrån.
Jag gjorde så mycket jag bara kunde med manuset - men det behövde en ordentlig genomgång till och så blev det - men mer om det vid ett annat tillfälle.
//Kramar om

onsdag 19 januari 2011

Skrivarvisioner: En del av mitt liv

Skrivarvisioner: En del av mitt liv: "En - viktig - del av mitt liv är mina hundar. Jag har haft båda från deras resp. 8 veckorsdag. På den översta bilden är det den vovven som..."

En del av mitt liv



En - viktig - del av mitt liv är mina hundar. Jag har haft båda från deras resp. 8 veckorsdag.
På den översta bilden är det den vovven som bor med mig.
Han är en KORTHÅRIG Collie - nu 6 1/2 år och kallas här hemma för Razz.
Men i stamtavlan heter han: SE UCH KORAD One Way's Herr Nilsson (ja, syrran heter Pippi Långstrump - mamma Ronja Rövardotter - pappa Pokèmon - alla från One Way's kennel).
På den undre bilden är båda hundarna tillsammans - den chokladbruna är en Flatcoated Retriever (bor kvar hos X:et) och är 8 1/2 år och kallas Sir Hector på hemmaplan. I stamtavlan High Hopes Quite The Best. Han lever verkligen upp till sitt namn i stamtavlan för han är bäst. Men inte alls på det han är framavlad till - han ska ju apportera. Men för honom har det en underordnad betydelse. Han är bäst på spår i alla former - de senaste åren mest vilt/blodspår. På det är han suverän i kvadrat!
Sir Hector är annars världens goaste, goaste vovve - med människor o barn - andra hundar gillar han inte. Även om Razz fick bli ett undantag på nåder och väldigt hårt hållen av Sir Hector.
Han är så rasOtypisk som nånting kan bli! Överpälsad och en kroppsform som mer påminner om en Golden/Labbe. Dessutom har han artros på armbågarna fram. Så det gick inte att ställa ut honom än mindre avla på - det fick bli kastration. Han har oxå ett särdrag som är typiskt för honom - han är egensinning till tusen och fattar gärna egna beslut. Att gå framåt OM han bestämt sig för att lägga i bromsen, ja då blir det 'satt hund sitter'. Han fattar gärna egna beslut i skogen oxå. Ibland tror man att han sprungit bort (i 2 timmar eller så) - men då sitter han helt lugnt vid bilen och väntar. Ser ut som om han undrar varför det är sån uppståndelse - "kan de där mänskorna inte låsa upp automobilen NU?" skulle han säkert säga om han kunde.
Det finns ett aber med Sir Hector - han är rädd för fyrverkerier/smällare o varje nyårsafton är han djupt neddrogad annars skakar han som en centrifug o hyperventilerar o kan inte kissa eller göra nr 2 på 24-28 timmar. Det gör vedervärdigt ont att se honom, det ser ut som om han ska få hjärtstopp när som helst. Men jag har gått MH med honom och det klarade han galant, ja - utom skotten då förstås.
Sir Hector är annars världens bästa pusshund - sommaren 2009 hade jag inte träffat honom på 2 år - men träffades vi - han pussade mitt ansikte (hela) i 20 minuter i ett sträck. Min egen älskling - åhh - vad jag saknar Dig.
Razz han är den totala kontrasten till Sir Hector. Rastypisk! Lydig! Samarbetsvillig! Trygg! En stjärna! Redan när han var pytteliten var jag ute på 'klubben' och tränade lydnad, det gick så bra att jag blev avrådd att gå 'allmänlydnadskursen' när det var dags för det. Jag skulle tävla med honom förstås - trodde jag ja - men matte hon har inga tävlingsnerver så det stör. Men jag ställde ut honom o det gick så bra redan från 4 mån ålder.
Så har vi gått MH och MT (skottfast) och han kan tituleras KORAD - det klarade han med glans - trots uslet utgångsläge (återkommer till det en annan gång.)
Och så sent som i våras (2010) erövrade han sitt tredje certifikat på "Lilla Stokholm" och kan nu tituleras SVENSK UTSTÄLLNINGSCHAMPION oxå.
Razz - han är en sån där hund som passar in precis överallt. I djupa Dalaskogar (det var i sådana han växte upp) och på senare år i storstan. Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm har han utan att tveka en tusendels sekund - åkt buss, tunnelbana, pendeltåg, rulltrappa, hiss, gått på NK mm - allt utan att behöva socialiseras det minsta. Fast att han vuxit upp med Sir Hector som är rädd för smällare - är han oberörd av det. Han är en klippa.
Om jag tycker att vi ska ta det lugnt vissa dagar ja till o med veckor - så kräver han ingenting speciellt. Om jag tycker att vi ska träna lydnad - eller vad som helst annat - så gör han det med glädje.
Om jag tycker att han ska sova i min säng så gör han det. Om HAN tycker att han ska sova i min säng - så gör han det. Men egentligen är vi eniga om det - han sover ALLTID i min säng. Han ligger med sina 26 kilo mot mig, men det känns som han väger 40 minst.
Razz är mera en enmanshund än vad Sir Hector är som är överdrivet intresserad av alla människor utan urskillning. Men de människor som ingår i vår 'storflock' - ja dem älskar Razz ömsesidigt över allt annat.
Om jag säger min dotters namn börjar svansen på Razz att snurra runt, runt och han ler.
Häromdagen var jag lite dum - jag ville testa om han fortfarande skulle betee sig som förr om jag sa 'Husse'. Han stannade direkt - så kunde jag se hur polletten trillade ner - sedan SPRANG han till ytterdörren med viftande svans. Inte sedan 2006 har 'Husse' kommit in genom vår dörr - men han minns som om det vore igår.
Är allting 100% med Razz då? Tja - nej - han har en idé om att ungefär var 100:rade människa han möter ska han hoppa upp med tassarna mot människans bröst. Det kan vara mitt i gatan på ett övergångsställe eller var som helst - jag vet ALDRIG när.
Förövrigt älskar han positiva saker oxå - såsom - fötter och öron - helst mina:-) Ingen konst att beställa en tvätt - den kommer omedelbart:-)
Mina älskade hundar bor i mitt hjärta - hela tiden:-)
/Kramar om

