tisdag 23 augusti 2011

Aj fan - högerhänt ...


... jo men visst, det är jag.
Men under två års tid försökte jag desperat att glömma det. Det gick inte alls kan jag tala om. Snacka om att visualisera typ 24 timmar om dygnet i över 700 dagar utan att lyckas en enda minut av de där timmarna.
Av att misslyckas blev jag personlighetsförändrad och knäpp när jag inte ens kunde stänga ett fönster, skära kycklingfilé i småbitar, borsta tänderna, dra upp dragkedjan, kamma mig, inte sova och framförallt inte i min vanliga och älskade sovställning, växla när jag skulle köra bil, vinka - what ever ...
Jag fick en remiss till en av den tidens bästa axelkirurger. "Hmm ..." sa han. "Hmm ..." sa han en gång till. Sedan fick jag vänta i 6 månader för att få komma på ett andra besök. 6 MÅNADER i smärthelvetet!!!
När den tiden passerat sa han: "Hmm ..." igen och bestämde sig för att jag "nog" hade en inflammation som inte gav med sig av sig själv. Ny tid bokades, väntetid en månad.
"Hmm ..." sa bäste doktorn och laddade en gigantisk spruta och tryckte in den i det onda i högra axeln.
"Aaaajjjjjjjjjjjj" skrek jag och tårarna vällde ut över kinderna. Kroppen skakade. Drog sig undan. Mitt mentala jag flydde ut genom dörrspringan och löpte längs korridorerna på S:t Görans sjukhus.
Läkarjäveln laddade efter några sekunder om med EN TILL SPRUTA in i det helvetiskt onda - jag blev tre år, hulkade och snorade utan att kunna ta bort smetet från läpp och haka med min obrukbara högerarm. Den vänstra var upptagen med att nypa i låret så att det blev som en blågul massa.
"Avvakta nu" sa doktorfan - "för att se om inflammationen lägger sig. Du får en ny tid om 3 veckor".
Vad hände under den tiden? Inte ett skit mer än att jag befann mig i den där scenen om och om igen när axelexperten laddade sina sprutor och stack in dem i mitt kött. Någon lindring förkom inte varken före eller efter.
På återbesöket sa doktorspecialisten: "Vi får avvakta." Hmm" - var det min tur att tänka - avvakta VAD?
"Jag har ingen telefontid, det ska du veta", sa han hjärtlöst. "Men jag ska försöka sätta upp dig för titthålsoperation om ett tag." Ett tag!
Månader gick utan att jag kunde göra allt det där som redan är nämnt och mer därtill. Under tiden skrev jag BREV till axelspecialisten - till slut varje dag - det gick ju inte att ringa!
Jag skrev hur fruktansvärt ovärdigt det var att tvingas leva med smärthelvetet dag och natt. Det som nu hade blivit år ut och år in! Jag åt maxdos med STARKA värktabletter som var som sockerpiller utspädda i vatten.
Efter 2 år sedan första besöket på S:t Görans sjukhus fick jag en inbokad tid för en titthålsoperation.
Blev sövd. Vaknade upp med ett jättepaket med omslags"plåster" runt min axel, tänkte för mig själv på uppvakningsavdelningen: "Är det så här det ska se ut efter en titthålsoperation?" Men jag kände en annan sorts smärta - helvetet var borta - bara ont, ont, ont var kvar.
Efter operationen blev jag erbjuden "Ketogan" (syntetiskt morfin) - tänkte: "Det är så dags nu!" Jag avböjde!
Nästa dag kom en av Sveriges bästa axelkirurger - densamme som opererat min axel - och sa: "Jag får be om ursäkt - ingen röntgen - varken den vanliga släta eller de två magnetkameraröntgen som utförts visade att - det var ett BENBROTT - som orsakade smärtan.
Jag blev lite förvånad, nästan chockad när jag gick in med titthålsinstrumenten och såg att benet var av."
"Inte så konstigt då ..." sa jag.
Kirurgen fortsatte: "Hur har du stått ut?" Jag blinkade, halsen krampade men jag fick ändå fram: "Det var ju det jag INTE gjorde!"
Han hade tagit bort det trasiga benet och ersatt det med en sk "Acromioprotes" - berättade han sedan.
Inte så konstigt att jag blev som personlighetsförändrad i smärthelvetet.
Skadan orsakades av att jag halkade nedför en isbelagd trappa och automatiskt slängde upp högerarmen för att hejda fallet.
Vem brydde sig om det? Isbjörnana eller kirurgen - ja NI vet svaret nu:-)
Allt för nu & Kramar till er

7 kommentarer:

  1. Helt otroligt! MEN jag är inte förvånad. En del läkare har svårt att tänka utanför sina egna ramar. Vilken pina det måste ha varit. Din stackare. Kram

    SvaraRadera
  2. Vilket elände! Tur att det löste sig till slut i alla fall.
    Kramar!

    SvaraRadera
  3. AnnJo: Jag kunde ha sökt en annan läkare - men visste att han var den bästa och värd att vänta på.
    Ännu så länge funkar "protesen":-)
    Kram

    SvaraRadera
  4. Anneli: Till slut - och det är jag sååå glad över:-)
    Kram

    SvaraRadera
  5. Kuriosa: Operationen utfördes år 2000 och trapphalkningen under vintern 1998 - som tur är var det där ett tag sedan nu:-)

    SvaraRadera
  6. Oj! Vad hemskt för dig! Mycket bra beskrivet! Kände verkligen hur du led och hur nonchalanta läkarna var!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  7. Kim: Tackar så för det du säger:-)

    Ända tills 2009 hade jag ett konstigt problem nedanför det där brottet/protesen. Kändes som det satt en frysklamp inne i överarmen (ja, så var det ända sedan själva skadan hände o som kvarstod efter operationen, det gjorde ont alltså.)

    Men i födelsedagspresent 2009 fick jag två homeopatbesök. Fick homeopatisk medicin och frysklampen försvann:-):-):-)
    Efter det kunde jag sova i min bästa sovställning - som ett under!

    Nu smärtar det bara med frysklamp om jag sitter i kallt drag - inte annars. LYCKLIG NU!
    Kram Ebba

    SvaraRadera

Kommentera gärna - det gläder mig!