Fynd ...

... gjorde jag idag på secondhand. Skulle ta en snabb och effektiv promenad eftersom jag varit ganska orörlig några dagar - bara gått ut långsamma promenader med hunden.

Så jag pinnade på utan hund, men drogs hela tiden åt fel håll när jag kom att tänka på att det är onsdag idag - alltså öppet på det där stället som jag missat under hela sommaren.

Fynden:

TRASMATTA till köket som jag saknat länge

SOVRUMSGARDINER tunga med fall

PÅSLAKAN + ÖRNGOTT som hunden kan ligga på i min säng (vill inte ha honom under mina)

3 POCKETBÖCKER varav jag ska skicka iväg två av dem till en kompis

Summa: 230:-

Nu är jag nöjd - måste dock tvätta fönster innan jag kan hänga upp "nya" gardiner - får se vilken dag det blir då ... sen ... någon gång ...

Brukar du fynda på secondhand/loppis - vad letar du då efter och vad kommer du hem med?

Allt för nu & Kramar till er

Självtid ...

... är för mig alldeles nödvändig för att kunna räcka ut min hand och fatta tag i andras.

Med självtid menar jag inte att jag vill vara ensam här i världen - långt därifrån. Mina nära och kära och vänner är lika dyrbara för mig som livet självt.

Att vara för mig själv innebär att jag slutar att flyga hela tiden, istället går jag ner för landning och står still på marken och tankar energi för att sedan återigen lyfta med ny kraft under vingarna.

Att stå på marken och vara för mig själv kan ta olika lång tid. Just nu tankar jag och är mycket för mig själv. Jag skriver en hel del.

I en sådan period sover jag i snitt 8 timmar/natt - dvs inte alltid med "rätt" dygnsrytm:-)

Snart är jag åter redo att räcka ut min hand för att umgås och vara intill mina nära och kära.

Allt för nu & Kramar till er

Nytt skrivarskrin kan behövas ...

... för mig så att jag kan fördela mina juveler i form av positiv respons.

Tänk att det kan droppa in ett stänk av förgyllt guld så här på en vanlig måndag. Vem kunde tro det? Jag? Näe!

Blev så dunderlycklig när responsen på senaste kursbrevet från lektören fanns in inboxen i morse, bara så där som om Tingeling hade varit framme under gryningstimmarna. Det ni!

Om jag kunde skulle jag gå ner i spagat och göra piruetter framför Hässelby Slott, hoppa upp i luften och sväva på ett moln ner till Mälarens glittrande vatten.

Varför då? Jo, för att i guldgömman som jag har i mitt skrivarskrin från och med idag, finns den här rikedomen sparad att plocka fram då och då när det behövs:

"JAG BLIR LIKA ENGAGERAD VARJE GÅNG JAG FÅR LÄSA DIN TEXT, KÄNNS SOM EN YNNEST ATT FÅ DELTA I 'H....S' LIV. BEUNDRAR DITT SÄTT ATT MED SMÅ MARKÖRER FÅ LÄSAREN ATT KÄNNA SIG DELAKTIG."

Ja - ni fattar va? Vilken fin förgylld sak att ha i mitt skrin. Mina ögon är våta och kinderna också - inte för att jag är ledsen. Jag är djupt rörd.

Tror nu, om inte förr att jag är på rätt väg med mitt manus "Trappan".

Allt för nu & Kramar till er

,

Färg & Form ...

... är något jag verkligen gillar. Antar att det inte är någon som har läst eller flyktigt kollat på min blogg - som har missat det?

Även om mina möbler nu för tiden är vita - utom sängen som är en svart "järnsäng" - så tycker jag om färgaccenter.

Under soffbordet ligger det en ärtgrön ryamatta och som alla kan se i högerspalten på bloggen så är gardinerna på vit botten med gröna lavendelblad med dito lila blommor.

Duken på bordet där jag sitter och skriver är Provencegul med lila lavendelknippen.

Jag blir själv glad när jag kommer in på min blogg - andra kanske blir irriterade? Ja - vad vet jag egentligen? När jag fixade bloggen ifrån början försökte jag behärska mig färgmässigt och valde en ganska (för att vara jag) diskret bakgrund. Det finns väl en del som minns det gröna inslaget med det blå?

Men sedan gjorde jag om den och den blev rosaröd eller vad man ska kalla den. Något åt det hållet iallafall.

Från början hade jag grön text bara - tänkte det skulle se harmonsikt ut.

Men sedan började Blogger strula - jag gör "så fina" mellanrum mellan styckena jag skriver - men inte f*n funkar det utom ibland.

Så då började jag skriva inläggen med olika färger så att det ändå skulle bli en viss variation i texten.

Men det är inte bara därför jag skriver med olika färger - det är för att jag själv har SVÅRT för att läsa stora sjok av textmassor på andras bloggar. Blir trött i ögonen och kan inte koncentrera mig.

Så här ser det ut i mina ögon då: kaksknsjneosmnffnssf,fdsnfsdnf,dfkfjietjtogpsfetoggnjsabfesfnkfjenfsenfefsdjgnvsdnfkhseifjkesfjjsfeefj

fdsjjjjjjjjjjjjjjjjjjjnehitfkemdngkeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeenfgkedfnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnkennnnn

ksdkilrpertyiyyrekgnnnnslkdddgnhriueyhjöerpoykprnfkbajksefhriwekfjbjewfjwfkwrkewrkekrfke

fbbbjekkkkkkkkkkkkkkkkkkkkwlkeiwtonrf vjsbdjdfbjksaknknksnkcnsknknrjylrkfhbkspdnjwfan

kdddsfjzdsyrgfyevvhfgbksjdfvnldsvflsmdöfmöskmdksgldslgmldsgmldsmlgmdslmglmsdl osv ... lssfjsfbieeekjb fffffffffffffffffffjjjjjks vmjjnf skdddddddddddddddddddddddddddddddddddddd

kskhrebfgujgbkkkkkkkkndskkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkssgnvkdsngnkdsngnkdsngng osv...

skdjghyewtbb muyvjrdbykjgbvklsdjbvjsb djv jkdshgklnsdknvkdzn lfnksn vksn kvn zkx vliididilll osv ... ååhhh så trööött jag blev.