tisdag 18 januari 2011

Skrivarprocess - mitt upplägg

Frågar mig själv hur jag egentligen gör?
Eftersom många av de första manusets texter kom till efter/under de uppgifter som jag och kursen/klassen fick i uppdrag att skriva, blev de väldigt spretiga. Ibland skulle vi skriva som att 'rummet inte fick lämnas och att vi skulle bombardera texten med beskrivande ord om färg o form mm'. Jag ville inte slösa bort tid o energi med att skriva om andra ämnen än de som skulle ingå i mitt tänkta manus. Därför skrev jag med en intrig i tanken - hela tiden.
Ibland blev det svårt för kursare o klasskamrater att ge respons på texterna eftersom texten såg ut att vara tagen ur sitt sammanhang. Men jag visste ju hela tiden vart jag var på väg.

Efter att ha skrivit texterna på det där viset fick jag sedan skriva om dem - för det gick ex.vis inte att ha färger o former på ALLT.
Faktiskt så är det en hel del av de där texterna som är med i det manus jag har skickat in till förlag.
I första kapitlet finns texten (om än mkt omskriven) som jag skrev till vår första lilla, lilla antalogi som klassen skrev tillsammans på höstterminen 2008. Men i den var det Tintomara (Carl Jonas Love Almqvist/ Drottningens juvelsmycke) som var huvudpersonen. Tidigare under ht hade vi fått i uppgift att 'spåna' fram texter just från CJLA's verk.
Eftersom jag inte ville slösa bort någon text så använde jag den i antalogin. Texten var inte särskilt bra -då. Men den blev ändå användbar sedan och strax efter att antalogin var klar skrev jag slutkapitlet till Manus 1 med arb.namn EJ VEK byggt på 'Tintomaratexten'.

Men när jag sedan började skriva hemma 'på riktigt' - när jag fick vara ifred med mina tankar och planer utkristalliserades ett särskilt arbetssätt. Men först efter att jag hade alla texterna från kurser/skolan på 'gula lappar' och försökte hitta rätt ordning på dem så att det blev en dramaturgisk harmoni.
DÅ - började jag skriva 3 -5 sidor/gång och sedan skrev jag ut dem på papper och lät dem ligga till sig. Därefter 'rättade' jag dem med blyertspenna och efter det ändrade jag i dokumentet.
Så fortsatte det framåt med 3 - 5 sidor, rättning och ändring. Det tog 1 år att få ihop det första råmanuset.
Jag läste igenom det tyst rakt igenom och jag läste det högt rakt igenom - 2 ggr.
Då hade jag skrivit om varje sida - jag vet inte hur många gånger - kändes som tusen.
Sedan var det dags att få respons på det. Oj! (det får bli ett separat inlägg om det en annan gång).

