måndag 28 februari 2011

Skrivarlinjen - Utvärdering

På höstterminen 2008 fick vi elever på Skrivarlinjen/Sundbybergs Folkhögskola göra en skriftlig utvärdering om vårt eget skrivande. Alltid roligt att gå tillbaka för att se sin egen utveckling. Så här skrev jag då:


"DITT EGET SKRIVANDE - HUR HAR DET UTVECKLATS?"


En positiv process, ständigt pågående. Att använda språket 'hela tiden' på det här sättet är bara det en upplyftande sak. Vågar mera idag, än när jag började här. Tankarna är mindre låsta. Fiktiva texter kommer lättare fram nu. Suget efter att skriva mer ökar ständigt. Vill prova om vingarna bär. Bara tanken på att få ordning på redan skrivna texter, känns lättare att ta tag i o skriva om, efter den här utvecklingens framåtskridande."


"DE OLIKA AVSNITTEN - HUR HAR DE VARIT?"


LYRIK:


Det här var verkligen inte mitt område. Trodde det var passerad tid att skriva dikter. Det tog emot - MEN så otroligt roligt det blev. Det har varit utvecklande i positiv riktning. Förstår att jag kommer ha väldig nytta av lyriken när jag ska skriva prosa.


I början kunde jag inte komma igång, i slutet kunde jag inte sluta istället. Skvätte över med diktskrivande under novellpasset. Skrev en hel del nya, b la till den offentliga uppläsningen på Sundbybergs Bibilotek. Känner mig trygg med diktskrivandet nu, kommer aldrig sluta skriva dikter. Skulle gärna ge ut en diktsamling om tiden räckte till.


NOVELL:


Helt underbart att få lära sig skriva noveller. Svårt på ett sätt eftersom de ska avslutas, vilket jag aldrig gjort tidigare. Fick arbeta extra med det eftersom jag lätt blir omständig. Men det blev så roligt. Det var extra kul att få ha CECILIA DAVIDSSON här en hel dag. Mycket inspirerande, komma loss och våga mer. Känner mig mycket modigare nu.


DRAMATIK:


Helt nytt, hade aldrig ens tänkt tanken att skriva dramatik. Mycket, mycket utvecklande. Förstod snabbt att karaktärsarbetet var otroligt viktigt. Det kom verkligen fram under SOT-veckan. Underbart att våga prova andra och lite udda genrer. Nytt, roligt och mycket utvecklande. Dramatiken kommer att påverka prosaskrivandet med tanke på dialogen. Den kommer att bli mycket mer levande. Samt att jag lärt mig att läsa varje dialog högt för att prova om den håller. Ska också försöka få till olika röster i dialogerna, så att inte allt låter som 'jag'. Suget efter att fortsätta med dramatiken är stor. Större än jag någonsin kunde tro.


ROMAN:


Har varit mitt mål att klara av. Men är väl inte riktigt där än. Det är ju därför jag går här. Det största som har förändrats är formatet på romanarbetet. När vi fick göra 'kollektivromanen' blev det så positivt att få ner allt till en hanterbar situation. Det känns inte alls tungt och skrämmande att skriva min roman. Känner sug och lust att skriva mitt projektarbete till vårterminen. Det känns väldigt mycket bättre nu, än vid höstterminens början.


Men upplever att romanpasset känns som det kortaste. Kanske för att det spiller över till vårterminen. Samt att det känns mera bekant, inte så mycket nyheter. Suget är stort att fortsätta.



Det här var nu ett tag sedan:-) Efter det där läsåret har jag lyckats skriva mitt romanmanus och skickat in det till förlag. Men jag var inte färdiglärd på långa vägar det förstod jag när jag anlitade lektör när det första råmanuset var klart. Men jag såg och förstod var felen låg. Skrev ett nytt råmanus och gjorde en ny runda med lektörsläsning. Då fick jag ett annat omdöme. Såg att jag utvecklats en hel del. Men fick göra en hel del tillägg med förtydligande gestaltning mm. Sen var det klart att skickas iväg. Nu är det väntan som gäller parallellt med ett nytt manus som är på G.





//Kramar om

söndag 27 februari 2011

Boktitel - frånstötande?

UR VULKANENS MUN av Helena von Zweigbergk var en boktitel som för mig var frånstötande. Jag varken ville köpa eller läsa den. MEN jag ändrade mig. Sånt är glädjande, jag älskar att ändra uppfattning när det gäller något negativt till positivt.
Hur kom det sig att jag ändrade uppfattning?
Jo, när jag gick på Skrivarlinjen hade vi en halv dags författarbesök och i mars 2009 var det Helena von Zweigbergks tur. Hon berättade om sitt författarskap och bjöd på sig själv. Jag kunde inte låta bli att tycka om henne. Hon läste utvalda avsnitt ur nämnda bok och det som var intressant för mig då, var att handlingen utspelade sig under en enda vecka. Men det var tidshopp oxå insprängt i texten. Det såg så lätt ut med de där glidningarna mellan tid och tid.
Långt senare försökte jag göra på ett liknande sätt när jag bestämt mig för hur Manus 1 skulle se ut.
Ooopps ... det gick ju åt h*lvete totalt. Lektörens slet säkert sitt hår och skrev i marginalen och klagade på mina tempusbrott. "Nej, det här går bara inte!" stod det med jämna mellanrum.
Jag hade ägnat mig åt en konstform som jag inte alls hade kläm på. Men oj vad jag lärde mig av det där. Sådana där misstag är riktiga guldklimpar i slutändan.

Från ett av de avsnitt som Helena läste bär jag med mig en bild VARENDA dag - minst två ggr/dag. Hon beskrev hur Anna (huvudkaraktären) såg på sin man Mats tandborste. Hur tankrämen satt intorkad , äcklig och hård. Det var en så målande beskrivning.
Min tandborste ser exemplarisk ut efter att jag hört den där scenen uppläst och efter att jag själv läst den. Jag sköljer och sköljer, gnor med tummen mot borsten, kollar mot lampljuset så att det inte ska vara några synbara rester kvar. Men inte nog med det, jag kollar på andras tandborstar oxå om jag är hemma hos någon annan.
Tänk hur några rader i en bok kan påverka en människa - ja, se bara på mig.

Från att känna att titeln UR VULKANENS MUN var frånstötande sitter jag här nu med mitt signerade och vällästa exemplar av den boken och jag tänker på den varenda dag:-)

//Kramar om

lördag 26 februari 2011

Uppdrag - ovanlig egenskap/förmåga















Av Maria Engelwinge (se bloggar jag följer längst ner under alla mina inlägg) har jag fått ett frivilligt uppdrag att utföra men oxå skicka vidare till andra bloggare sedan. Uppdraget består i att berätta om någon OVANLIG EGENSKAP eller FÖRMÅGA som jag kanske inte har så mycket nytta av men som ändå är småkul att ha.


Bilderna får illustrera den förmågan som inte ens jag själv visste att jag hade förrän livet kom in i ett nytt skede. Eftersom jag nästan alltid har bott i hyresrätt och varit dålig i matte visste jag absolut ingenting om fastighetsaffärer. Men av en tillfällighet öppnades en möjlighet att köpa hus i Dalarna. Efter visningen fick jag en ordentlig snurr på papper och lån som skickades mellan Stockholm och banken och fastighetsmäklaren. På bara ett par dagar var köpet i hamn. Mäklaren som var van vid den vanliga lunken däruppe blev imponerad.