PS

Bilden är en "teckning" jag gjort i akvarell (det är originalbilden som sitter på väggen bakom stolen på bilden i högerspalten) - MEN med hjälp av en fototävling jag var med i gjorde jag om den i datorn, så den är ganska så olik originalet. Kul tyckte jag. Dessutom är jag förtjust i fjärilar. DS

Allt för nu & Färglada Kramar till er

Reseach igen ...

... var det dags för idag.

Har försökt tidigare att googla för att ta reda på vad fotoaffären hette i Hökarängen på 60-talet - men misslyckats.

Men så höll jag på och petade i manuset idag och kom att tänka på att jag som 15-åring var där och gjorde en porträttserie.

Letade därför upp ett av de fotona, plockade fram kortet ur ramen. Men där gick jag bet - stod ingenting på det.

När jag ändå höll på med de där gamla fotona, sökte jag upp ett dubbelporträtt på mig och min bror. Han var knappt 4 år och jag under året på det.

Bingo! Där stod det: "Studio Olofsson" - hi, hi vad glad jag blev:-)

Nu är det ju inte dödsviktigt att det är rätt namn det går att hitta på ett - jag hade valt "Svensson" i väntan på att det rätta skulle dyka upp.

Jag tycker det är kul med vissa tidsenliga och riktiga detaljer även om vissa grejer blir fiktiva:-)

Hur brukar ni göra med reseachen kontra fiktivt?

Allt för nu & Kramar till er

Vill vara i bubblan ...

... vill, vill, vill. Eller ett skrivarflow tar jag gärna emot utan vidare - kanske är samma sak på ett ungefär?

Det är så märkligt med det här manuset "Trappan" - går omöjligt att komma förbi 31 000 ordsgränsen! Ibland kommer jag faktiskt över, sedan går jag tillbaka i texten - flödesskriver inte av någon anledning - och vipsidipsi så är jag där och ändrar och har halkat ner på 30 000 igen.

Ibland struntar jag i att sitta och peta och tar ett skutt framåt i storyn, scrollar ner och börjar på kapitel ? eftersom jag inte vet vart det ska hamna efter de andra jag redan skrivit. Att kapitlet ? ska vara längre fram är jag dock säker på - jag har storyn i huvudet och slutet är redan skrivet. Så flödesskriver jag en massa sidor och njuter som tusan och rullar runt i bubblan.

Går tillbaka och petar (förstås!) och jag som var sååååå nöjd med mig själv råkar kolla antal ord nederst till vänster. Det måste vara ett slags trolleri som jag hamnat i, tänker jag! 30 885 ord - bara!?

Vart tar orden vägen i det här magiska manuset? Det ska ju ner allra minst 40 000 ord till innan manuset är klart. Jag fattar ingenting?! Ändå tycker jag att jag har full koll.

MEN - jag vet oxå att minsta lilla motstånd gör att jag vill gå en omväg, hoppa över, komma undan . MÅSTE bestämma mig för att ta klivet fullt ut - det får f*n göra ont ett tag då - får gråta lite om det smärtar så j*kla mycket. "Det är då det blir bra", sa Susanna Alakoski en gång. Ska försöka dunka in det i skallen.

Vill, vill ... vara i skrivarbubblan - nu!

Allt för nu & Kramar till er

MÅNGTYDIG ...

... är ett ord som jag hamnade på i min älskade synonymordbok.

Ja, hamnade och hamnade - klart att jag höll i boken:-) Så blundade jag och tryckte in handen på måfå och satte fingret på det här ordet. Det såg jag när jag öppnat ögonen då förstås. Tillvaron bör förgyllas och varför inte med ett härligt ord med många betydelser.

Inte har jag tänkt på att MÅNGTYDIG är något som är gåtlikt. Nej inte alls! Men så är det. Annat som överraskade: mystisk, orakelmässig, sibyllinsk.

Va ... när använder man det i vardagslag - SIBYLLINSK???

Men tror jag ska försöka börja med det - längre fram ...

Nu fanns det inte bara de där orden som stod på rad efter MÅNGTYDIG - här kommer fler:

flertydig, 'dubbelbottnad', dubbeltydig, 'tänjbar', gåtfull, svårtolkad och tvetydig. Phuuu ...

Bäst att tänka på att inte vara för sibyllinsk i fortsättningen utan vara rak och bara mena en enda sak och tala klarspråk - eller?

Allt för nu & Kramar till er

Bjuder på ...

... en text som jag författade idag, som ingår i mitt manus "Trappan":

Jag håller händerna över bröstet, blundar och föreställer mig att jag kan plocka ur hjärtat om jag vill. Lägga det i handflatan, rulla över det till den andra handen. Höja upp det mot fönstret högt däruppe och samtidigt blåsa varsamt , säga läkeorden: "Det går över snart ska du se."

Jag kunde förstås ha valt en bild med ett klassiskt rött hjärta - så som vi i vardagslag tänker på hjärtan. Eller blomman: Löjtnanshjärta. Ja, eller något annat romantiskt.

Men den här texten ska inte symbolisera en sensuell kärlek eller förälskelse, utan en smärtsam sorg.

Kan någon säga om jag lyckades?

Allt för nu & Kramar till er

Aj fan - högerhänt ...

... jo men visst, det är jag.

Men under två års tid försökte jag desperat att glömma det. Det gick inte alls kan jag tala om. Snacka om att visualisera typ 24 timmar om dygnet i över 700 dagar utan att lyckas en enda minut av de där timmarna.

Av att misslyckas blev jag personlighetsförändrad och knäpp när jag inte ens kunde stänga ett fönster, skära kycklingfilé i småbitar, borsta tänderna, dra upp dragkedjan, kamma mig, inte sova och framförallt inte i min vanliga och älskade sovställning, växla när jag skulle köra bil, vinka - what ever ...

Jag fick en remiss till en av den tidens bästa axelkirurger. "Hmm ..." sa han. "Hmm ..." sa han en gång till. Sedan fick jag vänta i 6 månader för att få komma på ett andra besök. 6 MÅNADER i smärthelvetet!!!

När den tiden passerat sa han: "Hmm ..." igen och bestämde sig för att jag "nog" hade en inflammation som inte gav med sig av sig själv. Ny tid bokades, väntetid en månad.

"Hmm ..." sa bäste doktorn och laddade en gigantisk spruta och tryckte in den i det onda i högra axeln.

