BRÖLLOP idag!

Idag blir det bröllop på ett av de vackraste ställena i Stockholm - det ligger vid Brunnsvikens strand. Detaljer om vigseln och bröllopsmiddagen kommer en annan dag ... tror jag ...

Allt för nu & Kramar till er

POWERFUL WOMEN WRITER AWARD ...

...har jag emottagit av MARIA ENGELWINGE och jag blev rörd över den. Maria skrev en motivering på sin blogg, som följer:





"Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner idag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award". Jag skulle helst vilja ge det här priset till alla, men jag väljer ut några stycken och ber er som får det att sprida detta pris, eller uppmuntran snarare, så att det snart finns över hela bloggvärlden. För jag är övertygad om att det kryllar av kvinnor där ute som förtjänar detta."





Jag själv håller med i det Maria skrivit förstås och sprider den vidare till några stycken som precis som många, många andra är värd den.





(jag har inte lärt mig - än, hur man gör för att sätta in namnen/bloggarna. Det går väl bra att scrolla allra längst ner för att klicka på respektive blogg?)





Här är de jag skickar till:





Kim/Kim M. Kimselius är här nu!


Pernilla/Perny leker vuxen


Idas mamma/Älskade Ida





TACK ännu en gång MARIA/MARIA ENGELWINGES "EN SHOT TILL TACK"





Allt för nu & Kramar till er

Mjölksyra ...

... fick jag idag så att det stockade sig i benen, mest i låren. Om det inte finns andra saker som ger ett kvitto på hur uruselt sjuk jag varit i många månader, så är det cykelturen idag. Fy attans - nollvision på konditionen.
Min rygg mår annars bra av endorfinerna som spritter till vid små ansträngningar, kan inte utföra så särskilt mycket i vanliga fall, men en tur med min damcykel till affären kan gå bra.

Idag siktade jag på Vällingby City (tror jag att det heter nu för tiden) och jag har tyckt att det är en ganska så plan väg dit. Men oj - vad jag fick ta i - låren blev stenhårda och andningen ska vi inte tala om. Behöver alltså använda stålhästen oftare så jag slipper syran framöver. Men jag har mycket att ta igen ... Det var på gränsen att jag fick lov att kliva av ...
Men bara det att jag åbäkat mig att ta fram den ur stallet var ju storstilat värre - där fick jag ett plus i kanten av mig själv faktiskt:-)

Förutseende som jag för en gång skull var så hade jag tagit med mig lite lätt lunch som jag intog på en bänk vid fontänens plaskande ljud. Den innehöll: 2 kokta ägg, 50 g ost/10%, 4 cocktailtomater och ett grönt äpple. Perfekt och billigt och mättande - jodå det var det, tro inte annat.

På hemvägen tittade jag ner på mina kläder och blev full i skratt - vi - skrotpållen och jag gick i samma färgskala. Svart från topp till tå med få detaljer i vitt. Cykelns namn är skrivet i vitt och mina skor är vita med svarta detajer. Lättroad Ebba med andra ord.

Nu ska jag måla läpparna med stiftet jag köpte i V-by C.
Är det någon här som använder läppstift? Jag gör det hela tiden utom när jag sover!

Allt för nu & Kramar till er

Oj - fått en AWARD!

TACK Anneli - Trying to follow my dreams - för Awarden jag fick häromdagen:-) Vilken fin vårpresent att bli glad över.
I gåvan ingår att berätta 8 saker om mig själv som inte tidigare är nämnda här på bloggen. Efter det ska jag sända Awarden vidare till andra bloggare.

1. Innan jag födde mina levande barn fick jag ett missfall.

2. Min pappa hade 4 barn. 2 kullar med olika fruar. Jag är den yngsta i den sista kullen. Min äldsta och enda levande halvsyster springer O-ringen varje år - fortfarande - hon blir 74 i år!

3. Tattoo - militär drilltropp gillar jag mkt pga precisionen - helst med bajonetter.

4. Min längd i vuxen ålder VAR 165 cm, men efter steloperationen i ryggen blev jag 168,5 cm.

5. Jag är urdålig på att be min omgivning om hjälp - vill klara allting själv.

6. Jag tror precis vad som helst om vem som helst. Inget förvånar mig längre.

7. Har gillat Fred Astaire sedan barnsben . Älskade att dansa med min styvsyster, vi var lika gamla hon och jag. Hon dog i lungcancer för snart 2 år sedan.