Jag har alltså INTE bara flödesskrivit och struntat i uppenbarliga 'fel' och sedan ändrat - utan jag har ändrat allt eftersom.
Att jag gjorde så trodde jag berodde på att jag hade storyn klar för mig i huvudet - men nu har jag börjat med Manus 2 (utan att riktigt veta hur intrigen ska vara även om jag vet vad det ska handla om) - och jag gör likadant. Alltså skriver 3 - 5 sidor på datorn, skriver ut, rättar och ändrar sedan i dokumentet. Det tar en väldig tid - har bara skrivit 9 sidor och skrivit om 4 ggr. Men så får det vara för mig - jag måste vara säker på att jag har rätt planteringar och inga onödiga detaljer som längre fram visar sig inte betyda någonting.
Första kapitlet måste vara helt klart (o tydligt) innan jag kan skriva slutet. Och slutet måste för mig vara klart innan jag skriver alla mellanliggande kapitel. Jag behöver veta vart jag är på väg.

Efter att råmanuset blev klart - tog det ett helt år till innan det var klart att skickas iväg. Under den tiden låg det undanlagt i två omgångar - några månader i taget - efter proffsiga responser.
Så var det dags för ändringar och redigeringar och läsa det HÖGT flera gånger. Det rekommenderar jag verkligen - alltså att läsa HELA manuset rakt upp o ner - HÖGT. Man behöver ju inte ha sin starkaste röst - det går ju att viska fram orden nästan. Men läpparna behöver formas till ord, det är det viktigaste.

Jag har aldrig skrivit för byrålådan och hade inte en massa texter liggande när jag fick möjlighet att ta tag i en noggrannt begravd önskan - att skriva. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva. Inte jag! Det passade inte alls in i mitt liv och jag såg inte att mitt liv skulle förändras så att jag kunde öppna graven och plocka upp det jag längtade efter - innerst inne.
Men man vet aldrig - man vet aldrig ... Jag hade hunnit bli både mamma, farmor o mormor ...

Om du när en dröm - bli inte nedslagen om du inte ser att den kan förverkligas - kanske blir den verklighet - lite längre fram. GE INTE UPP! Bakom nästa vägkrök kanske ett förverkligande ligger och väntar - PÅ DIG!

//Kramar om

måndag 17 januari 2011

Varför så viktigt att bli utgiven - rannsakning



Har försökt att rannsaka mig själv varför det är såååå viktigt att bli utgiven på ett förlag.


Bilden visar min högsta prioritet = ett kvitto på flera saker - att:


*jag kan skriva


*jag kan uppnå mina mål


*jag är trovärdig


*jag satsade rätt


*jag blir tagen på allvar


*jag blir erkänd av andra - därute i skrivarvärlden


* jagbör fortsätta skriva


*förlaget vill satsa pengar på det jag skrivit


*jag får veta hur mycket/lite pengar man kan få betalt för sin möda


Det blev många jag här ovan!


Kan det vara så att det oxå ligger prestige i att bli utgiven? Jag vet inte.

Det jag vet är att när den dagen kommer att det blir tummen upp från förläggaren - då kommer jag bli så lycklig så det kan jag inte ens föreställa mig eftersom jag inte upplevt det.


Men jag har fått barn - två gånger - och det var det största jag varit med om. Den lyckan är ojämförbar med något annat. Men jag förställer mig att få sitt "skötebarn" - sin bok utgiven ändå måste påminna om "att-få-barn-lyckan". Kan jag ha fel? Jag kan svara på det när jag får uppleva det - jag lovar att berätta det här på bloggen och överallt där det blir möjligt för mig att göra det.






söndag 16 januari 2011

DET VAR BARA KÄRLEK JAG VILLE GE - MEN ...