"Aaaajjjjjjjjjjjj" skrek jag och tårarna vällde ut över kinderna. Kroppen skakade. Drog sig undan. Mitt mentala jag flydde ut genom dörrspringan och löpte längs korridorerna på S:t Görans sjukhus.

Läkarjäveln laddade efter några sekunder om med EN TILL SPRUTA in i det helvetiskt onda - jag blev tre år, hulkade och snorade utan att kunna ta bort smetet från läpp och haka med min obrukbara högerarm. Den vänstra var upptagen med att nypa i låret så att det blev som en blågul massa.

"Avvakta nu" sa doktorfan - "för att se om inflammationen lägger sig. Du får en ny tid om 3 veckor".

Vad hände under den tiden? Inte ett skit mer än att jag befann mig i den där scenen om och om igen när axelexperten laddade sina sprutor och stack in dem i mitt kött. Någon lindring förkom inte varken före eller efter.

På återbesöket sa doktorspecialisten: "Vi får avvakta." Hmm" - var det min tur att tänka - avvakta VAD?

"Jag har ingen telefontid, det ska du veta", sa han hjärtlöst. "Men jag ska försöka sätta upp dig för titthålsoperation om ett tag." Ett tag!

Månader gick utan att jag kunde göra allt det där som redan är nämnt och mer därtill. Under tiden skrev jag BREV till axelspecialisten - till slut varje dag - det gick ju inte att ringa!

Jag skrev hur fruktansvärt ovärdigt det var att tvingas leva med smärthelvetet dag och natt. Det som nu hade blivit år ut och år in! Jag åt maxdos med STARKA värktabletter som var som sockerpiller utspädda i vatten.

Efter 2 år sedan första besöket på S:t Görans sjukhus fick jag en inbokad tid för en titthålsoperation.

Blev sövd. Vaknade upp med ett jättepaket med omslags"plåster" runt min axel, tänkte för mig själv på uppvakningsavdelningen: "Är det så här det ska se ut efter en titthålsoperation?" Men jag kände en annan sorts smärta - helvetet var borta - bara ont, ont, ont var kvar.

Efter operationen blev jag erbjuden "Ketogan" (syntetiskt morfin) - tänkte: "Det är så dags nu!" Jag avböjde!

Nästa dag kom en av Sveriges bästa axelkirurger - densamme som opererat min axel - och sa: "Jag får be om ursäkt - ingen röntgen - varken den vanliga släta eller de två magnetkameraröntgen som utförts visade att - det var ett BENBROTT - som orsakade smärtan.

Jag blev lite förvånad, nästan chockad när jag gick in med titthålsinstrumenten och såg att benet var av."

"Inte så konstigt då ..." sa jag.

Kirurgen fortsatte: "Hur har du stått ut?" Jag blinkade, halsen krampade men jag fick ändå fram: "Det var ju det jag INTE gjorde!"

Han hade tagit bort det trasiga benet och ersatt det med en sk "Acromioprotes" - berättade han sedan.

Inte så konstigt att jag blev som personlighetsförändrad i smärthelvetet.

Skadan orsakades av att jag halkade nedför en isbelagd trappa och automatiskt slängde upp högerarmen för att hejda fallet.

Vem brydde sig om det? Isbjörnana eller kirurgen - ja NI vet svaret nu:-)

Allt för nu & Kramar till er

Istället för ...

... för att fördjupa mig i kursbrevet kom det en förändring i min arla tidsplanering. Det enda jag hann göra var att få upp dokumentet på skärmen - vackert så iallafall. Sedan var det bara att ta bort det igen.

Det blev nästan som det var bestämt tidigare - men förlagt en timme senare.

Jag fick rycka in som farmor och följa med min sonson till hans skola. Det är ju hans första skoldag idag - men han blir inte 7 år förrän i mitten på september.

Han var lugn och samlad eftersom han strax innan fick en lyckofemkrona av mig - då kunde han ha den i jeansfickan och känna på den om det blev lite läskigt.

Vilken historisk dag jag fick vara med om:-)

Allt för nu & Kramar till er

I arla morgonstund ...

Inte helt likt mig att gå upp 06.30 - men nu har jag ändå gjort det. Jag skulle ha gjort en avtalad grej som blåstes av när jag redan tvättat sömnen ur ögonen. Fick förslaget att jag kunde gå och lägga mig igen.

Så jag gick och ställde mig vid sängen men det tog emot att krypa ner där. Tog därför på morgonrocken och tänkte att jag skulle göra lite nytta.

Är det här att göra nytta i ottan? Knappast!

Näe - jag får nog se till att öppna dokumentet med kursbrev 5 isåfall och göra läxan:-)

Solong nu far jag vidare i cyberrymden ...

Allt för nu & Morgonkramar till er

Felkryssad

Så stod hon där förväntansfull vid kajen på Strandvägen. Båten som skulle ta henne och alla de övriga lägerkompisarna låg inbjudande och skavde i sina trossar. Hon och hennes mamma var först vilket lugnade ner pirret i magen.

Flytvästen gjorde att hon såg större ut än hon egentligen var. Trygghet i orange förpackning.

Flera flickor samlades bredvid båten.

Det såg ut som att hon var ensam om att ha egen flytväst. Hon skrattade inombords och var stolt över att mamma gått med på eftergiften fastän att de egentligen inte hade råd.

Mamma såg bekymrat på flickorna som också skulle till seglarlägret - allesammans hade ridhjälmar istället för flytvästar. "Du", sa hon sedan, "jag måste ha kryssat i fel ruta!"

"Vad menar du med det mamma?"

"På anmälningsblanketten fanns det rutor att kryssa i och ridlägret var alldeles intill seglarlägret, jag kryssade nog i fel. Du ska på ridläger istället." Hon log uppmuntrande och sträckte ut handen mot flytvästen, rörde fingrarna fram och tillbaka för att ta av den.

Hon hade aldrig ridit i hela sitt liv, det sög till i magen. Efter en minuts betänketid sa hon till sin mamma: "Okej - då rider jag väl istället!"

Det här är en berättelse ur verkligheten - "Hon" - det var jag det. När jag var 13 år. Jag försökte finna mig tillrätta med allt det nya med hästskötsel både i teori och praktik.