Huset var stort pga att vi skulle generationsbo. När det senare blev ändring på det var det dags att köpa ett ngt mindre hus. Samme fastighetsmäklare kopplades in och det första huset skulle säljas genom annonser mm. Men sedan gick han på semester o en vikarie fick rycka in. Men när affären skulle göras upp kunde hon inte komma. Så vad göra? Jag tog hand om både visning och alla papper som skulle bekräfta affären. Det gick hur bra som helst:-)

Min dotter ägde oxå ett hus i närheten, det gick till försäljning genom samme mäklare. Jag gjorde fullständig homestyling och var med på fotografering samt att jag hade fullmakt att underteckna kontraktet. Men han kunde inte sälja det. Kontraktet revs. Sedan tog jag hand om visningar och lyckades sälja huset:-)

Efter att ha varit med om att sälja två hus visste jag nu att jag kunde sälja hus. När det sedan blev skilsmässa var jag inte ett dugg orolig över att sälja huset själv. Jag fotograferade, annonserade, gjorde en fastighetspärm, hade visningar och alla nödvändiga kontakter med banken. Och sålde!

Så från att inte vetat ett enda dugg om fastighetsaffärer och vara dålig i matte så visade det sig att jag hade fallenhet för att få saker att hända i den där branschen.


Nu vill jag skicka vidare det här FRIVILLIGA uppdraget till http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ och http://monikahaagg.blogspot.com/ så nu hoppas jag få veta någon onödig, okänd förmåga/egenskap som Kim och Monika har undenstoppade någonstans.


//Kramar om





fredag 25 februari 2011

Refuserad - Vilket fredagsmys ...




... klockan 16.05 denna fredagseftermiddag kom REFUSERINGEN som jag väntat på. Som bilden med hundarna illustrerar kom den inte från ett mindre förlag.
Det kom ett mail:
"Hej - det var intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tackar vi nej till utgivning. Vi får in över 3000 manus varje år och därför har vi endast möjlighet att ge utförligare kommentarer och synpunkter i ett fåtal fall.
Tack för att du vände dig till oss!
Med vänlig hälsning
xxxxxxxxxxxxxxx
Så nu är det bara att myspysa vidare denna fredag ...
Kan bara säga att det inte var från favvoförlaget - tänkte bara att jag slänger in manuset till x-förlaget när jag ändå är i farten. Går det så går det ... det gick alltså inte.
Men det är trist med en standardrefusering förstås. I bästa fall får jag ingen mer - nästa kontakt med förlag blir det nog ett telsamtal. För det är väl så de gör när de vill skriva kontrakt?
Det är spännande varenda, varenda dag ...:-)
//Kramar om

torsdag 24 februari 2011

Tagen på allvar?



... blir du det - du som ännu inte debuterat?

Blir jag tagen på allvar när jag säger att jag håller på och skriver en bok? De flesta säger så här när jag berättar:


"Men vad kul, det vill jag oxå göra."


När jag sedan säger att jag har skrivit ett färdigt bokmanus och skickat in till förlag, säger de:


"Men vad kul, det vill jag oxå göra."


Till en del säger jag att jag behövde lära mig att skriva för att det skulle bli ett manus överhuvudtaget. Då säger de:


"Kunde du inte skriva redan? Det behövs väl bara lite inspiration? Har du ingen inspiration?


Då brukar jag säga att det inte räcker med det bara. Man måste lära sig hur en text ska vara uppbyggd för att den ska nå fram till läsaren och andra ganska tekniska saker för det handlar till stor del om ett hantverk egentligen. En del säger då:


"Jaha, säger du det. Jag trodde bara att det var att skriva på. Undar vad jag ska köpa till middag idag?"


Så var den konversationen över.


Frågan är om "de där flesta" kommer att ta mig på allvar sedan när MIN bok blir publicerad? (Efter att den har blivit antagen av ett förlag - vill säga)

När de förstår hur seriös jag var när jag berättade om mitt skrivande.


//Kramar om

onsdag 23 februari 2011

DEN kommer stå mellan Ranelid & Rankin










Vilken den?

Min bok såklart när den blir publicerad (ja, ja - den ska bli antagen av något förlag först - men sen) - DÅ ska den stå på hyllan i bokhandeln mellan två väldigt olika författare: IAN RANKIN & BJÖRN RANELID. Min bok kommer att skilja sig ännu mer från deras.

Har varit och kollat lite på färgerna på olika böckers omslag. Om min bok skulle komma ut i morgon skulle den med säkerhet kunna vara i en slags lila nyans för att skilja sig från Ranelids som just nu är turkos. Rankins böcker står oftast i en packe bredvid förut nämnde författares och kunderna blandar om dem inbördes så man vet aldrig vilken som står närmast. Men en lila skulle passa bra bredvid vilken som av dem.

Att jag går så där till en bokhandel och kollar ingår i mitt sätt att visualisera - jag SER min bok framför mig på hylla R.

Bland pocketböckerna är det en annan ordning mellan författarnamnen - men det har jag struntat i för tillfället - debutromanen ska ju vara inbunden förstås.

Åhh - vad jag längtar efter den där dagen när jag kan stå och titta på min egen bok. Helst nästan 'stalka' någon kund för att se om den tar i min bok, plockar ner den från hyllan, kollar på framsidan och vänder den sen för att läsa baksidetexten - bläddrar inte ens i den utan är säker på att det här är BOKEN som ska inhandlas direkt, går till kassan och börjar läsa i den redan innan bokhandelslokalen lämnats, går ut genom dörren och fortsätter med näsan i boken ut på trottoaren ...

Jag är oxå väldigt nyfiken på hur den kommer SE UT efter att illustratören gjort sitt jobb och den ska gå i tryck ... inte för att det ens finns något förlag som har nappat - ännu - än mindre finns någon illustratör involverad ... men den dagen kommer - jag är säker på det ...


Tro på det du gör, visualisera mera och känn att ditt mål ska nås - snart ...


//Kramar om

tisdag 22 februari 2011

Näe - kan inte hålla mig

Idag damp det ner en tidning i brevlådan som jag inte kan hålla mig ifrån fastän att jag inte har trädgård längre. Det är Allers Trädgård som jag har behållit.

Blommorna på bilderna är från min balkong från i somras. Överst blommar den blå Lobelian som det inte ens fanns några blommor på när jag planterade i balkonglådorna. På den bilden finns det oxå en stor vit Lobelia - samt min absoluta favvo - Rosenskära, det året ceriserosa.
Bild nr 2 är det en rosa Malva.





Här är det min miniörtagård: Timjan, Oregano, Dragon




I den vita baljan är det olika sorters Salvia, Lavendel, Tobak






Här är det precis nyplanterat med Tagetes i lådorna o den blå Lobelian är bra grön ännu





I kanten till höger kan man skönja en liten blå Lobelia. Här har Salvian o de andra växterna inte kommit ner i sin vita balja ännu, de står på en bricka med vatten och väntar. Vilket är toppen tycker 'Razz' som älskar sunkigt stillastånde vatten
med lite jord i. Vatten i petflaska ratar han för det mesta. Det ska vara antingen friskt eller sunkigt - det är det som gäller, inget mitt emellan alltså.
Till den här våren och sommaren har jag en betydligt mindre balkong, så jag måste vara sparsmakad i år. Det har varit problem med vattningen på förra balkongen som låg helt i söder
men nu ligger den i sen västersol. Kanske att jag tar mig råd att köpa någon Lindbergskruka oxå, det är nog det bästa.
Det riktigt kliar i fingrarna efter att få sätta igång. Jag har lärt mig att det inte är någon idé att planera för mycket för det finns sällan det man tänkt sig på handelsträdgårdarna sedan. Bättre att utgå från det som finns och fråga efter vad som skall komma under sommaren. Rosenskäran finns ju aldrig på våren så den måste jag spara plats för.
Nu skulle jag ju kunna så en massa, det tänker jag varje ny vår, men gör det sällan. Jag vill att det ska bli blommor fort, fort ... Det var skillnad när jag hade stort utrymme i källaren med mina planteringsgrejor - men se nu är det som det är och jag är superlycklig över min balkong.
Det ska bli så härligt när allt blir grönt igen och allt börja blomma - tro det eller ej - snart blir det så - det här året oxå - vänta bara ...
//Kramar om