Att ge kärlek till mina barn var och är en självklarhet förstås - vad annars.
Själv blev jag ett skilsmässobarn som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Min älskade dotter gav en ljuv kommentar där: "att hon inte mindes min och barnens pappas skilsmässa, alltså gjorde det inte ont."
Men ... det finns en älskad son oxå - och han var inte tillräckligt liten för att inte minnas - det onda. Den lille pojken såg alldeles deprimerad ut så liten han var. Det skar i mitt hjärta. Magen var som en enda stor klump i mig. Han kände säkert likadant. Min annars så otroligt glada och charmige son blev stel i sina anletsdrag.
Vi bodde inte långt från varandra - vi bodde på samma gata - allihop. Pappan och sonen i ena huset och jag och dottern i ett annat.
Jag hade känt mig självisk om jag "tagit" båda barnen. Tvärtom kunde jag inte heller tänka mig att ingen av dem skulle bo bara hos mig. Vilket dilemma!
Det fick bli könen som avgjorde - en pojke behöver sin far när han växer upp och en flicka sin mor - så gick resonemanget. Nu grååååter jag - så ung o dum som jag var! Vi var bara 21 resp 24 när vi blev föräldrar.
Det är lätt att vara efterklok - mina barn - syskonen skulle inte behövt skiljas åt!
På den tiden när vi skildes fanns inte "delad vårdnad" - men vi gjorde upp ett schema så att de fick träffas så gott som varje helg hos resp. förälder.
Det jag själv tyckte var viktigt - då - var att barnen skulle ha något som de självklart skulle kalla och känna som "sitt eget hemma".
Sedan kunde barnen springa emellan hur mycket de ville hos mamma eller pappa, hos bror och syster.
De skulle ha samma rötter - gå i samma skola, ha samma kompisar på gatan, samma lärare att snacka (skit o glada minnen) om, gunga i samma gungor, beundra samma myror på marken och bada i samma sjö. Bara det att mamma och pappa inte bodde i samma hus.
Men när jag såg hur min lille glade son förändrades efter skilsmässan - till en tillbakadragen bråkmakare - då stod jag inte ut med mitt själviska beslut längre.
Jag sa upp lägenheten och flyttade tillbaka så att vi blev en hel familj igen!
Gott - allt frid och fröjd? Nej - inte alls. Jo sonen mådde mycket bättre och fick en ny lekkamrat som hade en sådan påverkan på honom att han slutade bråka och slåss.
Men pappan befann sig i ett "annat universum", men jag kämpade på för att nå fram.
Långt senare fick jag klart för mig att han skulle fortsätta att vara i det där "andra universumet" - det hjälpte inte att han sa att det var mig han älskade, jag ville ju ha honom för mig själv. Ja - som att jag skulle vara makan och han maken - ingen annan inblandning alltså.
Men han kunde inte gå med på det, han ville fortsätta leva sitt liv "därute".
Jag och dottern flyttade - igen - till en annan lägenhet - fortfarande på samma gata - men nu ännu närmare sonen och pappan.
Hur mycket jag än ville ge kärlek och trygghet till mina (små) barn så misslyckades jag.
Det är min älskade son som fått betala det högsta priset. Det gör mig så ont - en mamma ska inte flytta ifrån sitt barn - även om det bara är en pytteliten bit ... Förlåt!
Men idag - tror jag att min son är säker på min kärlek - i lika hög grad som min dotter.
***FÖR JAG ÄLSKAR ER BÅDA TVÅ UR DJUPET AV MITT HJÄRTA***
//Kramar om

lördag 15 januari 2011

MANUS 2 - NU HAR JAG BESTÄMT MIG

Ja - nu har jag bestämt mig för (tror jag!) - vad Manus 2 ska handla om. Bilden är en ledtråd vad det är för arbetstitel på det.

Jag har hållit på och velat hit och dit utan att kunna bestämma mig eftersom jag har haft två starka ideér. Nu finns det dock en möjlighet att jag kan baka ihop dem - det vet jag inte ännu. Jag har inte så höga tankar om mig själv som manussnickare och för att slippa använda mig själv som bromskloss håller jag dem åtskilda både i huvudet och i dokumenten. Nu har jag börjat skriva det första kapitlet idag och det blev 4 A4:or iallafall.