De andra tjejerna kände hästarna VÄL, de var från deras ridskola i Grimsta. Och när vi skulle springa ut i hagen för att välja den häst som vi skulle rida på i tre veckor - valde de snabbt sina egna favoriter. Jag visste ingenting om de där hästarna så jag fick en bångstyrig en som hette "Knatte". Men han och jag hade roligt den mesta av tiden - särskilt när vi galopperade över ängarna på Grinda och när vi badade i havet.

De påföljande två åren såg jag till att mamma kryssade i rätt ruta så att jag kunde segla på kryss utanför Fjärdlång ...

Allt för nu & Kramar till er

Jag tror att ...

... det där uttrycket: "Det är ett riktigt hundväder ute", menas med att "inte ens en hund vill gå ut".

Inte katter heller för den delen!

Strax före midnatt - igår - var jag ute med hundarna ända till klockan blev 01.15. Inte ville de vara ute inte. Den ena vägrade att gå på toaletten - ville ha sin egen toalett där hemma UTAN REGN förstås.

Den där matten (jag då´ra) glömde ta på regnbyxorna - kan bara upplysa om att de brallorna (båda två) jag hadepå mig inte är torra ännu!

Allt som var i fickorna på min nya tjusigt ceriserosa regnjacka blev dyngsurt, inkl alla hundgodisar, blev som en gröt - iiiisch för att stoppa in handen i det där. Kanske skulle ha dragit upp dragkedjan?!

Idag har jag haft regnbyxorna på, plus min gamla kraftigare regnjacka och sydväst. Gummistölvarna växer snart fast på fötterna efter de här två dygnens monsunregn - undrar när det ska sluta?

Allt för nu & Kramar till er

Mitt hjärta sväller lite extra ...

... idag när jag har min andra hund här hos mig - han ska vara här ända tills på söndag. Bli vaktad av mig, hans Matte.

"Sir Hector" - i vardagslag kallad bara "Hector" - är nu hela nio år (trodde inte att han skulle leva så länge, men det är en annan historia) - i ansiktet ser han inte alls gammal ut på något sätt, men i kroppen ser han numera ut som en tanks.

Han har artros på armbågarna fram sedan han var liten - räddningen för honom vad det gäller smärta - var att "Razz" kom in i huset när "Hector" var två år. Då blev smärtan så tydlig eftersom det blev mera rörelse med en valp i huset. Han visade så tydligt att han INTE ville ha någon närhet med valpen, han höll "Razz" på avstånd (valpen fick ALDRIG sova med honom - snyft!).

Och "Hector" vägrade gå nerför trappan och lite andra tydliga tecken på smärta. SÅ då fick han Glukosamin och simträning i bassäng. TRO DET ELLER EJ - HAN BLEV SYMTOMFRI PÅ TVÅ VECKOR!!!

Men - att hålla "Razz" på avstånd - när "Hector" tycker att det ska vara så, visar han med övertydlighet. Han morrar och sänker huvudet - som bara kan tolkas på ett sätt (vad det gäller dessa två hundar) - är att han vill vara ifred - "hit men inte längre" säger han om och om igen.

Och "Razz" - ja han "gråter" han och vill vara nära sin "storebror". Men det är ingen idé säger "Hector" med sin övertydlighet.

För att de inte ska ryka ihop delar jag in lägenheten i "zoner" så att de slipper slåss. Just nu har "Hector" sin zon i vardagsrum, hall och badrum. "Razz" ligger på sängen i sovrummet och har även tillgång till köket.

De kan se varandra och mig hela tiden - vilken bra lägenhet jag har där det funkar att göra så här:-)

Det skulle kunna hända att de "gör upp i godo" om de släpps fria och får göra som de vill. MEN jag tänker: "Varför riskera blodvite för en ynka helg - de kommer kanske inte att träffa varandra något mer."

Att tänka tanken att de "behöver göra upp" kommer av att "Hector" är gammal nu (jo, det märks tydligt inte bara på födelsedatumet) och "Razz" tror att han är kungen i sin värld - han har ju parats två gånger och har fått för sig att alla tikar i hans hemmarevir är hans egna. "Hector" är kasterad så "Razz" skulle inte behöva bry sig om det där - men det tycks som om han inte kopplat det eftersom "Hector" har varit kungen i hans värld sedan han var åtta veckor ...

Vet ni vad hundarna gör nu? Jo, de z z z zzzzzzzz...o...v... er, helt utslagna på var sitt håll.

"Hector" är van att springa i skogen varje dag och apportera i någon tjärn - "Razz" är min skrivarsupport och följer min vardag ...

Idag har det varit mycket för "Hector", sånt han inte är van vid alls - resan, att anlända hit (han gick till min port direkt fastän han inte visste var jag bodde), promenad på okänd mark och sedan fick han träffa den person som betyder "allt" för honom = min dotter.

Det som återstår nu är en god middag för hundarna och sedan en nattpromenad. Men de kommer nog att piggna till och vilja leka efter det - bra att jag inte har någon granne under ...

Så den här helgen blir det mycket hundaktiviteter!

Allt för nu & Kramar till er och mina hundar:-)

Borde, borde ... gjort ...

... istället för att skriva på mitt manus, läsa kursbrev, skriva övningar från samma kursbrev, göra inlägg på bloggen, läsa och kommentera på andras bloggar ... men nu har jag tagit bort ett borde.

Det blev till sist för tungt att hålla emot. Energin minimerades varje gång jag kom ut i köket. Inte nog med att jag själv tyckte att det vore trevligt att se hålen i slasken och i diskbaljan någon enstaka gång - min sonson passerade förbi diskberget härom dagen, sa: "Oj vad många saker (smutsig disk) du har farmor." Vi hamnade på en pizzeria efter det så att han slapp se det jag själv inte stod ut med längre.

Men nu ni - har jag diskat både för hand och i bänkdiskmaskinen 2 ggr. Bara att be den rena disken flyga in i skåpen igen ... ska gå ut och säga till den ...

Jag avskyr alla borde - vill helst inte ha några alls ... tänk att det bara är jag i hela världen som känner så!

Allt för nu & Kramar till er

Jag vann, jag vann ...

... jag vann! Tjohoooooo - vad glad jag blev att Kim M Kimzelius dragit mig som en av vinnarna i utlottningen av "PÅ FLYKT FRÅN ANDRA VÄRLDSKRIGETS FASA"

Är det någon bok jag verkligen längtat efter att få läsa så är det just den. Nu har jag möjligheten att få ett signerat exemplar som är rykande färskt dessutom.

