Kritik är något som vi väl sällan vill ha. Men då glömmer vi kanske bort den positiva och konstruktiva - den som får oss att må bra. Men den som vi upplever som negativ får oss oxå att må bra - efteråt. Kanske långt senare till o med.
När jag skulle få respons (läs kritik) på Manus 1 av den lektör jag anlitat som tillika varit min förste lärare i skrivkonstens mysterium - väntade jag flera dagar - den blev lite försenad och jag undrade om jag skulle ta det som ett gott eller dåligt tecken tro?
Den dagen responsen till sist kom hade jag gått upp kl o4.10 för att jag skulle på hundutställningen "Lilla Stockholm" med Razz och 'hämta' det 3:e certet (jag skojade o sa 'hämta' för jag var säker på att han skulle få det - eftersom det var underbara Fia på Roxinas kennel som skulle visa honom för domaren - inte hans matte med de dåliga tävlingsnerverna - han fick sitt 3:e cert med Fias hjälp:-) och blev därmed Svensk utställningschampion:-))
När jag kom hem alldeles yr i mössan av glädje o trötthet fanns responsen i ett inkommande mail.
Adrenalipåslaget som blev då - kunde jag inte ens föreställa mig i fantasin - det gjorde bokstavligt ont.
Den sammantagna upplevelsen av responen/kritiken kändes som om jag fått stryk - inte bara teoretiskt - utan jag sjönk ihop på stolen som om jag verkligen fått en rak höger - tjoff!
I marginalen längs - nästan - hela manuset stod det: "Nä - Ebba - det här går bara inte."
Suck!
Att jag blev så uppläxad berodde väl på den tidigare lärar/elev situationen. Vad vet jag? Vi kände ju varandra - kanske fanns en viss besvikelse från lärarens sida som spelade in. Som om tankarna gick: "Har hon inte lärt sig bättre än så här?!"
Jag hade förstås hoppats på: "Bravo Ebba - det här kan du skicka in till förlag ögona bums!"
Men den där uppläxningen och den stundtals väldigt raka kritiken - det var precis vad jag behövde! Jag lärde mig så oerhört mycket av den och när jag pluggat och läst in mig på den kunde jag se att det fanns ett och annat guldkorn i mitt manus oxå.
Jag la undan manuset i flera månader, inte för att jag gav upp eller så - inte alls - men hela tiden hade jag kritiken i huvudet och det blev en process som pågick. Sedan plockade jag fram manuset igen och då kunde jag kritiken utantill och det var lätt att ändra och dra ifrån.
Jag gjorde så mycket jag bara kunde med manuset - men det behövde en ordentlig genomgång till och så blev det - men mer om det vid ett annat tillfälle.
//Kramar om
