MANUS 2 - NU HAR JAG BESTÄMT MIG

Ja - nu har jag bestämt mig för (tror jag!) - vad Manus 2 ska handla om. Bilden är en ledtråd vad det är för arbetstitel på det.

Jag har hållit på och velat hit och dit utan att kunna bestämma mig eftersom jag har haft två starka ideér. Nu finns det dock en möjlighet att jag kan baka ihop dem - det vet jag inte ännu. Jag har inte så höga tankar om mig själv som manussnickare och för att slippa använda mig själv som bromskloss håller jag dem åtskilda både i huvudet och i dokumenten. Nu har jag börjat skriva det första kapitlet idag och det blev 4 A4:or iallafall.

En av huvudkaraktärerna i den här romanen är densamma som i EJ VEK (arb.namn), men handlingen är förlagd många år bakåt i tiden. Så har jag tänkt ända sedan jag såg mig tvungen (med hjälp av en lektör som gav mig matnyttiga råd) att lyfta ur en del av texten eftersom den tog för mycket fokus av det som egentligen skulle avhandlas. Det var ett svårt beslut allra först, men när jag fått tid att tänka efter ordentligt så var det istället en befrielse.

En bekräftelse på att det är okej att förlägga handlingen bakåt i tiden fick jag när jag förstod att det var så Lisa Marklund gjorde med "Studio sex" - den utspelar sig - vad jag förstår - 8 år tidigare än vad "Sprängaren" gör.

Jag har inte skrivit ett ord (manus) sedan jag lämnade in Manus 1 till förlag(en). Det var före lucia.
Inte heller har jag tittat i Manus 1 sedan jag buntade ihop det. Nej - inte ens klickat på 'Dokument'.
Varför? Inte vet jag? Undrar om andra läser sina inlämnade manus i efterhand? För mig känns det bara som en stor frid har lägrat sig efter att det var inlämnat. Jag kan inte göra något åt de eventuella fel som finns i det längre. Om jag inte beslutar mig för att lämna in det till flera andra förlag förstås - då kan jag ju pilla lite igen. Men det känns meningslöst i det stora hela - för OM/NÄR ett förlag ger tummen upp - så kommer det ändå att bli en del ändringar. Så varför slösa tid o energi på 'pet' i det här skedet?

I den version som jag skickade iväg Manus 1 i - har ingen annan mer än jag läst det. Jag hade gjort de ändringar jag fick tips om och sedan bedömde jag det som om det var okej efter det. Dumt? Vet inte?
Det var inte ens svårt att bestämma mig för att nu - nu är det klart. Undrar hur andra känner sig i den situationen?
Men jag tror att jag haft ganska lätt för att ta till mig av de råd jag fått under resans gång. Jag försvarar inte min text alls - utan är öppen för hur andra uppfattar det jag skrivit och har hela tiden varit villig att skriva om och om igen.
Först kanske jag blivit lite ledsen - det ska jag inte förneka - men det jag blivit nedslagen av - det är det som varit känsligt både för mig och för texten. Råden/kritiken har varit "rätt i ögat" och helt nödvändig.
Jag är lat oxå och försöker gå runt kärnfulla stycken, men se det går inte i längden - jag blir hela tiden 'avslöjad' och blir det inga nedslag på övrig text - så är det just på de där partierna där jag varit lat som det händer. Fy på sig Ebba!
Nu ska jag försöka ta till mig av mina (dyrköpta) lärdomar i Manus 2 så jag slipper skämmas inför mig själv åtminstone. Undrar om andra manusskrivare oxå är lata?
//Kramar om