Tack Kim för din generositet:-)

Allt för nu & Kramar till er

Harmoni eller djävulskap ...

... är frågan vad man ska få uppleva framöver. Det är mycket som skrämmer mig i dagens samhälle.

Den här bilden ser väl harmonisk ut?

Men det är nog bara en chimär - eller?

Idag när jag och sonsonen var ute på morgonhundpromenaden, fick jag hindra sonsonen från att springa.

Varför?

Jo, jag var tvungen att hejda honom och säga att bakom hörnet på bollplanen finns det något som vi måste prata allvarligt om. Jaha???

Skulle jag underdriva eller skulle jag berätta som det var? Jag valde att inte underdriva trots att sonsonen bara är 6 år, på gränsen till 7.

Innan vi SÅG vad vi tillsammans skulle komma att se, berättade jag att det ligger en massa ljus och blommor där framme.

"Varför då farmor?"

"Det är för att en pojke på 18 år blev dödad där för en liten tid sedan."

"Hur då farmor?"

Vi kom tillsammans med hunden fram till platsen där fotbollen, kläder, brev, blommor och ljus låg i en cirkel.

"Vi kan stå tysta här en stund."

Tystnaden bredde ut sig.

"Det ser nästan skräpigt ut", sa sonsonen sedan.

"Ja det är lätt att det blir så på sådana här ställen."

"Hur dog han och varför?"

"Han blev nedstucken med en kniv - i magen. Varför vet jag inte?"

"Så konstigt!"

"Ja - det är verkligen konstigt!"

Den här bilden tog jag förra året - jag stod framför mitt hus och njöt av grönskan. Var lycklig för att jag fått möjlighet att bo i mitt i det gröna och lugna. Nu vet jag inte vad jag är - lycklig eller olycklig? Bakom trädens grönska ligger "minnesplatsen" efter den dödade pojken nu.

Vad ska jag förmedla till mitt barnbarn? "Att få en kniv i magen och sedan dö - att det bara händer andra?" ska jag säga så. Känna så? Inte vara orolig?

Jag hade en lång fundering innan jag skrev det här inlägget - skulle jag fortsätta att skriva om ingenting? Eller skulle jag skriva om något som betyder något och som påverkar mig starkt?

Som ni ser valde jag det senare.

Men jag vill INTE ha det så - vill inte skriva om sådana hemska saker som mitt barnbarn ska behöva ta ställning till och ta in i sin egen vardag. Vill inte att det ska vara så här!

Vad ska jag bli tvungen att berätta för honom och de övriga barnbarnen när de kommer hit?

Vad kan ha hänt då?

Jag fasar! Jag tvingar mig att tänka logiskt - det händer inte igen.

Tänkte att det vore bättre om jag bodde i Sköndal istället för Hässelby!

Men det är lika illa där som här - och man VET ALDRIG vad som ska ske härnäst ...

Allt för nu & Kramar till er

Riddersvik ...

... ligger inte långt härifrån där jag bor. Där finns massor av vackra blommor - ett stenkast från Mälaren. Dit går jag gärna på vardagarna när det inte är så mycket folk på helgutflykt.

Nedanför slottet finns det dessutom ett koloniområde med massor av underbara växter, bärbuskar och grönsaker ... ser fram mot skördemarknaden.

Förövrigt är jag fruktansvärt trött sedan jag kom hem från semestern - det skulle behövas en extra "komma-in-i-vardagen-vecka". Många måsten ställer sig på rad i almanackan - sådana som inte går att förbise.

Jag fixar inte att läsa vare sig bok eller manus - inte ens att titta på tv. Jag bara somnar (jag brukar alltid ligga ner vid sådana "aktiviteter").

Men tröttheten släpper förmodligen när jag väl vant mig vid att bocka av det som står i almanackan varje dag ...

Men jag orkar göra som tjuren Ferdinand - får akta mig för getingarna bara ...

Allt för nu & kramar till er

Ur sorgen föddes lyckokänslor ...

... som överraskade henne.

Tidigare blev hon ombedd att ta med sig en personlig sak som hon hade en relation till. De andra la även de sina personliga saker på en låda som var draperad med skirt tyg.

Hennes sak var ett handgjort armband som hennes storebror gjort i metallslöjden fyrtioåtta år tidigare. Storebroderns armband var det enda matriella hon hade kvar efter hans död. Han var sjutton år och hon var fjorton när han dog.

Redan när hon la ner armbandet på lådan väcktes en positiv känsla och den skulle komma att växa sig större.

Alla deltagarna fick veta att de fritt kunde flytta runt de personliga sakerna på lådan. Stunden inleddes med tystnad och i tystnad flyttades sakerna upp, ner, fram och tillbaka. Under perioder satt alla och tittade på sakernas placering. Någon reste sig sedan upp och ändrade ordningen på lådan. Så höll det på - länge.

Hon reste inte på sig en enda gång - hon som annars hängde upp kläder som hängde snett på galgar i butiker eller stoppade tillbaka förlupna bollar på leksaksavdelningen.

Det var istället lätt för henne att betrakta de andra som flyttade runt hennes och andras personliga saker.

En stor frid omslöt hennes hjärta. Det bubblade och puttrade inuti hela kroppen. Euforiskt kom hon att tänka på att storebrodern aldrig kunde ha räknat ut att hans egengjorda armband skulle befinna sig på en låda med skirt typ på. Att det skulle ha fraktats ända ner till Skåne av hans lillasyster som då var sextio år gammal.

Lillasystern å sin sida räknade inte med att armbandet skulle tränga bort den tunga sorgen och istället föda lyckokänslor ...

(det är inte DET armbandet på bilden - den har jag lånat från nätet)

Allt för nu & Kramar till er

Beröm luktar illa ...

... det vet väl alla - om det är eget vill säga. Kan man som jag citera andras positiva omdöme om de ord jag plitat ner? Och hur jag har formulerat dem?

Jo, jag tror det är okej faktiskt.

Vad händer inom mig när jag får positiv respons?

Vill jag förhäva mig och inbilla mig att jag är bättre än andra? NEJ så är det inte alls.