En av huvudkaraktärerna i den här romanen är densamma som i EJ VEK (arb.namn), men handlingen är förlagd många år bakåt i tiden. Så har jag tänkt ända sedan jag såg mig tvungen (med hjälp av en lektör som gav mig matnyttiga råd) att lyfta ur en del av texten eftersom den tog för mycket fokus av det som egentligen skulle avhandlas. Det var ett svårt beslut allra först, men när jag fått tid att tänka efter ordentligt så var det istället en befrielse.

En bekräftelse på att det är okej att förlägga handlingen bakåt i tiden fick jag när jag förstod att det var så Lisa Marklund gjorde med "Studio sex" - den utspelar sig - vad jag förstår - 8 år tidigare än vad "Sprängaren" gör.

Jag har inte skrivit ett ord (manus) sedan jag lämnade in Manus 1 till förlag(en). Det var före lucia.
Inte heller har jag tittat i Manus 1 sedan jag buntade ihop det. Nej - inte ens klickat på 'Dokument'.
Varför? Inte vet jag? Undrar om andra läser sina inlämnade manus i efterhand? För mig känns det bara som en stor frid har lägrat sig efter att det var inlämnat. Jag kan inte göra något åt de eventuella fel som finns i det längre. Om jag inte beslutar mig för att lämna in det till flera andra förlag förstås - då kan jag ju pilla lite igen. Men det känns meningslöst i det stora hela - för OM/NÄR ett förlag ger tummen upp - så kommer det ändå att bli en del ändringar. Så varför slösa tid o energi på 'pet' i det här skedet?

I den version som jag skickade iväg Manus 1 i - har ingen annan mer än jag läst det. Jag hade gjort de ändringar jag fick tips om och sedan bedömde jag det som om det var okej efter det. Dumt? Vet inte?
Det var inte ens svårt att bestämma mig för att nu - nu är det klart. Undrar hur andra känner sig i den situationen?
Men jag tror att jag haft ganska lätt för att ta till mig av de råd jag fått under resans gång. Jag försvarar inte min text alls - utan är öppen för hur andra uppfattar det jag skrivit och har hela tiden varit villig att skriva om och om igen.
Först kanske jag blivit lite ledsen - det ska jag inte förneka - men det jag blivit nedslagen av - det är det som varit känsligt både för mig och för texten. Råden/kritiken har varit "rätt i ögat" och helt nödvändig.
Jag är lat oxå och försöker gå runt kärnfulla stycken, men se det går inte i längden - jag blir hela tiden 'avslöjad' och blir det inga nedslag på övrig text - så är det just på de där partierna där jag varit lat som det händer. Fy på sig Ebba!
Nu ska jag försöka ta till mig av mina (dyrköpta) lärdomar i Manus 2 så jag slipper skämmas inför mig själv åtminstone. Undrar om andra manusskrivare oxå är lata?
//Kramar om



fredag 14 januari 2011

Får man på käften nu ...?

Ja - ingen smäll bara för att jag tror - till 99,99% säkerhet - att jag såg Lina Leandersson kliva in genom dörrarna på Stockholms stadsteater i tisdags. Lina som spelade rollen som Eli i Låt den rätte komma in. Det är därför jag satt in en bild på henne som hon egentligen ser ut utan att hon ska föreställa en slags vampyr.
En slags vampyr - hum, hum ... det är väl nu jag ska få på käften - inte för att hennes rolltolkning inte var bra, för det tycker jag att den var - men jag gillade inte filmen. Näe - just det!
Den gick på SVT1 i helgen som var och jag gillar Tomas Alfredsson som regissör därför hade jag höga förväntningar. Men vad hjälpte det, jag blev besviken. Jag har inte läst vad andra tycker om den - bara hört att den skulle vara BRA.
Men jag tyckte den var seeeeg och långsam (jag har inte läst boken så jag har inget att jämföra med) - och onödigt blodig.
Så kan det vara!
Tur att vi alla är olika - annars hade den inte blivit populär hos andra filmtittare/bokläsare.
På Skrivarlinjen läste vi en del noveller ur John Ajvide Lindqvists Pappersväggar som jag tyckte var jättebra. Kanske är därför som jag hade vissa förväntningar på filmen "Låt ...".
Styrkan i JAL's sätt att skriva ligger ju - tycker jag - i att han placerar sina intriger i vanlig vardagsmiljö. Det är då det blir extra ruskigt.
Om det finns andra som tyckte "Låt ..." var bra - så blir jag uppriktigt glad över det.
Över lag gillar jag att läsa böcker som svenska författare skrivit.
Så då sträckte jag ut hakan lite grann - men jag hoppas att du inte vill slå på den ändå.
//Kramar om