8. Jag ångrar ingenting - förutom att jag gav bort mitt efternamn.

Så där, nu skickar jag Awarden vidare till: Maria Engelwinge, Monika Häägg och Perny.
Hoppas ni får samma glädje av den som jag:-)

Allt för nu & Kramar till er

Jag - en plugghäst

Jo - det är sant! Idag fick jag respons på mitt första kursbrev som jag skickade förra veckan. Jag öppnade mailboxen och där var det - sorterade automatiskt bort alla andra mail och öppnade det direkt.

Roligt att vara i sadeln igen - var ett tag sedan nu. Fick mera ris än ros - men så ska det väl vara i början innan de större kraven kommer. Tonen kändes helt rätt och det var en fröjdefull kommunikation.

Kursbrev 2 blir en nagelbitare - synops - bläääääääääääää säger jag bara om det. Har gjort ett par tidigare (på kurs) och det var inte kul alls. Men förhoppningsvis har jag kommit lite längre nu och kan möjligtvis sammanställa något som jag själv godkänner. Aj, aj - det är sådana där aber som man lär sig mycket av när det väl är gjort - det VET jag iallafall.

Så om någon undrar vad jag håller på med om en stund så sitter jag alltså fast i "Kursbrev 2's dokumentet" och rådbråkar hjärncellerna så att de vaknar till liv. Hallå där inne under skallbenet måste jag säga gång på gång annars drar allt iväg åt ett helt annat håll ... I bästa fall kommer Maria Engelwinges "SHOT-bok" med posten snart - så kommer jag undan ett tag ...

Är det någon här som gillar att skriva Synopsis?

Allt för nu & Kramar till er

Tjoohoo - Bröllop!

Jamenvisst! På söndag ska jag på bröllop. Så oerhört roligt:-)

Det första jag tänkte på var att då måste jag raka benen! Efter att det var konstaterat kom jag på att jag kanske måste ha något att skyla kroppen med.

Blädder, blädder i garderoben. Hm ... vänta lite.

Där hängde en klänning som jag hade på det senaste bröllopet. Men man kan väl inte ha SAMMA!?

Känner det kommande brudparet det senaste brudparet undrade jag? Några av gästerna?

Tänkte så det knarrade under skallbenen. Kom fram till: "Nepp - där gick jag fri."

Skönt - då har jag stassen klar!

Skor då? Ja se de är givna oavsett hur många bröllop de varit på. Dem köpte jag till mitt eget bröllop och jag föll som nysmällt snö från ett svart plåttak för dem. Jag letade i många månader innan de stod där i all sin glans.

De är handgjorda italienska skinnskor. Jag blir lyriskt lycklig varje gång jag hör silkespappret frasa i kartongen. Vecklar ut skorna. Lyfter upp dem och blir knollrig av glädje i magen när jag känner doften av läder. Mm ... jag stoppar alltid ner näsan i skorna och andas in, andas ut och in igen. Ler.

Veckan efter - på lördagen är det bröllopsfest - då ska de italienska skorna fram och upp ur kartongen igen.

Undrar bara vilken klänning skorna ska matcha då?

Känns omväxlande med sådana små världsiga 'problem'.

Allt för nu & Kramar till er

Slutet på historien ...

... skrev jag i morse före frukosten. Tog en slät kopp grönt Mangote bara och hamnade i slutet fastän jag inte alls hade tänkt mig det. Men när de där orden pockade på så var det bara att finna sig.

Tidigare har jag haft slutet i huvudet - ha,ha - inte slut i huvudet alltså, fast det kan man ju tro ibland:-)

Det har inte känts som om det hastade på att få ner det i dokumentet "Uppför marmortrappan" - men nu blev det alltså så ändå. Är nöjd nu med att det finns nedtecknat.

Nu är det ju inte slut på historien bara för det - nej, har en hel del kvar att skriva. Men nu är det ingen konst att hålla mig på motorvägen med målet att verkligen komma "Uppför marmortrappan" till sist.

Efter frukosten tog vi en underbar promenad jag och vovven. Han betade färskt gräs och jag fotade blåsippor & vitsippor, han kammades och fick gå fot sedan. Tänk då blir han så lycklig när han får jobba lite. Då flipprar han ur efteråt och hoppar upp på bröstet på mig med omväxlande danssteg i luften och på marken. Gosigare "Långnosprins" finns inte i hela universum<3

Nähä - det här duger inte - måste skriva på mitten oxå:-)

Allt för nu & Kramar till er

Lite från ovan ...

... kan det se ut så här där jag bor. Det är i ytterkanten av H-by Gård och det är i låghuset till vänster i bilden, men det är nästan dolt bakom träd och grönska. Längst bort i högra delen ser man två smala skorstenar - de ligger precis vid Mälaren och där bor min son med familj.

