Utrensning - en bok som är skön att ta i - ta på!

När jag packade upp boken UTRENSNING av Sofi Oksanen rös jag i hela kroppen av välbehag. Vilken skön bok att ta i - ta på! Jag förväntade mig hårda inbundna pärmar, men de var mjuka som en pocket ungefär. Formatet var dock mycket större än en vanlig pocket, den är: 15,5 x 19,5 cm. Pärmarna är inte blanka utan matta och så finns det "invik" både fram och bak.

Sofi Oksanen är "Vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2010" och för att nämna en rad hämtad från baksidan: "Sofi Oksanens Utrensning är en litterär sensation."

Jag har inte läst ut hela ännu - jag är världens bästa "börjare" av böcker - har blivit så sedan jag själv började skriva. Tror jag har minst 7 böcker på G. Men en enda har jag läst från pärm till pärm - och den tänker jag skriva om en annan dag.

Det som fascinerade mig i UTRENSNING var Sofi Oksanens sätt att behandla språket. När jag började läsa kändes det som om jag plötsligt kunde sjunga till musik (kan inte sjunga, är inte tonsäker). Upplevde det som jag befann mig mitt i en orkester - ja som filharmoniska eller nåt - och jag blev delaktig på en gång. Så blev jag glad över att texten verkade fri. Fri i den meningen att Sofi verkar göra som hon vill med längden på meningarna - för att inte tala om kommateringen! När jag gick på Skrivarlinjen fick jag ibland kritik för min kommatering - kanske är därför som jag reagerar positivt? De meningar som är så som jag nu har nämnt berättar så otroligt mycket, bilderna blir starka och klara - som läsare är man verkligen där på plats. Här kommer ett stycke så får du själv se vad jag menar:

"Flickans blick blev stadigare. Först såg hon ner i marken, på ett groblad, flyttade blicken till ett annat, därefter långsamt längre bort mot kantstenarna kring blomrabatten, vattenpumpen, fatet under pumpen. Blicken vandrade tillbaka ner i hennes egen famn, förflyttade sig till händerna, stannade vid dem, gled längs Aliides lie mot fästet, men höjde sig inte därifrån, utan återvände till de egna handflatorna, till skråmorna på handryggen, de skrovliga naglarna. Hon tycktes inspektera sina olika kroppsdelar, kanske räknade hon dem, arm, handled och handflata, alla fingrar på plats, andra handen, samma sak, så till tårna på den skolösa foten, fotsula, vrist, vad, knä, lår. Blicken flyttade inte upp sig till höften, utan gled snabbt ner till den andra fotsulan och toffeln. Hon sträckte ut handen mot den, lyfte långsamt upp den och satte den på sin fot. Toffeln klafsade till. Flickan drog till sig foten med toffeln och kände på sin vrist, inte som man gör om man tror att den är vrickad eller bruten, utan så som en människa som inte minns hur vristen överhuvudtaget är formad, eller så som en blind känner på en främling. Till sist lyckades hon resa sig, men hon såg fortfarande inte Aliide i ögonen utan när hon väl stod på benen rörde hon vid sitt hår och förde det mot ansiktet, trots att det var vått och klibbigt, hon drog det för ansiktet som trasiga gardiner i ett ödehus där det inte fanns något liv att dölja."

Va - vad säger man om det här?! Jag tänker att det säkert krävs ett slags mod att låta texten vara så där så att flödet inte hackar eller blir förstört rent av. Nu är inte hela boken skriven på det här sättet - men det här var redan på sidan 16 och det gjorde att jag fastnade och blev alldeles lyrisk.

Handlingen går jag inte in på, men jag tänkte nämna en recension som står på första inviket:

"Oksanen har en fantastisk förmåga att i språket gifta samman rå brutalitet med poetisk skärpa. /../ När jag slår ihop boken sitter jag stum en lång stund, bedövad av all den skam kvinnorna - frivilligt eller ofrivilligt - tagit på sig från omvärlden. /../ Att läsa Utrensning är som att få ögonlocken fastklistrade vid ögonbrynen. Man måste se. Jag hoppas att många smittas av Sofi Oksanens ursinne." RAKEL CHUKRI, SYDSVENSKA DAGBLADET

Som avslut går det bara att konstatera att boken är läsvärd in till sista bokstaven. Tänk att kunna skriva så!

//Kramar om