måndag 21 februari 2011

Minnet av dagen jag aldrig ville ha

Skulle kunna skriva om något ytligt bara - men annat pockar på. Som minnet av dagen jag aldrig ville ha. Det är det minnet som min bok 'Linden' bygger på.
I verkligheten var jag bara 14 år och hade sommarlov. Min brors bästa kompis Ibben var med mig på familjens sommarställe uppe i Roslagen. Han var som en del av min familj - som en bror han oxå.
Min storebror som var 17 år hade ingen semester från sitt jobb på tryckeriet. Han skulle få 'markservice' hemma med hjälp av min mormor som bodde med honom under tiden vi var borta. Det passade så bra för då fick de sällskap av varandra - ingen behövde vara ensam. På 'landet' som vi sa - där hade vi ingen egen telefon på den tiden - det var 1965.
Den där dagen - den 28 juni cyklade Ibben och jag iväg till Finsta för att handla godis, glass och tidningar. Vi skojade och hade roligt på grusvägen i solens sken. Vi skulle tillbaka med det vi handlat och sedan skulle vi packa för att åka upp till min styvfars barndomshem upp i Västmanland. Det låg spänning i luften eftersom det spökade däruppe. Vem av oss skulle kunna hålla sig vaken längst? Vem skulle få höra knackningarna på den inre köksdörren? Vem skulle få se vita damen nere vid forsen?
Vi kom tillbaka till 'landet' och bromsade in cyklarna. Slängde dem på gräsmattan och såg mamma och Svante (styvfadern) stå vid grannens staket. Härifrån är minnet som frysta bilder och rösterna som utdragna basljud.
Klick - de vände sig om mot oss. Munnen rörde sig på Svante: "Din paaaaaaapppa ringde just till grannen för att din mormor ringt till din paaappppa." Lång paus medan hans mun formar orden: "Göran är boooortaaaaaaaa!" Mamma stod som förstenad. Blek.
Klick - de rör sig framåt, framåt ... mot oss. Bilderna hackar i varandra. Jag tänkte: "Har han stuckit hemifrån och lämnat allt?" Jag ville inte förstå. Ville inte, ville inte.
Ur en avgrund hoppar nya bilder fram. Från köket. Alla fyra förvirrade runt bordet. Jag höll händerna över öronen. Ville inte höra: "Göran är döööd - han finns inte mer."
Jävla idioter tänkte jag. "Klart han finns - han har bara stuckit iväg någonstans och vill inte bli hittad igen." Bilden på Ibbens förvirrade ansikte är så stark - även efter 45 år. Aldrig att jag sett ett så vitt anlete. Hakan liksom tappad ner mot bröstet, ögonen fyllda med tårar som rann och rann. Han verkade förstå något som jag inte förstod. Jag tittade på honom och såg att han nickade. Som om han ville säga. "Ja - det är sant - Göran är verkligen dööööd."
Klick - bilden av att jag drar skjutdörren åt sidan. Någon som skriiiiiker och skriiiiiker - det är jag som vrålar ett avgrundsskri.

Vilken dag det än är kan jag höra mitt eget skrik inne i huvudet, det spelar ingen roll att tiden går - för tiden läker inga sår. Man bara vänjer sig vid att sorgen skaver, dag in och dag ut.

Men min sorg är inte längre konserverad som den varit under hela mitt tidigare liv (från det jag 14 år) - nu har jag äntligen 'gått igenom den' och kan handskas med den. Få kraft av den - för att jag skriver om den. Och för att Ibben och jag har fått kontakt förra året. Som ett under - genom Stay Friends och Face Book. Tack FB - för det:-)

//Kramar om

söndag 20 februari 2011

RIKEDOMAR - ännu fler ...







På första bilden är det min sonson John som är 6 år. Han och min hund Razz är lika gamla så John vet inget annat än att 'farmor har alltid sin hund hemma hos sig'. På bilden är han tillsnofsad så att han ska se ut som en riktig tuffing.
På bild nr två sitter John bredvid sin storebror Robin som är 11 år. Det är mitt 'bonusbarnbarn' som jag nästan känt i hela hans liv. Han var bara drygt ett och ett halvt år när vi sågs första gången. Det är så länge sedan så det kommer han inte ihåg. Men jag minns den dagen som igår, hur han satt och sorterade plastmuggar vid matbordet av glas. Då kunde jag se hur lyckligt hans ben sparkade under tiden. Robin fyller år på samma dag som min andra hund, Sir Hectror.
Den tredje bilden då - ja där är farmorn i egen hög person. Fotot är taget av mig själv med mobilen för ett år sedan. Det blev ett slags grodperspektiv - näsan blev större än i verkligheten. Tja - bättre än inget.
(Den här farmorn - alltså jag, blir 60 om tre veckor - oopps!)
ROBIN har kallat mig för farmor sedan John föddes. Han var en så söt liten femåring när han frågade mig: "Men vad ska jag kalla dig för nu då, du är ju Johns farmor?" Innan jag hann svara, svarade han själv på det: "Jag kan oxå kalla dig för farmor - för jag säger inte det till min egen - jag kallar alltid henne för 'Nonna'." Så var det löst!
JOHN höll på att födas när jag var på Ikea i Gävle. Min son ringde och berättade det. Men sedan dröjde det ett bra tag innan jag fick veta att han var född. Då var det bestämt att han skulle heta Christopher. Men han var ingen Christopherpojke sa han föräldrar. Det fick han heta i andranamn istället. Att han sedan heter John är kul för mig, det är efter min farfar och min kusin som bor i Australien.
När John var tre dagar träffade jag honom för första gången. Hans mamma och pappa stack iväg och handlade. De lämnade mig ensam med den nyfödda sonsonen. Vi lärde känna varandra då och vi står varandra väldigt nära fortfarande.
Pojken John har lätt till att ta till nävarna om det behövs. Det behövs ofta tycker han eftersom han måste konkurrera om mamma och pappas uppmärksamhet. Först med storebrorsan Robin och numera oxå med lillasystern Leah.
Men när det bara är han och jag får han all min uppmärksamhet och är from som ett lamm. Han vet hur han ska få mitt hjärta att smälta. Han brukar säga: "Du är världens bästa farmor." Men han kan inte köra med mig bara för det. Nejdå - men vi har aldrig några kontroverser.
En gång frågade jag vad han skulle bli när han blir stor? Konstnär, sa han tvärsäkert. Det berättade jag för hans mormor. Men då opponerade John sig och utbrast: "Jag ska inte bli konstnär - jag ÄR konstnär!"
Han brukar komma hit med sina färgpennor som han fick i julklapp och målarlådan. Han brukar låna mina färger oxå. Så går timmarna snabbt när vi sitter vid köksbordet och målar tillsammans. Jag sparar hans allster. "Du har väl kvar mina teckningar i lådan som du brukar ha dem i?" kan han fråga rätt som det är.
Av en tillfällighet blev det så att Robin och John har sina namn från 'Robin Hood'. När Leah skulle namnges fick hon i andra namn därför heta: Marion.
Tänk va - tre rikedomar från samma 'saga':-)
Plus en från Astrid Lindgrens värld - Ida.
Fyra RIKEDOMAR inalles. Kan man vara mer förmögen än jag?
//Kramar om