Den undre bilden har jag tagit från min lilla balkong och visar en del av den grönskande gården. Allra längst bort har hyresgästerna en liten koloniodling. Det finns oxå en stor härlig grill som vi kan förfroga fritt över - först till kvarn gäller där.

Min hyresvärd månar om oss och sköter om både inre och yttre miljö på bästa tänkbara sätt - jag känner mig privilegerad.
Jag tittade på måååånga lägenheter innan det blev just den här.

Men att jag skulle bo i en Stockholmsförort igen var för fem år sedan en utopi - men livet ändrar sig tvärt ibland - då är det bara att hänga med och göra det bästa av det hela. Det tog några svängar innan jag fick ett boende som jag ville ha och som fungerar på bästa sätt utifrån de premisser som nu gäller. Jag är så glad över det:-)

Livet är föränderligt och inte alls statiskt.

Allt för nu & Kramar till er

Reseach - Världsarv ...

... ja där på Skogskyrkogården har jag varit och gjort reseach idag. 1994 blev Skogskyrkogården upptagen på UNESCOS Världsarvlista - vilket är ovanligt med ett sådant "ungt" projekt som är från 1900-talets början.

Solen strålade och jag, M och hunden oxå:-) Inte rätt ställe att stråla på, kanske någon vill invända - men för mig har Skogskyrkogården alltid varit förenad med harmoni som gör det lätt att le. Konstigt nog är det så ändå.

Min högst älskade storebror har legat i sin grav sedan 1965 och i samma grav ligger min pappa sedan 2005. I fyrtio år fick vår pappa leva utan sin son, nästan ett halvt liv. Vilken smärta. Ovanpå gravstenen sitter en vit duva och blickar ner på marken inunder. Jag blir lugn när jag besöker graven.

Några kvarter från min brors och pappas gemensamma grav, ligger min morfar och i minneslunden, alldeles vid ingången är mormor strödd.

När jag satt och skrev på "Uppför marmortrappan" i morse hade jag ingen aning om att jag skulle göra reseach just idag - men så blev det och det är jag glad för.

Det jag kollade var om det verkligen är järngrindar utanför kapellen. Det var det. Sedan hade jag skrivit att det var tunga järnportar in till själva kapellet - men de är av koppar i verkligheten, så det ska jag ändra på. En annan sak som jag inte registerat tidigare är att det finns en näckrosdamm utanför kapellen - den måste jag förstås nämna i manuset.

Så ville jag oxå se om jag kunde hitta till graven utan att köra bil. Gick lite fel och påpekade att det fattades en gångstig mellan tallarna. Det gjorde det inte, jag hade genat och kommit ett halvt kvarter fel - men då gick jag ut på bilvägen och hittade direkt. I manuset gäller gångvägen och inte bilvägen.

Vilken underbar dag det varit idag

Allt för nu & Kramar till er

Glimrande dag ...

... är det idag. Den började bra med en timmes skrivtid före frukost. Tog sedan ett lass med jordgubbar och ett gult plommon tillsammans med 0,5 % naturell yoghurt + lättkesella och en halv näve med nötter. Till det en stor balja med Yellow Labelte med citronskivor.

Efter det fick vovven frukost men inte likadan som min:-) På med hans slips (snusnäsduk), halsband och koppel. Marsch iväg mot Hässelby Slott. Upp på en bänk med vovven där han fick stå stilla under tiden han blev kammad. Det gillar pippifåglarna som använder överflödspälsen att snickra ihop sina bon med. Kamningen avslutades med en lätt hundryggmassage och en godisbit.

Som det radarpar vi är, Razz och jag, promenerade vi vidare sedan ...

Hemma igen hoppade vovven upp i sängen för att ta sig en lur och jag plockade fram en extra gardinstång. Äntligen blev det av att hänga upp ett par extra panelgardiner som legat i en hel vecka. De behövs för att inte solen ska lysa in på datorskärmen och för att inte blända vid tv-tittning. Till hösten kommer de att plockas ner igen, men sidogardnierna får hänga kvar förstås.

Innan jag var riktigt klar med panelerna fick jag ett trevligt telefonsamtal:-)

Så blev det lunchdags. Kokade ägg och lagade en linssoppa från grunden. Sååå gott det blev!

Lyssnar nu på P1 och skriver här på bloggen. Hoppas att jag klarar av att öppna dokumentet och skriva några ord till innan det är dags att laga middag.

Vad gör du en sådan här glimrande dag?

Allt för nu & Kramar till er

Info - gå på kurs ...