Däremot ökar kravet. Det där kravet som inte har funnits tidigare - mitt eget. Jag förväntar mig med ens att jag måste prestera något. Eller rättare sagt att jag måste leva upp till egna och andras förväntningar på mitt skrivande.

Det här är ingen allvarlig fundering som hindrar mig på något sätt - däremot en reflexion på en reaktion.

Det är intressant att vara ärlig och iaktta sig själv och jag räds inte att få beröm såklart. Mera, mera - tack:-)

Allt för nu & Kramar till er

Jag undrar ...

... hur många kilometer tyg jag strukit till filmen mitt Afrika?

Jag såg den första gången på bio - samma dag som Olof Palme blev mördad (februari 1986) och senare hade jag den på video - det var då jag strök till den. Allra mest inför de tre veckors långa utlandssemestrarna som vi brukade åka iväg på varje år ...

Nu har jag inte haft någon videobandspelare på några år - jag har inte heller strukit och alltså inte varit utomlands heller.

Ikväll tittar jag på SVT1 och Mitt Afrika. Jag kan varenda replik - ibland säger jag dem högt för det är så härligt att kunna en text utantill ...

Åter till filmen och de drömmar som aldrig blev uppfyllda - MEN - vet ni vad? Det gör ingenting!

Nuet är bättre än drömmarna:-)

Allt för nu & Kramar till er

Det var en gång ett förlag ...

... som tog emot mitt (1:a) manus. Så här såg det ut i den dagen i Stockholm då jag tog bilden. Det var på luciadagen 2010. Jag tog mig för att spara lite på miljön och på porto så jag stövlade in till receptionen och lämnade över min papperspacke. Fick ett positivt och proffsigt bemötande.

Sedan har jag väntat tålmodigt. Och en annan viktig sak jag har gjort: HOPPATS!

Jag både väntar och hoppas fortfarande. Jadå - några månader hit eller dit är väl ingenting - inte den dagen de hör av sig iallafall - med ett "Vi är intresserade - kom så skriver vi kontrakt."

Under tiden skriver jag på mitt nya manus "Trappan" och går in för det.

Hittills finns i mitt lilla skrin med gyllene kommentarer - som jag sparar på och plockar fram för att beundra då och då, en betydelsefull mängd. Det är de där gyllene som får mig att växa och samtidigt får mig att rodna lite.

I morse kom respons på det senaste kursbrevet (sammanlagt har jag skickat iväg 5 kapitel av "Trappan").

Det kom några sådana där gyllene saker i responsen. Vill ni höra medan jag rodnar?

"Vad roligt! Och det sätter igång funderingar. Fick de ..."

"Det här gör ont. Bra."

"Åh vad du är bra på att ta fram detaljer som man kan relatera till!"

"Torkar tårar nu."

MED RÖTT STOD DET SÅ HÄR:

"Har jag sagt det förr? Ja det har jag säkert. Det här kommer bli en bok."

Och nu är jag illande röd i mitt ansikte och lite stolt innanför bröstbenet ...

Jo, jo det var en del kommentarer som var betydligt mycket mindre gyllene än de här ovan - men de var få. De bländas av de andra i den gyllene glansen och syns inte så mycket (just nu - tar dem senare).

Det gäller att hålla igång under tiden väntan och hoppet bevaras intakt. Så snart jag hör något från förlaget är jag beredd att göra de nödvändiga redigeringar som krävs. Det ska bli ett sant nöje ... den dagen.

Allt för nu - nu då & Kramar till er

Skriva mera ...

... och bilda flera ord i dokumentet där mitt senaste manus "Trappan" finns, det borde jag prioritera istället för att sitta här och knattra - eller hur?

Men - tja vad ska jag skylla på? Att jag måste öppna dokumentet först och att DET tar emot. Varför gör det det???

Jag har samma motstånd mot att gå och lägga mig för natten. Varför är det så??

Nu är det 14 dagar sedan jag senast skrev på "Trappan" - jag har ju haft annat för mig. Jodå, skrivit en massa annat har jag gjort under de där veckorna så jag har inte legat på latsidan.

Aha - nu kom jag på ett knep att öppna dokumentet!

Jag citerar helt enkelt något därifrån som anknyter till bilden som jag tagit på lindblomskvisten här ovan. (Linden spelar en stor roll i det här manuset, inte bara det jag citerar här.)

"Lindblommorna släppte ifrån sig sina hängen, de flög iväg med segelbladen runt om. Många av dem samlades i klungor under grenarna och bildade en gulbrun matta över jorden när de torkade till. Det prasslade och lät som att gå på cornflakes under sulorna på mina röda lackskor.

På kvällarna stod Ib tillsammans med mig och fick blomras i sitt hårburr. Jag viftade bort dem och skrattade åt hans villighet att bli viftad på. Vi sjönk ihop under de hjärtformade bladen på den knöliga marken med ett sexpack mellan oss. Båda höll varsin flaska mellanöl i ena handen och varandra i den andra. Det doftade humle, honung och malt.

Han la flaskhanden bakom min rygg och tryckte till lite försiktigt som om han sökte gensvar. Jag lutade mig extra mycket mot hans axel för att han skulle förstå att jag inte tyckte illa om det."

Jaha - kanske ett tråkigt och lågmält parti? Men det spelar mindre roll just nu eftersom jag fick lust att göra ändringar direkt. Så braaa:-)

Allt för nu & Kramar till er

Daggdroppar faller ...

... ner och lägger sig tillrätta på bladen. Bor där för en tid som om det är så det ska vara. Dunstar sedan och sugs upp i atmosfärens dunkel.

Ända sedan jag var en liten flicka förundrdes jag över det som ständigt upprepades med årstidernas växlingar. Tog det för givet, att det skulle vara så - för alltid.

Nu kan jag känna mig lyrisk när jag ser sådana vardagliga små fenomen. Jag fångas i nuet. Ser på droppens ytskiktsspänning och vill smeka hinnan, men vet att den brister vid beröring. Som hon.

Jag kan skaka bladet och droppen rinner av. Som hon.

Vet att det kommer nya dagar och flera daggdroppars duns ner på bladets nerv. Så som hon också förnyas i ett nu.

Inget nytt under solens strålglans.

Det blir afton återigen. Droppar bildas och finns till. Som hon.

(Bilden tagen av mig i Ockelbo.)

Allt för nu & Kramar till er

Nöje & Nytta ...