lördag 19 februari 2011

Dagens Saknad & Seger




Jag drömde en dröm och den blev uppfylld - nästan. Flera drömmar finns att uppfylla - vänta bara!
Idag har jag trots allt segrat över mig själv. Jag röjde i köket - superröjde alltså. Det fick till följd att jag VILLE laga mat, alldeles till mig själv bara. Jag gjorde canneloni med kantareller och Västerbottenost med en god bechamellsås plus en blandad sallad innehållande: röd mangold, fältsallad, roccuola, spenat, körsbärstomater, röd paprika, RUND zucchini, rött plommon, pumpafrön, solrosfrön o kalamataoliver och en god dressing över det. Ett glas rött till.
När jag stod där vid den rena spisen, tillika bänk och lagade maten, så lyssnade jag på Susan Boyle. Höjde ljudet och sjöng med inlevelse tillsammans med henne. Det gick hur bra som helst med: 'I Dreamed A Dream', 'Cry Me A River' med flera. Vispade ihop bechamelsåsen, kryddade med salt och vitpeppar. Rev ost. När låt nr 9 kom: 'Who I Was Born To Be' började jag störtgråta. Det var där 'Dagens Saknad' kom in.
Det finns mycket att sakna - visst!
Men det jag saknade mest mitt i bechamelsåstillverkningen var den man jag hade för inte så väldigt många år sedan.
Vi sporrade varandra på matlagningsfronten - varenda, varenda dag. Det var så roligt att hela tiden hoppa över nya hinder, att spänna sin båge och träffa mitt i prick. Bullseye!
Fy fan vad jag saknar det. Har inte kunnat laga mat på ett tillfredställande sätt sedan dess - förrän idag.
Det var värt alla tårar som snart vändes till en glädje över att jag stod där och lagade mat till mig själv enbart och jag njöööööööt - stort:-)
Tänk att det ska ta sådan tid att bearbeta saker man genomlevt - och jag har mer än andra kanske just bearbetat. Jag säger bara 'oj, oj oj' vad jag kämpat med det där. Jag är ändå förvånad över att det ska rymmas så mycket i hörnen som man så lätt hoppar över. Jag har varit grundlig och ändå står jag där och gråter över grytorna. MEN jag ser varje tår som en seger till att bli helad igen. Även om jag i dagens läge inte kan känna tillit till - någon. Oopps - nu var det nära en tår igen. Tillit är svårt. Mycket svårt.
Men idag har jag erkänt till fullo att jag verkligen saknar och att jag har SEGRAT genom att laga mat till mig själv :-) Då menar jag LAGA och inte bara värma eller äta kallt.
DET TAR TID ATT SEGRA ÖVER SIG SJÄLV - MEN DET KOMMER - GE DET TID BARA!
//Kramar om

fredag 18 februari 2011

2 av mina rikedomar

Det är mina yngsta barnbarn som är en del av min rikedom - och jag har flera:-)

Till de här två tjejerna Leah och Ida är jag (fr vänster) farmor resp mormor till. Det skiljer bara 6 dagar på dem. Det här är på den äldstas (Idas) 2 årskalas från sommaren som var. I sommar blir de 3 år, kan inte fatta vart tiden tar vägen.



Egentligen skulle den äldsta vara den yngsta. Krångligt? Ja - Ida skulle ha kommit i september och Leah i juni. Men Ida hade bråttom ut i världen - hon ville vara äldre än Leah så hon kom hela tre månader för tidigt - i juni - sex dagar innan Leah föddes. Det var väl lätt?



Bilden på flickorna säger väldigt mycket om deras personligheter:

LEAH till vänster är en betraktande tjej som beskådar sin omgivning noga. Hon är blygsam - till att börja med men sedan när kontakten är etablerad ger hon allt hon har. Leah är som en liten mamma. Redan som pytteliten ställde hon alla skorna på rad. Plockade upp smulor på golvet och torkade, torkade och torkade bordet. Hon är lik sin farmor - vi gillar inte att gå och lägga oss.

IDA till höger är en sådan där liten tjej som gillar mycket folk. När hon sitter på kortsidan av bordet och vi hurrar och sjunger för henne så håller hon hov. Hon trivs som fisken i vattnet.

Hon är lik sin mormor på det sättet att hon inte ville ha vällingflaskan redan som mycket liten, till föräldrarnas förtvivlan som skulle hålla liv i detta lilla, för tidigt, födda liv. Men de fick ge upp och ge henne gröt istället. Envis alltså.



Den här delen av min rikedom är lika underbar som den andra - som kommer bli presenterade en annan gång.



Puss & Kram från Farmor o. Mormor

torsdag 17 februari 2011

J*klar jag skriver ...


Ja - j*klar alltså - jag skriver på min bok 'Linden' igen:-)
Tjobackabom bara så lossande det ...
//Kramar om

Bra dag idag


Gick upp tidigt idag för att vara jag. Bara det kändes ju toppenbra och har fått en del ärenden utförda. När jag kom hem igen blev det hög tid att sortera tvätten och dra iväg med min dramaten till tvättstugan. Jag kom sju minuter över tre och alla mina tre bokade maskiner var upptagna. Det stod en kvinna framför den största där jag brukar slänga in all vittvätt. Hon såg olycklig ut för hon hade just lagt in sin tvätt i den maskinen. Vi brukar ses då o då eftersom det är två tvätturer som löper parallellt. Hon brukar alltid vara så rar. Jag var på solskenshumör och sa att hon kunde tvätta klart utan att hon behövde trycka fram programet och slita ut tvätten. Mina två andra maskiner var oxå ockuperade men inte av henne. Jag stannade kvar eftersom de skulle vara färdiga inom tio minuter. När de stannat plockade jag ut tvätten o la den i en trådkorg. Stoppade in min tvätt. Efter en stund kom det en stressad kvinna o sa: "Men har du tagit ut min tvätt!" mer förvånat än irriterat. Jag förklarade att det var min tvättid. Hon ojade sig o sa att hon tagit fel maskiner. Det gör inget, ingen fara på taket sa jag. Då tackade hon mig så vänligt att jag gjort mig besvär.
Det var proppfullt i torktumlarna o i torkskåpen. Vi förstod att det var 'obokade folk' som tagit dem. Jag sa att det är bara att tömma och lägga in sin egen - tonen var mjuk och trevlig. Vi gjorde upp hur vi skulle dela på torkapparaterna mm.
Sedan träffades vi igen i torkrummet och hon frågade mig om det inte är jag som har en så snygg korthårig Collie. Det var det ju!
Vi började prata hundar - det var sååååå rooooooligt.
Hon berättade att hon är sekreterare i Vällingby Brukshundklubb och jag berättade att jag varit kassör i Hedemora-Säters Brukshundsklubb. Efter det kunde vi liksom prata samma språk.
Nu är det så att jag oxå är medlem i Vällingby Brukshundklubb - men jag har aldrig varit där.
Vilken tillfällighet va:-)
Vi pratade och pratade - mest jag tror jag - hon vågar väl inte tilltala mig igen - tänkte jag för jag kunde inte hejda mig eftersom jag känner mig svältfödd på sådant slags hundsnack.
Men vilken härlig avslutning på den eftermiddagen - jag är så nöjd.
Har din dag oxå varit bra?
//Kramar om