torsdag 13 januari 2011

Barndomsminne som gjorde ont


Jag var sommarbarn i Finnerödja 1958 - då var jag sju år och en lycklig flicka. Jag trivdes med att bo på bondgård, tyckte det var bättre där med alla djuren än att vara hos dagmamman och trampa runt på asfalten.
Mitt i fruntimmersveckan hade jag namnsdag och då kom det paket från mamma och pappa. I det låg ett alldeles riktigt paraply. Det var i barnstorlek men precis likadant som för vuxna. Tyget var rutigt i olika brun/gul/orange nyanser. Stroppen var vinröd - ja, den som skulle vara runt paraplyet när det var ihopfällt.
Jag kände mig mallig och lite märkvärdig för att jag fått en sådan elegant present. Ingen jag kände hade ett riktigt paraply i barnstorlek. I magen åkte lyckan omkring och studsade runt, runt. Jag hoppade på ett ben i taget och visslade en glad truddilutt. På radion hörde jag Egon Kjerrmans röst i Allsång på Skansen, en stund senare började programmet närma sig slutet och han och alla åhörare sjöng: "Auf Wiedersehen - vi ses igen ..." då fick jag en gråtklump i halsen av hemlängtan. Tänkte på mamma och pappas hand som hållit i min när mina släktingar var och hälsade på i Stockholm på försommaren.
Nästa dag säger Tanten ("sommarmamman"):
"Vi kanske ska läsa brevet som kom samtidigt med paketet igår?"
Jag tittar på det oöppnade kuvertet och tänker att det behövs inte, paraplyet är mer än nog - jag behöver inget annat i hela världen.
Regnet slår mot fönsterrutorna och jag vill gå ut, gå ut, gå ut.
Tanten säger:
"Det är din mammas handstil, jag sprättar upp det nu - sätt dig på kökssoffan så får du gå ut sedan när vi läst det tillsammans."
Jag ser att mamma skrivit med sådana där snirkliga bokstäver som jag inte kan läsa. Bra att Tanten kan tyda vad det står. Hon verkar läsa men läpparna rör sig inte. Jag hör iallafall ingenting. Jag gör så att det låter "hm.." i halsen. Hon tittar bort mot vedspisen, sedan på gardinkappan och till sist följer hon en flugas dans på kanten av den broderade duken. Så fäster hon blicken på mig. Jag känner mig liten - mindre än jag är i verkligheten. Hon öppnar munnen:
"Det var ett allvarigt brev det här. Både din mamma och pappa har skrivit i det. Du får inte bli ledsen nu säger de, men de ska skiljas."
Nu talar hon på ett språk jag inte förstår tänker jag. När kommer gratulerar på namnsdagen då och alla pussar och kramarhälsningarna? Jag säger bara ett enkelt:
"Va?"
Tanten tittar fortfarande på mig med en underlig blick som gör att det sticker i bröstet på mig.
"Vet du vad skilsmässa är?" säger hon och lägger huvudet på sned så att lockarna på ena sidan nästan lägger sig på axeln. Jag ruskar på huvudet. Min hals är alldeles torr och det svider under ögonlocken. Jag nyper mig i skinnet, precis där knäet slutar. Så släpper jag och det blir vitt i mitten och rött runt omkring.
"Hm ... skilsmässa är ... mamma och pappa ska inte bo tillsammans längre. När du kommer hem har de flyttat isär."
Jag tittar på flugan som fortfarande sitter kvar på dukkanten. Den gnider benen mot varandra. Den vet inte heller vad skilsmässa är. Det tror inte jag iallafall.
Jag tar tag i paraplyet och rusar ut på förstutrappen. Tittar inte vart jag trampar, snubblar på katten som ligger på mattan. Återfår balansen och vräker mig ner för trappan. Springer så fort jag kan och sjunker ihop på vägen vid ladan. Sitter på det tillplattade gruset, vätan tränger igenom trosorna. Det är märken efter hästens hovar och vagnshjulen i gruset. I en grop samlas vatten och regndropparna får ytan att spricka och ploppa uppåt.
Jag fäller upp paraplyet och håller det över vattenpölen så att den blir stilla. Bruna rännilar rinner bara stilla vid kanten av gropen.
"Skilsmässa? Vad är det?"
Jag hör att Tanten ropar mitt namn. Hon ser mig inte eftersom jag vet att syrenhäcken skymmer både ladan och mig. Jag svarar inte.
"Var ska jag bo? Med mamma eller pappa? Var är hemma? Var ska min bror bo? Tänk om ingen vill ha mig? Tänk om mamma och pappa vill skiljas från mig med?"
Regndropparna studsar på det rutiga tyget. Jag har ett fint paraply - finare än vad någon annan har.
Att föräldrar skiljde sig var ovanligt på 50-talet. Jag visste inte någon som hade en mamma och pappa som var skiljda. Så det gjorde ont och jag förstod inte riktigt vad som hände.
Det var första gången som jag låste in mina känslor. Min bror grät och grät och grät. Men inte jag (tyvärr).
//Kramar om