(Annjo är bussig och bjuder oss alla i gruppen på bilder - TACK söta rara du!)

... med Nöje & Nytta menar jag att det gick så jättebra att kombinera kursande, måltider, underhållning såväl som hundägande.

Om ni kollar ordentligt kan ni se min hund Razz som ligger hoprullad vid sidan av min stol mitt i smeten - jag har en rödspräcklig tröja o uppsatt hår.

Det är vid sådana här tillfällen jag får skörda alla de många timmarnas träning under åren som gått. De är värda varenda minut. OM Razz inte vore så fostrad som han nu är, skulle det vara en pina att ha honom med - både för mig, honom och alla andra kursare (ca 150 st!).

Men nu uppförde han sig så bra att han var värd en guldmedalj.

De första gångerna som vi i publiken applåderade dem som stod på scenen reagerade han genom att ställa sig upp och titta sig runt på ett frågande sätt. Kanske att han trodde att han återigen vunnit sitt Championat???

Sedan vande han sig snabbt och överlät tokerierna till oss människor. Som om han tänkte: "Nu är de sådana där igen. Inget att bry sig om!"

Razz var som levande reklam för sin ras - Korthårig Collie - inte många har kommit i kontakt med den rasen tidigare - men nu vet alla som var på Fridhems FHS att det är en mycket trevlig ras. Flera som normalt var hundrädda - kunde betrakta honom dagar o kvällar och kunde överraskande nog närma sig honom sedan utan att rygga tillbaka.

Hurra för min fina vovve<3

Allt för nu & Kramar till er

"hor i hoor" eller "De skenheliga i Höör" ...

... ja, det låter kanske lite konstigt så här på andra sidan Skrivarsafarin? Men tro mig det gjorde det inte då.

Om man gluttar ordentligt på tavlan bakom mig och Annjo så kan man se hur byn Höör ser ut med sina innevånare. De växte fram vartefter vi i gruppen hittade på deras "bakland" och faktiska situation ... hi, hi.

Vi fick i uppgift att skriva ner en scen eller dyl om dem som vi valde ut att skriva om. Det fanns mycket att välja på. Jag valde att skriva om Moa som var inflyttad till byn, hon hade en ramverkstad, var kunnig som snickare, mycket fotointresserad och skrev bloggen: "hor i hoor". De andra två inblandade var Olle - snickare och Nisse - präst. Överskriften på tavlan var: "De skenheliga i Höör". Så här skrev jag (oredigerat):

Den mossbeväxta skogskanten vilar i gryningsljuset. Moa lägger sig på knä för att få en bra vinkel på dimmorna som silar slöjlikt mot skyn innan de förintas och blir ett med atmosfären. Hon tar en serie med bilder och byter objektiv. Sätter kameran på en armlängs avstånd framför sig - ser genom linsen ut över Tjärnarpssjöns vattenyta. Tänker på den där jävla stroppen Olle. Fan att han snodde åt sig extraknäcket i kyrkan.

Den förtrollade stämningen försvinner som om motivet framför linsen är Snickar-Olles hånleende mun. Moa sveper med kameran ut över tjärnen och stelnar till. "Men vad fa.." En gul och vit gammal husvagn står uppställd på andra sidan strandkanten.

Hon stoppar undan kameran och går så snabbt hon kan genom ett virrvarr av utbuskade grenar och lingonris. Smyger fram runt slånbärsbuskaget intill udden.

Stannar till och lyssnar intensivt. Hör något slags mummel och stön.

Aha - det här kommer att bli ett kanoninlägg på "hor-i-hoorbloggen" idag - säkert bättre än bilder på dimmor som lättar.

Det drar i hennes mungipor, hon fnittrar till. Hon är alldeles säker på vilka de tu är som venslas och låter. Hon gör kameran redo för att ta en eller flera smaskiga bilder på byns otrogna - Olle och Milla.

Milla med sin gravida mage och allt - bättre än så här kan det knappast bli. Stackars mannen och barnafadern Petter - för hans skull får det bli en del retuscheringsjobb, som att kapa bilderna vid deras axlar så att huvudena inte syns på bloggen.

I fönstret på gavlen ser Moa Olles seniga armar och hur han smeker ryggen på Milla.

Men vad i hela ...? Kameraväskan dråsar i backen med en hård smäll. De älskogstörstande vänder sig om innanför husvagnsfönstret.

Moa har svårt att ta in det hon ser därinnanför.

Det luktar sött av harsch, i ögonvrån registerar hon en pipa på ett rangligt campingbord.

Dörren far upp på vingliga gångjärn och slår i väggen på husvagnens gul och vita utsida.

En liten trappstege med enbart två steg på passeras först av ett par 43:or - Snickar-Olles och sedan av Präst-Nisses 46:or.

"Åhh - Gud!" hasplar Moa ur sig och blinkar oavbrutet.

"Blanda inte in honom i det här." Nisse drar upp gylfen. Olle är naken. Hans hud är kritvit under midjehöjd.

Moa kan inte låta bli att titta, inte heller förmår hon att sluta ta bilder på Olle och Nisse.

Efter en evighet på tiotusen år böjer hon sig ner och tar upp kameraväskan. Vänder sig om och går bort från de skenheliga i Höör.

Så där kunde det bli när texten skulle fram på bestämd tid. Sedan skulle den läsas upp för gruppen.

Hm ... det är bara att stå för orden som är nedplitade - vad annars?

Hoppas ni står ut med det jag refererar om från Skrivarsafarin - jag är fortfarande uppfylld av denna annorlunda och underbara "resa". Det kommer mera ...

Allt för nu & Kramar till er

"Självbiografi" med ljug ...

(bilden tagen av Annjo - Skrivarsafarin på Fridhems Folkhögskola i Svalöv - Skåne. Förutom pilarna är det två av gruppens medlemmar på var sida. Det är A och A. Vad jag hade svårt med att komma ihåg namnen på den bokstaven, det var fyra stycken. Men redan andra dagen satt namnen som en smäck tack vare AC's & EB's intensivträning)

... det där med ljuget var ju intressant! Vi fick 15 minuter på oss att hitta på en självbiografi. Helfestliga berättelser lästes upp, en del tragiska också.