onsdag 16 februari 2011

Dramatik - en utmaning


När jag gick på SKRIVARLINJEN hösten 2008 skulle vi ha DRAMATIK på schemat. Spännande eftersom jag aldrig, säger aldrig har sysslat med det tidigare. Det var en utmaning. Men utmaning det var bara förnamnet, för mig blev det upphöjt i 2. Kreativiteten blev satt på prov när vi skulle samarbeta med SÅNG -OCH TEATERLINJEN (SOT). Den klassen var så oerhört speciell - på ett positivt och ibland skrämmande sätt. De TOG i varandra HELA tiden.
Innan var och en av oss fick sina respektive tilldelade skådespelare skulle vi skriva en egen pjäs för dem. Och snabbt skulle det gå! Vi fick veta på eftermiddagen att pjäsen skulle vara klar till 'imorgon bitti'. Innan det hade vi tekniskt gått igenom hur en teaterpjäs skall vara uppställd. Med titel, roller och rekvisita, samt information till skådespelarna, ex hur de skulle sitta, stå, gå el låta. Jag skrev så pennan glödde (läs tangenterna) och några ändringar skulle jag inte hinna med utan det måste bli så bra det bara kunde på första försöket.
Nästa dag fick jag fyra egna skådisar och de läste igenom texten jag skrivit. Delade in sig i resp roll. Började läsa mot varandra. Tjejen som hade huvudrollen/"Gloria" fick inget grepp om karaktären, inte de övriga heller. De läste o läste o läste ... Det kändes ganska uppgivet. Men sedan fick huvudrollsinnehavarinnan syn på en Karaktärslista jag gjort som bakgrund till "Gloria" - hon pluggade in den, förklarade för de övriga. Så satt det som en smäck:-) Vilken förvandling det blev.
Lite fakta om pjäsen: Gloria har gått igenom en skilsmässa. Hon har klättrat på karriärstegen och nått högt. Har två barn som bor varannan vecka hos pappan. Hon finner ingen mening med det liv hon lever, inget har blivit som hon tänkt. Därför har hon tagit ett drastiskt beslut och samlar sin kärnfamilj: mamma, pappa och syster för att meddela vad hon bestämt sig för. Hon ska gå i kloster. Syrran tycker det är skitbra, då kan hon ta hand om Glorias häftiga garderob - hon ska ju bara ha nunnedräkt på sig framöver. Pappan vänder allt innåt och förstår inte att han bara får otack som lön efter allt han gett sina båda döttrar. Mamman ifrågasätter vem som äger rätten till det liv man själv lever och hur en kvinna kan välja att gå i kloster och överge sina barn. Vad ska folk tro - om DEM som föräldrar?
Gloria blir arg över deras resonemang om hur saker borde se ut o vad folk ska säga. Hon utbrister: "Men jag då för fan! Kan ni inte för en enda gångs skull bry er om MIG?"
När 'mina skådisar' övat min pjäs - skulle en del av dem oxå spela med i någon av mina klasskamraters pjäser.
I slutet på veckan skulle allt vara klart och vi skulle ha uppspelning av hela SKRIVARLINJENS pjäser. Så blev det oxå.
Det var bland det häftigaste jag varit med om! Jag som knappt ens visste vad dramatik var i början av veckan. Det var svårt att fatta att det var jag själv som hade skrivit pjäsen. Nu tror jag inte att just min var något speciellt bra. Men för mig var det stort.
De allra bästa teaterstyckena (enl mig) hade Felicia Niño och Katarina Rödin skrivit. Det var både humor och allvar i deras pjäser.
VAR INTE RÄDD FÖR ATT TESTA NÅGOT NYTT SOM DU ALDRIG TÄNKT PÅ TIDIGARE - DET KAN BARA GÅ ÅT SKOGEN ... ELLER BLI SUCCÉ. PROVA!
//Kramar om

tisdag 15 februari 2011

ORDTORKA VA´RE HÄR






Det trodde jag ju inte att jag skulle drabbas av, men just för tillfället är den här - ORDTORKAN!

Men inte så väldigt konstigt kanske?

Skrev som bara den, allt vad jag kunde i några dagar i ett sträck ...

Så tog det tvärstopp bara så där - poff!






När jag läste Annelis inlägg på http://tryingtofollowmydreams.blogspot.com/

häromdagen om att det poppar upp berättelser under hennes powerwalks så förstod jag precis vad hon menade med det. Det blir en slags 'input' hela tiden med de nya intrycken mm.

Det jag har gjort har varit tvärtom - jag har bara haft 'output'. Alltså ord ut ur mig och in i dokumentet. Tänkte att det är lika bra att skriva så snart jag orkar så jag får ur mig hela storyn så snart som möjligt. Har inte ens tittat på tv o än mindre läst något. Bara gjort de sysslor jag måste göra, som att sköta om vovven, fixa mat till mig själv och honom etc.

Vad blev det av det då? Jo - ORDTORKA!

Kanske är det bäst med att ha lite distraktioner - fast man inte tror det?


//Kramar om


måndag 14 februari 2011

Författarcoachens blogg: Bloggen Skrivarvisioner

Författarcoachens blogg: Bloggen Skrivarvisioner: "Ewa-Louise Ebba Ranges blogg är så full av liv tycker jag! En nystartad blogg. Och ofta uppdaterad - bra Ebba!"

Positiv respons - hur se på den?


Nu tänker jag inte på positiv respons från en lektör. Nej - mer på sådan man får från ens egna läsare. Sådana man känner sedan tidigare.
Det är klart att man ska suga åt sig tänker jag - och det gör jag också:-)
Men om man vrider och vänder på responsen kanske det är som i mitt fall - jag har ju sådan tur jag - att en av de gestaltade huvudkaraktärerna i mitt manus 'Linden' gärna läser vartefter jag skriver ...
Jag måste säga att jag ser den positiva responsen som DUBBELT positiv. Varför då?
Ta del av det senaste omdömet så ska jag återkomma till mina tankar:
"Har läst igenom en gång nu (av de senaste sidorna) och för mig är ju historien väldigt stark pga att jag kan placera mig själv i händelsen."
(Jag hade en fråga om bedömningen av intensiteten - om jag tappar den någonstans?)
"Och tappar intensitet? Nej, tvärtom - de avsnitten där ****** drömmer sig iväg till en annan tid och plats - är avkopplande och ger lite andrum innan du accelererar igen. Hade jag fått boken i färdig form så hade jag sträckläst den."
Det jag är ute efter är att det skulle kunna bli DUBBELT så HÅRD kritik när det är en av de gestaltade huvudkaraktärerna som yttrar sig. Eftersom karaktären sitter inne med ett visst facit. Ändå får jag beröm där jag gestaltar verkligheten men även där jag skriver fiktivt.
BÄTTRE KAN DET VÄL INTE BLI? Precis - därför värdesätter jag den här positiva responsen mest av alla:-)
Jag fick skratta rejält åt "accelererar igen" - alltså för att jag var glad och förstod precis.
Hur ser du på sådan här respons? Värdesätter du den lika mycket som jag?
//Kramar om

söndag 13 februari 2011

Fult blir fint











När jag skulle flytta in i den här lägenheten såg tapeterna bedrövligt fula ut. Som på den första bilden här - från sovrummet. Tidigare hyresgäst har legat med ett flottigt huvud mot väggen utan sänggavel. Det såg förövrigt likadant ut i vardagsrummet. Men jag blev överlycklig när jag fick veta att hyresvärden skulle kräva den tidigare hyresgästen på ersättning. Vilket resulterade i att jag skulle få HELA lägenheten nytapetserad utan att det skulle kosta mig ett öre.
Allt frid och fröjd således - och lägenheten skulle stå tom i en o halv månad så den omfattande omtapetseringen o målning av tak, garderober mm skulle kunna utföras så att jag bara kunde flytta in sedan. Blev det så? NOT!
Sverige står ju stilla under sommaren pga semestrar - det vet väl alla? Det som hände var att jag fick lov att flytta in som det var. Försöka komma iordning, packa upp och det tog tid för mig eftersom jag har vissa fysiska begränsningar.
Jag fick lägenheten den 1 juli 2010 och jag hörde inte ett pip om någon renovering förrän 3,5 månad senare. Då ringer målaren på måndag eftermiddag kl 15.30 och säger "Jag kommer imorgon kl 10.00 - då ska du tömma och röja så mycket du bara kan - adjö!"
Jag blev förtvivlad över att jag inte fått någon som helst förvarning, åtminstone en vecka tidigare! Nu visste jag ingenting och hade bara en kväll på mig att försöka fixa ngn som kunde hjälpa mig att åtminstone montera ner dubbelsängen. All yta var naturligtvis belamrad - jag har bara en liten 2:a - så det fanns inget spelrum och målaren skulle ha minst 1 1/2 - 2 meter fri yta att arbeta på.
Tror ni att han kom på utsatt tid? Nejdå - han kom TVÅ TIMMAR FÖR TIDIGT - alltså kl 08.00.
Behöver jag tala om att den där renoveringen blev värre än själva flytten - jag höll på att slita ihjäl mig. Det var rena rama "Bygglov" för på fyra dagar skulle målaren renovera hela lägenheten - bara det att jag inte hade någon hjälp att röja som de har i somliga tv-program.
Min son som jobbar typ 12-timmars schema lyckades komma hit en kväll - då hade han sin yngsta dotter med sig - han trodde vi skulle bli klara i rimlig tid men han blev tvungen att åka hem o natta henne o komma tillbaka igen.
Från tisdag morgon till fredag em - flyttade jag runt i kaoset med min stora vovve som helst inte skulle fastna i färgen eller bakom någon tapetvåd.
BLEV DET FINT DÅ??? Jaaaa - jag är så nöjd och det var kostnadsfritt vad gäller pengar, men inte fysiskt o känslomässigt. Sen var det 'bara' att börja packa upp o flytta tillbaka allt igen o städa bort allt slipdamm ...
På bilderna ovan - kan man verkligen se skillnaden på före och efter i sovrummet.
Nu vaknar jag varje dag med en blomsteräng omkring mig. Jag kände mig vågad när jag valde en så pass storblommig tapet och en lilagrå nyans som är relativt mörk, särskilt som rummet är litet till ytan. Intrycksmässigt försvann någon meter så det ser mkt mindre ut - men det gör ingenting - det räknade jag med redan innan förstås.
Jag älskar alla mina hundkex - varje dag ligger jag och njuter när jag vaknar o när jag går o lägger mig.
Förövrigt har jag bara vita och ljusa tapeter i resten av lägenheten - kanske visar jag dem här på bloggen någon annan gång.
Om du tvekar - men känner att du verkligen gillar tapeten du ska välja - tveka inte - våga:-)
//Kramar om

