Skrivarprocess - mitt upplägg

Frågar mig själv hur jag egentligen gör?
Eftersom många av de första manusets texter kom till efter/under de uppgifter som jag och kursen/klassen fick i uppdrag att skriva, blev de väldigt spretiga. Ibland skulle vi skriva som att 'rummet inte fick lämnas och att vi skulle bombardera texten med beskrivande ord om färg o form mm'. Jag ville inte slösa bort tid o energi med att skriva om andra ämnen än de som skulle ingå i mitt tänkta manus. Därför skrev jag med en intrig i tanken - hela tiden.
Ibland blev det svårt för kursare o klasskamrater att ge respons på texterna eftersom texten såg ut att vara tagen ur sitt sammanhang. Men jag visste ju hela tiden vart jag var på väg.

Efter att ha skrivit texterna på det där viset fick jag sedan skriva om dem - för det gick ex.vis inte att ha färger o former på ALLT.
Faktiskt så är det en hel del av de där texterna som är med i det manus jag har skickat in till förlag.
I första kapitlet finns texten (om än mkt omskriven) som jag skrev till vår första lilla, lilla antalogi som klassen skrev tillsammans på höstterminen 2008. Men i den var det Tintomara (Carl Jonas Love Almqvist/ Drottningens juvelsmycke) som var huvudpersonen. Tidigare under ht hade vi fått i uppgift att 'spåna' fram texter just från CJLA's verk.
Eftersom jag inte ville slösa bort någon text så använde jag den i antalogin. Texten var inte särskilt bra -då. Men den blev ändå användbar sedan och strax efter att antalogin var klar skrev jag slutkapitlet till Manus 1 med arb.namn EJ VEK byggt på 'Tintomaratexten'.

Men när jag sedan började skriva hemma 'på riktigt' - när jag fick vara ifred med mina tankar och planer utkristalliserades ett särskilt arbetssätt. Men först efter att jag hade alla texterna från kurser/skolan på 'gula lappar' och försökte hitta rätt ordning på dem så att det blev en dramaturgisk harmoni.
DÅ - började jag skriva 3 -5 sidor/gång och sedan skrev jag ut dem på papper och lät dem ligga till sig. Därefter 'rättade' jag dem med blyertspenna och efter det ändrade jag i dokumentet.
Så fortsatte det framåt med 3 - 5 sidor, rättning och ändring. Det tog 1 år att få ihop det första råmanuset.
Jag läste igenom det tyst rakt igenom och jag läste det högt rakt igenom - 2 ggr.
Då hade jag skrivit om varje sida - jag vet inte hur många gånger - kändes som tusen.
Sedan var det dags att få respons på det. Oj! (det får bli ett separat inlägg om det en annan gång).

Jag har alltså INTE bara flödesskrivit och struntat i uppenbarliga 'fel' och sedan ändrat - utan jag har ändrat allt eftersom.
Att jag gjorde så trodde jag berodde på att jag hade storyn klar för mig i huvudet - men nu har jag börjat med Manus 2 (utan att riktigt veta hur intrigen ska vara även om jag vet vad det ska handla om) - och jag gör likadant. Alltså skriver 3 - 5 sidor på datorn, skriver ut, rättar och ändrar sedan i dokumentet. Det tar en väldig tid - har bara skrivit 9 sidor och skrivit om 4 ggr. Men så får det vara för mig - jag måste vara säker på att jag har rätt planteringar och inga onödiga detaljer som längre fram visar sig inte betyda någonting.
Första kapitlet måste vara helt klart (o tydligt) innan jag kan skriva slutet. Och slutet måste för mig vara klart innan jag skriver alla mellanliggande kapitel. Jag behöver veta vart jag är på väg.

Efter att råmanuset blev klart - tog det ett helt år till innan det var klart att skickas iväg. Under den tiden låg det undanlagt i två omgångar - några månader i taget - efter proffsiga responser.
Så var det dags för ändringar och redigeringar och läsa det HÖGT flera gånger. Det rekommenderar jag verkligen - alltså att läsa HELA manuset rakt upp o ner - HÖGT. Man behöver ju inte ha sin starkaste röst - det går ju att viska fram orden nästan. Men läpparna behöver formas till ord, det är det viktigaste.

Jag har aldrig skrivit för byrålådan och hade inte en massa texter liggande när jag fick möjlighet att ta tag i en noggrannt begravd önskan - att skriva. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva. Inte jag! Det passade inte alls in i mitt liv och jag såg inte att mitt liv skulle förändras så att jag kunde öppna graven och plocka upp det jag längtade efter - innerst inne.
Men man vet aldrig - man vet aldrig ... Jag hade hunnit bli både mamma, farmor o mormor ...

Om du när en dröm - bli inte nedslagen om du inte ser att den kan förverkligas - kanske blir den verklighet - lite längre fram. GE INTE UPP! Bakom nästa vägkrök kanske ett förverkligande ligger och väntar - PÅ DIG!

//Kramar om