Vid dagens slut fick vi "fri skrivtid" för att plocka ut och skriva något från biografin. Tänkte att jag gör det lätt för mig och skriver en dikt. Jo mors - det gick INTE! Jag klottrade ner nästan en hel sida med meninglösa ord. Huvudet var som utbränt, helt synapsbefriat. Det här var på måndagen, 1:a kursdagen, vi var alla mosiga i skallarna efter en intensiv dag. Men efter middagen och ett glas vitt gick jag "hem" och skrev en dialog:

- "Ät nu" sa hon och satte fram en rykande het portion med gulgrön brysselkål."

Jag petade inte ens i maten.

- "Vill inte ha!" kunde hon inte förstå?

Händerna vek om servetten i små, små rektangulära bitar under bordsskivan tills den blev som en boll.

Hon föste tallriken närmare min sida av kanten utan att hon märkte att det var jag som hade makten.

Doften av kål svävade uppåt mot min näsas flimmerhår. Jag stod emot. Märkte hon inte det?

Med en trött suck sjönk hennes svällande kropp ner på stolen utan armstöd. Annars hade hon inte fått plats. Sådan ville jag knappast bli, inte som hon - med armstöd skulle det vara - annars fick det vara.

- "Jävla unge - här står jag och lagar och gör mig till."

Jag rullade min servettboll i knäet tills den upplöstes och blev pulverlik. Makten var min.

Så vi skrev lite också - vi flumade inte hela tiden.

Jag köpte Elisabet Norins nya bok: "Tre enkla regler finns inte" som AC hade med sig. Försökte läsa lite i den på kvällarna utan större framgång.

Alla som vet att jag är en nattuggla blir väl förvånade när jag säger att jag somnade mellan 23.00 - 00.00 varje kväll och vaknade 06.15 och skuttade ur sängen:-) Sant!

Vi fick besök av Elisabet en kväll.

Allt för nu & Kramar till er

Fridhem & Skrivarsafari

På bilden: Sista middagen med en del av Safariskrivargruppen 4 augusti 2011 (det var vår nästsista dag. Vi åt lax med färskpotatis o sallad. Vin. Tll dessert var det olika ostar, jag åt Brie o Pepparrotsost med fikonmarmelad.

Faktiskt så gick jag bara upp 1,3 kilo i vikt - inte pga att den där middagen enbart förstås.

Tidigare på dagen intogs en bamsefrukost med kallskuren fläskfilé (ja, helt riktigt!), 2 ägg, tomat, gurka, paprika, 1/2 grape, 1 plommon, lättfil, solrosfrön, torkade aprikoser o annan frukt ... GOTT!

Sedan var det fika kl. 10.15 med the, nötter o melon.

Till lunch var det kycklingklubba +grillad köttbit från gårdagen, ris o currysås, sallad.

Kl. 15 blev det varje dag eftermiddagsfika, på torsdagen var det stooor kanelbulle o bondkakor.

Efter torsdagsmiddagen började kvällens uppträdande med "Ståupparna"(det var olika underhållning varje kväll) - vi fick skratta mycket, särskilt till dem som bjöd mycket på sig själva.

Som avslutning framträdde Emil Jensen - han var toppenbra och fyndig:-) Min vovve var med hela tiden - han hade en stoooor flock som tyckte mycket om honom. Alla visade hänsyn:-)

När vi inte var upptagna med kvällsunderhållning, att hämta vin ifrån utebaren och att äta all underbar mat så kursade vi.

Vi skrev en hel del i våra anteckningsböcker. Kommer nog att skriva in en text här vid ett annat tillfälle och gå in på detaljer av det övriga "flumet".

Igår på fredagen skrev AC ner (på tavlan i skrivarsalen) det vi gav förslag på att vi varit med om under veckan. Här kommer ett axplock:

Tillitsintuitionsinstallationen, Ljudmolnet, Porträtt, Getingar, Klappa hund, Sinnenas promenad, Ögonbindel, Magisk afton, Lyssna, Leka, Upplevelsebaserad inlärnings av skrivandets innehåll & tekniker!!!, Lögner - självbiografi, Harmoni, Mod, Avstängning, Rött-vitt-rosa, Mat, Myter, Kött, Tänd men inte spänd, Möten, Avsaknad av prestige och presentation, Underhållning, Magiska ting, Skratt, "Hor-i-Höör", Väskan, Rummet, Trams & Flams, Acceptans, Saga, Lera, samt en hel del mer - som jag inte antecknade eftersom jag fick sticka iväg för att packa in i bilen och hämta hunden från lägenheten som jag bodde i under kursen.

Ni undrar säkert vad det här är för flumkonstiga grejer som vi var med om. Jag kan beskriva "TILLITSINTUIITIONSINSTALLATIONEN" - vilket ord va?

Hela gruppen gick omkring på golvet och om EN stannade, stannade alla andra. Någon började gå igen och hela gruppen hakade på. Så där höll det på ganska länge. Det blev ett sådant underbart flow. Vi så att säga "tog o gav" av varandra som en enda helhet - som en kropp.

AC & EB tyckte att vi var en ovanligt lyhörd grupp som tog hänsyn till varandra hela tiden. Det kändes inte som tomma ord eftersom vi alla upplevde det precis så.

Det här var ingen övning vi började med förstås.

Men en av de första skrivövningarna gick ut på att skriva sin egen Självbiografi - MEN då skulle vi LJUGA hela tiden ... ha, ha ... det var så kul att lyssna på vad vi alla hade hittat på för tokerier.

Oj, vad mycket jag kan berätta - men jag ska bespara er för den här gången ... Men OH VAD JAG ÄR UPPLYFT EFTER DEN HÄR SKRIVARSAFARIN - avstressad i kroppen men skärpt i knoppen på en o samma gång = märkligt:-)

Allt för nu & Kramar till er

SKRIVARSAFARI ...

... kommer jag att orda mycket mera om. Den var superbra upphöjt i kvadrat.

Har anlänt hem ikväll från Skåneland men kan knappt fatta att jag är här där tystnad råder. Har haft 150 personer runt mig under hela veckans alla spektakel - men jag vänjer mig kanske snart?

Allt för nu & Kramar till er

Fortsätt ...

... hoppas på ett nytt inlägg från mig - ge inte upp det kommer ... snart.

Upptäcksfärden som jag är på är bättre än jag kunde förvänta mig ... trivs GRANDIOST:-)

Allt för nu & Kramar till er (glömmer inte Er)