lördag 12 februari 2011

Freestyle-Fantasi Blivit uppmanad att göra en 80-talsgrej

Det första jag kom att tänka på var minnena från utelivets häftiga dansande. Jag var mitt emellan två förhållanden och var fri som fågeln och jag flög. Min bästis M och jag vässade dansskorna och spanade in coola killar. Vi gick för det mesta på Golden Days (nu heter det Golden Hits) på Kungsgatan i Stockholm och 'tankade' - vi behövde aldrig köa för att komma in där, vi var tjenis med inkastaren (hade tjusig kavaj på sig) - han trodde vi var systrar. M hade självlockigt långt blont hår och jag permanentat dito. Stora hår alltså precis som det skulle vara på 80-talet. Vi var smala som sulfider med tajta små linnen och utsvängda brallor. Mitt linne var vitt och nästan genomskinligt.
På 80-talet fick man INTE dricka vin i baren! Nono - det var till att beställa in något att äta. Vi ville inte ha drinkar, utan vin skulle det vara. Plånböckerna var inte så feta eftersom vi ofta var ute så vi åt alltid camembert med hjortronsylt och friterad persilja på toppen i restaurangdelen. Sedan fick vi ta med oss glasen till baren där de coola satt. Efter spaningen gick vi tvärs över gatan till Ambassadeur för att dansa skiten ur de coola.
Ibland träffade vi ju på samma killar eftersom de oxå var på spaning. Vi fastnade förstås bara för de allra snyggaste. Undrar hur de såg ut som 'de andra fick'?
En av de där coola killarna blev ju min då'ra.
Klart att jag skulle följa med honom hem - ville ju inte att det skulle finnas en sambo med i bilden därför var det givet att följa med honom o inte tvärt om. Hoppades kanske på en fortsättning där? Nåväl - på morgonen hände något som jag och min bästis M fortfarande skrattar högt och länge åt.
Jag kunde inte berätta för henne förrän jag kom därifrån och kunde ringa henne från en bakelittelefon i fasta nätet - det fanns inga handsfree eller mobiler på 80-talet.
Coola-killen bodde i ett coolt hus. Det stod ovanpå söderledstunneln, baksidan vette mot Hornsgatan, men han hade utsikt över leden, Stadshuset och Riddarholmen - asmysigt gammal kåk. Där satt jag på morgonen - efteråt - på en liten toa. Hittade inget att torka mig med. Ropade ut i hallen med takhöjd typ 3,5 meter: "Du coola-killen det finns inget toapapper kvar."
Han tittade in på mig med ciggen guppande i ena mungipan, sa: "Vänta lite ska jag leta." Leta tänkte jag - var gömmer man undan toapappret? Var vi kanske inte hemma hos honom iallafall? Men allt annat tydde på det. Jag hörde hur han rotade i skåpen, sen blev det tyst och toadörren gled upp lite när han sträckte in sin hand med något i. Det stod Electrolux på det han höll i. Men sa jag: "Det är ju en dammsugarpåse!" Då sa han medan ciggaskan dalade ner på påsen. "Ja det vet jag väl!" Jag tvingade tillbaka fnittret som tryckte på och sa bara: "Hårt." Han tog ut ciggen som bara hade filtret kvar och så sa han de förlösande orden: "Du får väl skrynkla dammsugarpåsen!"
Hela vägen därifrån så skrattade jag hejdlöst, damerna och herrarna på tunnelbanan tittade på mig som om jag vore lite halvgalen. Men det gjorde mig ingenting. Det bjöd jag på. Redan då förstod jag att jag aldrig skulle glömma den där dammsugarpåsen. Coola-killen kommer jag inte längre ens ihåg hur han såg ut. Men påsen - se den glömmer jag aldrig.

Så - Maria Engelwinge - där har du mitt 80-tal som jag minns det och aldrig glömmer. Jag pratade med min bästis M (man sa ju så på den tiden) igår - så skrattade vi eftersom jag sa att jag skulle berätta om det oförglömliga toabesöket ovanför Söderleden idag här på bloggen.

//Kramar om






Det visste jag inte om den här dagen

Att den här skulle bli den bästa på över åtta månader - tjohoooooooo vad jag är glad:-)
Det tycks som om nedtrappningen av analgetikan (smärtstillande medicin) och avgiftningen gått hand i hand med justeringen av min sköldkörtelmedicin. Det känns som om det vände i morse - ja, ja - långt ifrån bra - men det har vänt.
Vilopulsen börjar lugna ner sig - det är det bästa av allt.
Tro det eller ej så har jag gått och lagt mig före 02 två nätter i rad. I morse klev jag upp kl 09 och fixade till mig som vanligt, åt en härlig frukost och satte mig sedan och SKREV på 'Linden'.
Det blev över 900 ord. Ut på vovvepromenad i solskenet sedan, snön gnistrade vit och allt var så vackert. Kylan bet i kinderna. Stegen var lätta - med broddar på förstås.
Skickade det jag skrivit till Ibben på Gran Canaria och sedan blev det dags för lunch och utplockning av disk från maskinen. Kokade ägg för att ha till nästa mål mat.
Om allt vill sig väl blir det några fler ord skrivna nu på eftermiddagen. Vovven sover i sin fåtölj framför mig - ja du vet ju nu hur det ser ut här där jag sitter och skriver ...
Tjohoooooooooolahooooooooooooopp vad glad jag känner mig idag:-)