onsdag 12 januari 2011

Mitt manus & andras - vördnad för ...

Mitt manus såväl som andras kan jag idag känna vördnad för. Varför?
Bara tanken på att alla, vare sig andras eller mitt - börjat med ett tomt papper eller ett tomt worddokument. Blankt!
Som sedan bildat ord av bokstäver, som sedan blivit meningar, en rad, flera rader, ett stycke, flera stycken, en sida, flera sidor, ett kapitel. Det 1:a kapitlet, 2:a, 3:e osv. Ett manus som växer och sväller, som ibland lever sitt eget liv.
Hur spännande är det inte att sätta sig vid tangenterna och ha en klar tanke om vad dagens text ska handla om?
Sedan försvinner den klara tanken under fingrarnas dans - något bara tar över. Ord efter ord radas upp. Ord och meningar fastnar på skärmen - sådana som i mitt fall var okända i början av den dagen.
Hur många gånger har jag inte suttit med 4-5 utskrivna A4 sidor i nattens sena timma och förundrat läst igenom texten och undrat - har jag skrivit det där!?
Många kvällar har jag förflyttats till av mig aldrig beträdda eller beskådade landskap - träffat personer som jag aldrig mött i verkliga livet. Det har varit ett äventyr att betrakta och åka med i bilar som är okända för mig. Olika yrkesgruppers vardag har jag fått dela - som om jag var en liten mus som satt i fickan och betraktade de dagliga gärningarna.
En hel och okänd värld öppnade sig för mig när jag började skriva mitt manus. Häftigt!
Tänk va - andras manus kommer till på ungefär samma sätt - det är jag övertygad om.

Men vissa moderna författare, som Klas Östergren tex - han har skrivit sina böcker på en liten turkos och söt gammaldags skrivmaskin som det inte ens har raderfunktion. Vilket hantverk! Han har ont i armarna, sa han. Inte är de tunna heller hans böcker, så det går lätt att förställa sig att han kämpat ordentligt och lite till.

Min vördnad är stor över lag för andras idoghet sedan jag själv började skriva. När jag tar i en ny bok vänder jag upp pärmen och bläddrar oerhört försiktigt till första sidan och kan lätt visuallisera hur författaren skrivit om, skrivit om och skrivit om igen.
Monika Fagerholm sa: "Jag skriver om varje sida minst 100 gånger!!!

Utan att överdriva det minsta kan jag väl säga, att jag själv under tre års tid skrivit om så många gånger att jag inte ens vågat räkna efter.

Under tiden som jag skrivit mitt första manus har jag oxå varit tvungen att lära mig själva hantverket. Det borde jag slippa med manus nummer två. Någonting borde jag väl ha lärt mig! Och en annan sak - som att lita till att "språket håller" - det måste jag ha med mig in i nästa manus. En lektör lämnade omdömet att det inte fanns något att anmärka på vad gällde språket. Det var som att få en dyrbar pärla att ta vård om. Det ska jag göra efter bästa förmåga.

Jag tittar på min bokhylla, njuter och vill hylla alla de författare som lagt ner så mycket arbete och omtanke för att alla orden ska bli de rätta för oss läsare att läsa.
//Kramar om