//Kramar om

fredag 11 februari 2011

Lägesstatus - Manus 'Linden' + annat

Igår blev jag sporrad av flera bloggare (finns längst ner i min blogg, ex Maria Engelwinge o Ninas skrivarlya) som skrivit ca 2000 ord på en dag och 5 A4-sidor och därför kollade jag min egen status. Brukar förstås kolla av varje gång jag skrivit på 'Linden' som jag numera kallar Manus 2.
Så gårdagen för mig var en väldigt bra dag när jag gjorde min koll: 1.973 ord och 5 A4:or. Men vilken KAMP det var!
Idag kollade jag när jag började skriva på 'Linden' och det var 15 januari 2011 - inte ens en månad sedan alltså.
Sammanlagda ord: 15.252
Räknade ut snittet: 586 ord/dag
Sedan gjorde jag ett tankesprång och visualiserade om jag höll samma tempo framöver. Var skulle det hamna i tiden?
586 ord x 105 dagar (ca 3,5 månad) = 61.530 ord. Ooopps - en hel roman på ca 4,5 månad alltså!
(Om jag nu räknat rätt - är urkass på matte, bättre på att skriva:-))
Nu tror jag mig inte om att hålla ett sådant tempo - för 'livet' brukar komma emellan som jag brukar säga. Men ändå! Tänk om?
När jag skrev 'EJ VEK' så såg jag inget målfoto eftersom jag samtidigt lärde mig själva skrivandets hantverk. Men nu ska jag väl kunna det där efter 3 år knölande med orden?!
Jag hade innan jag räknade ut sammanställningen här ovan, tänkt mig att 'Linden' kanske skulle ta ett år att skriva. Då menar jag hela storyn, råmanus, lektörsläst, redigerad á 1000 ggr och färdig att skicka till förlag. Den tidsberäkningen gjorde jag bara på magkänslan, eftersom jag nu 'lärt' mig skriva o hur jag lägger upp planerna o sen genomför dem. Efter den här uträkningen tror jag nog att det kommer att stämma ganska bra. Men helst skulle jag vilja vara färdig tidigare förstås.
Jag slår bakut i mig själv om jag 'lovar till utomstående' att jag ska göra 'det o det nu' - då gör jag inte det där jag sa. Konstigt - men så är det. Men jag har upptäckt nu med 'Linden' att om jag skickar en skvätt med de senaste sidorna till mina två älskade privata läsare - så blir jag sporrad. JÄTTESPORRAD! Jag hoppas att de inte ger upp utan att de fortsätter vänta och läsa vartefter. Så lycklig för att de gjort det och att det funkat så bra:-)

Lägesstatus nedtrappning av smärtlindrande medicin (analgetika):
Igår tog jag SISTA dosen - de där 0,75 milligrammen! Tjohooooooooo:-)
Natten blev urjävlig med kramper i benen och brännande mage. Fick gå på toa och släppa ut det som brann kl 04.30. Men jag låg där och slumrade i hela 10 timmar o tjugo minuter, orkade inte gå upp tidigare. När jag väl gick upp kändes det hyfsat ändå - ända tills efter att jag åt frukost, då blev hjärtklappningen fruktansvärd, huvudet snurrade och jag blev väldigt matt. Men hunden skulle ut i den knähöga snön som började falla igår. Vi kom hem hel o hållna båda två och himlen var (oskyldigt) blå, solens strålar spelade över det vita och kylan gjorde mig rosa om kinderna. Hur det blir efter maten idag återstår att se - det är alltid värst med abstinensen efter måltiderna. MEN NU HAR JAG NÅTT MÅLET - ÄR FRIIIIIIIIIIIIIIII NU FRÅN SKITEN:-)
Hoppla vad jag är glad!

//Kramar om

torsdag 10 februari 2011

GLAD - posten kom ...



Jojomensan - blev superglad idag när posten kom.


Dels fick jag höjt bostadstillägg från FK och inget


refuseringsbrev från förlag:-)


Att jag blir glad av att inte få ett refuseringsbrev


betyder att jag faktiskt har börjat VÄNTA. Det visste jag inte om igår - hittills har jag tyckt att det gått alldeles för kort tid för att ta den där väntan på refuseringsbrev från förlag riktigt på allvar.


Även om jag faktiskt fått två refuseringar redan - de kom så snabbt att jag bara registerade att de kom men jag hade ingen känsla i magen.


NU HAR KÄNSLAN INSTALLERAT SIG I MAGTRAKTEN. Tjohoooo - vad spännande va?




Så lätt är det att göra mig glad - kommer att vara det varenda dag som det inte dimper ner något ref.brev - fram tills att den dagen kommer när jag skriker: YES! YES! YES! - vilket kommer betyda att jag blivit antagen.


Tänk om 'YES-DAGEN' kommer imorgon? - då jag slipper vara så j*kla glad heeeeeeeeela tiden:-)




Nu vet jag att det finns fullt med gladisar här på bloggarna som är glada varenda dag. MEN det finns oxå några som ropat: YES! YES! YES!

En av dem har blivit antagna utan att få ett enda refuseringsbrev (så vitt jag känner till) - se bilden högst upp till höger:

MARIA ENGELWINGEs "EN SHOT TLL TACK" publiceras och är ute på disk i april 2011. LÄS DEN! Nu skriver hon på uppföljaren.

BRAVO Maria:-)


Glada ska alla vara - men vi ska se till att vi får ropa: YES! x 3 - helst i korus:-)
Ps Det går bra att klicka på Maria Engelwinges blogg längs ner på botten av alla mina inlägg - de finns till vänster - om du kommit in direkt till det här inlägget kan du klicka på ' startsidan' så kommer du rätt om du scrollar neråt Ds


//Kramar om












onsdag 9 februari 2011

Lycklig idag - för något STORT

Jo - något stort hände idag igen - hos läkaren. Jag har fått sådan feedback och beröm av Dr Armstrong. Men innan jag går in på det måste jag oxå berätta om min glädje över att jag inte är glutenintolerant. Phuuu - skorporna räddade:-)
Men - mina sköldkörtelprover är helt galna. Dr Armstrong hade för min räkning, idag - ringt till en expert och kollega på S:t Görans sjukhus för att klura ut hur de ska gå vidare ...
Nu får jag även börja medicinera mot D-vitaminbristen när de senaste provsvaren kommit, det känns skönt att få göra någonting åt det.
Dessutom skickade han iväg mig till röntgen - misstänker artros i högerhandens fingerleder (går inte att skriva så snabbt då de värker mycket.)

Nå - tillbaka till berömmet. Han är så söt den där doktorn - min egen Dr House - han sa idag och för 2 1/2 vecka sedan:
"Du är helt enastående - förstår INTE hur du har klarat det du gjort hittills. Det är fantastiskt. Du ska all credit som går att ge. Jag förstår helt enkelt inte hur du bär dig åt. Och så mycket pengar du har sparat till vårdsvängen"

Varför allt detta beröm?
Därför att jag borde vara inlagd på avgiftning på ett behandlingshem. Men jag håller på och är nästan klar med en egen självuppfunnen avgiftning.
Varför? Därför att den smärtstillande medicinen jag äter skall tas ur hela marknaden i mars.
Varför? Därför att det finns puckskallar som missbrukar den och när de gör det så dör de. De slutar helt enkelt att andas. I deras missbruk har de kombinerat preparatet med massor av alkohol + överdosering typ 10 kapslar/intag.
Jag har tagit medicinen enligt recept och förskrifter i över 15 år. Alltså 1 kapsel á 100 mg, fyra ggr/dag.
Den har gett mig hyfsad livskvalite under de åren. Jag har rygg och axelproblem. Är stelopererad med skruvar, stag och bentransplantat från korsbenet och uppåt L3. Samt att jag har en sk acromioprotes i högeraxel efter ett brott.
Nu har jag fasat ut preparatet och trappat ner. Började för åtta veckor sedan (samma dag som manus 1 gick iväg) och är idag nere i 0,75 mg och det bara 1 ggn/dag istället för 4.
Bra!
Men det har varit ett helvete eftersom det ger abstinens att sluta. Det är ungefär som att gå omkring med ständig svininfluensa. Värk i hela kroppen, feber som går upp och framförallt ner. Huvudvärk och tryck bakom ögonen. 96 i vilopuls och ständig hjärtklappning. Och det värsta av allt = smärtan i ryggen som är konstant utan att få någon lindring. (Plus andra symtom från övriga 'sjukor')
Därför frågar Dr Armstrong hur jag står ut med allt detta? Vad svarar jag på det? Jo - jag har inget val. Det finns inget ersättningspreparat och jag tänker INTE ta de morfinpreparat som erbjuds. De är ännu 'tyngre' än det jag haft. Och jag är inte dummare än tåget - de morfinpreparaten kommer gå samma väg som det jag haft. Vad ska de där missbrukarna ta när 'mitt preparat' försvinner. Jo - då går de upp ett snäpp i styrka eftersom det inte finns något annat. Sedan börjar de dö av morfinet kombinerat med alkohol - så blir det samma visa igen och jag tänker inte stå där igen och fasa ut ett tyngre preparat som är det enda som erbjuds i dagens läge. Det finns bara svagare, mycket svagare att erbjuda idag.
Men jag har inte kunnat börja helt med dem svagare eftersom jag måsta bli ren först. Det har jag bestämt mig för.
Jag klagar inte - talar bara om som det är. Jag är tacksam att jag fick ha medicinen i så många år och att min kropp har stått mig bi. Jag har inte haft några biverkningar alls utom ett lite förhöjt levervärde ibland - men det är okej idag. Ja - så har jag förstås fått brustna blodkärl på hela kroppen - men hellre det än smärtan.
Preparatet som jag haft så länge heter 'Doloxene' och blev för ett antal år sedan narkotikaklassat. Kändes förfärligt att ha en sådan mediicin med en sådan benämning. Ska inte sticka under stol med att jag känner mig en aning lurad från början - ingen sa hur 'farligt' det skulle kunna bli i framtiden. Men nu är vi där!
Jag har iallafall sparat en massa pengar till vården i och med att jag 'lidigt' och fortfarande gör under avgiftningen i mitt hem alldeles för mig själv.

Jo - jag är omtalad som 'enveten' och det stämmer nog ganska bra det. Det här ska jag klara som allting annat, har bestämt mig för det.

//Kramar om

tisdag 8 februari 2011

Vad skrev lektören i sitt utlåtande?


Lektören skrev så här om Jag-perspektivet när jag fick utlåtandet av mitt Manus 1 (sk EJ VEK):
"Jag-perspektivet kan innebära vissa problem när det handlar om perception och trovärdighet. Man kan beskriva det som att berättarjaget är den blinda läsarens ögon. Säger berättarjaget att 'det är ett stort krondike här, hoppa' så har man två val som läsare, hoppa eller låta bli. Som läsare får jag en subjektiv beskrivning av berättarjagets upplevelser, vad jaget väljer att berätta eller inte. Lösningen på det mesta är gestaltning. Det finns små glimrande scener i texten med exempel på detta:
'JAG HADE ETT STARKT MINNE AV ATT MARKEN VAR SOM PUVERISERAT GIPS UNDER BADTOFFLORNA PÅ VÄGEN UPP MOT BYGGNADEN. DET PYSTE UPP I SMÅ PUFFAR UNDER SULORNA OCH FÖRSVANN I TOMMA INTET.'
****
'HAN RASSLADE MED SIN NYCKELKNIPPA SOM HADE ETT FJÄRRLÅS I SAMMA RING. EN GULGRÖN BOLLTOFS HÄNGDE NEDANFÖR ALLTIHOP OCH VAJADE FRAM OCH TILLBAKA.'
****
Lektören fortsatte sin kommentar:
"Just de här betraktelserna etsar sig fast, för att de är så specifika, utan att vara överdetaljerade. Det är väldigt bra, särskilt när de finns insprängda mellan repliker så att jag ser vad karaktärerna gör under tiden de talar med varandra."
I slutet av utlåtandet som gäller hela manuset oavsett perspektiv:
"Mitt generella råd är ändå att gestalta, gestalta, gestalta. Låt läsaren vara med och bidra till historien genom sina egna tolkningar.
Det glimrar till väldigt ofta, jag har bara nämnt några av alla de fina detaljer och ögonblicksbilder som skapar atmosfär.
Språkligt tekniskt har jag ingenting att anmärka på, det flyter fint." ********
Som jag nämnt tidigare så kan det faktiskt vara problematiskt att skriva ur jag-perspektiv. Jag kan känna mig riktigt låst ibland OM jag glömmer att gestalta. Nu kan man inte gestalta allt, allt - vissa transportsträckor måste finnas ändå, det påpekade lektören oxå.
När jag började skriva 'EJ VEK' skrev jag i tredje person, men ändrade mig och har sedan hållit fast vid det beslutet.
Det skulle ändå vara - som jag ser det nu - vara vilsamt att skriva i tredje person. Men det kommer inte ske på länge än. Inte i mina kommande manus.
Däremot skulle jag vilja exprimentera med två jag-personer i olika tids perspektiv. Går det?
Är det någon som vet eller har provat? Eller kan tipsa om någon bok som är upplagd så.
//Kramar om

måndag 7 februari 2011

Reseacharbete till Manusbygge 1

Reseach kan vara ljuvligt så jag hade tur som valde att ha en fotograf med i manusbygge 1.

Fotografen skulle i huvudsak fota små ting som fjärilar och larver. Vad visste jag om det? Nada!
Vad göra? Googla så klart. Hamnade hos rätt fotograf att ställa frågor till efter det att han fått tagit del av den text jag redan skrivit. Här följer ett utdrag ur vår mailkontakt:

" ... ser inga direkta faktafel. Utan skulle bara vilja invända mot denna rad, plus en till."

Många timmar gick också åt till att bara vänta, vänta och åter vänta.

"Vi väntar inte på att någon fjäril ska dyka upp, finns den inte på plats går vi till nästa ställe. Förutom de som är revirhävdande. Och Makaonen är inte en sådan fjäril som är helt stationär, den flyger långa sträckor varje dag.
Men jag tror inte att denna rad förstör på något sätt, för det är bara vi inbitna som vet hur olika fjärilar beter sig.
Makaonfjärilen har ett liknande sätt som Apollofjärilen, när de sätter sig på en blomma för att äta. Så stannar dom kvar ganska så lång stund på varje blomma ca 10 till 30 sekunder."

'Jag fotar bara larver och fjärilar idag.'

"Du kan nog inte fotografera larver o fjärilar på samma dag, för puppstadet kommer i mellan.
Har inte själv lyckats fota någon Makaonfjäril. Sist jag träffade på en flög den rakt i ansiktet på mig och sedan drog den i hundra knyck längs med vägen. Så kan det gå med dessa fjärilar.
Precis som du skriver får jag samma känsla när jag ser en ny fjärilsart - kan knappt hålla kvar kameran i händerna och hjärtat bultar för högtryck när man ska till att fotografera.
Bra skrivet tycker jag."

Efter flera mail fram och tillbaka fick jag en episod berättad för mig om en liten harunge. Plus att jag frågade om han fotat någon Glasvinge (som jag själv är helt förälskad i) samt om man kan ta en serie med bilder under den tid som en Makaon sitter och äter på en värdväxt. Och hur stor uppmärksamhet man måste ägna värdväxterna. Jag frågade om jag fick använda hans berättelse i mitt manus men omskrivet så att det skulle passa 'min' fotograf då. Så här såg det svarsmailet ut:

" ... visst får du använda min beskrivning av mötet med Makaonfjärilen och harungen.
Är man snabb kan man få 10 till 20 bilder under tiden den äter. Men man måste röra sig försiktigt för att få en ny vinkel. Du kan använda den formulering som du valt.
Glasvingar har jag inte börjat intressera mig för ännu vill säga. Nästa projekt blir Hopprätvingar som gräshoppor o vårtbitare.
Visst är det som du skriver att värdväxten är en viktig faktor när det gäller fjärilar. Jag brukar slarva lite fastän att jag inför varje ny säsong tänker att jag ska fota värdväxterna. Men när fjärilarna dyker upp då är värdväxterna som bortblåsta. Jakten på fjärilarna tar överhanden. Men någon gång ska jag komplettara växterna med bilder så att jag får en fullständig beskrivning av varje art fjärilar."

Vilka fantastiska människor det finns som ställer upp med sin tid och sina kunskaper utan vidare när man frågar. Det kändes som om jag träffade precis rätt när jag fick kontakt med just den fotografen.
Efteråt lovade jag att han skulle bli tackomnämnd i boken när den blir utgiven - får inte glömma det:-)

Hur har du gjort med reseacharbetet? Kanske inte behövt något alls?

Ps På bilden är det förstås en Makaonfjäril och jag 'läste på' innan jag skrev och innan jag tog kontakt med fotografen. Måste ju bli säker på att den skulle finnas i den miljö som 'min manusfotograf'' befann sig i och att det växer rätt värdväxter på samma ställe. Ds

//Kramar om