... jodå - idag har jag skickat iväg mitt första kursbrev. Kul i jul! Nej - glad i påsk ska det väl vara:-)

Det var verkligen nyttigt att svara på frågor om vad jag vill förmedla, vad jag har för mål och förväntningar. Många, många ord skrev jag ... antagligen alldeles för många. Blir nog färre i nästa kursbrev. Kursbrevet tog sina modiga timmar att få ihop, men det var bara roligt.

Har inte varit på någon kurs sedan 2009 så nu var jag motiverad, mer än vad jag själv förstod först. Att gå på kurs igen blir även som en måttstock på min egen utveckling de senaste två åren när jag begagnat mig av de lärdomar jag skaffat mig tidigare. Kanske inte är så mycket som jag inbillar mig. Men jag vill tro att jag inte stått stilla ändå.

Ska bli spännande att få respons på det första kursbrevet ...

Allt för nu & Kramar till er

Letar ...

... men hittar inte mycket - inte ens i näsan:-) Det jag egentligen letar efter det är något att skriva om här på bloggen ikväll. Jag söker vidare ... vänta nu ringer telefonen ...

... fick just besked om datum, tid och plats på den kommande begravningen av älskade A. Det blir på Norges nationaldag, i kapellet i Duvbo. Det kommer att spelas låtar som är "hon".

Typ Johnny Logans "Hold me now" - det kommer att bli mycket tårar ...

Ibland möts livet av döden vare sig man vill eller inte. Ja "sånt är livet" - det vet vi ju.

Men livet kan vara så här oxå, som när min dotterdotter säger fyndiga saker:

Ida: "Pappa"

Pappa: "Jaaa ..."

Ida: "Jag sitter och tar det lugnt här."

En till:

Ida: "Ida kan inte gå upp , jag har så stor blöja."

Livet är underbart nästan jämt!

Allt för nu & Kramar till er

Annorlunda dag

Nej, var lugn - jag har inte köpt en sådan här liten nasse.
Men skulle lätt kunna göra om jag fick möjligheten - men inte en naken en - nepp, med röda stövlar ska det vara i såfall. Så sööööt:-) Kolla blicken - en liten flörtis!

Nu var det inte kultingen jag skulle skriva om förstås - men jag kunde inte låta bli.
Jag gick upp på morgonen (läs förmiddagen) och tänkte öppna dokumentet med manus 2 - men innan jag hann göra det slog en barnboksidé ner i skallen. Tror det går en epidemi så att även jag har blivit smittad. För så måste det vara för jag har verkligen INTE tänkt att skriva en barnbok. Nu kanske det inte blir någon heller, det får visa sig längre fram. Men i vilket fall som helst skrev jag ett utkast bara så där rakt av. Hoppla pålle!

Ja sedan skulle jag öppna dokumentet med manus 2 - men då upptäckte jag en kommentar från Maria Engelwinge. Hon kom med ett så toppenbra förslag angående mitt inlägg igår ... uppför marmortrappan ... Jag har ju kallat manuset för arbetsnamnet "Linden". Marias förslag var att ev byta titel till just nämnda: "Uppför marmortrappan". Taget svarade jag:-)

Så då så - öppnade dokumentet och ändrade titeln. Gjorde någon liten ändring innan det kom ett mail. Vilket resulterade i att jag NU ska gå en kurs på distans. Det första kursbrevet var bifogat innan jag ens hunnit betala (nu har jag betalat). Istället för att skriva på "Uppför marmortrappan" satte jag mig ner och knåpade med kursbrevet. Blev väldigt inspirerad:-)

Så kan det bli en annorlunda dag:-)

Allt för nu & kramar till er

En SHOT till tack - kommit från tryckeriet

Ja nu har "En SHOT till tack" kommit från tryckeriet!

Jag har förstås redan betalat den!

Jodå - skickade ett mail till Maria Engelwinge - skogsnuvan@yahoo.se och lämnade min adress och fick ett returmail med hennes kontonummer och ilade in på banken och betalade snabbt som tusan.

Priset blev: 170:- inkl frakt (samma som på Adlibris, där man oxå kan beställa den)

Den kommer ut i bokhandeln den 1 maj, men jag hoppas få den tidigare än så ...

Det ska bli så spännande att få en rykande färsk publikation i handen, dessutom signerad:-)

Hoppas att Maria Engelwinges bok: "En SHOT till tack" ska slå försäljningsrekord!

Allt för nu & Kramar till er

... uppför marmortrappan ...

... så börjar mitt romanmanus "Linden" i den version jag nu håller på med. Det känns bra. Av de tolv första A4-sidorna som jag knepade och knåpade med igår, ska det idag göras ändringar på VARENDA sida. Från max sex "bockar" ner till endast en.

Eftersom jag har hittat min bästa tid för att läsa - en timme i sängen på morgonen samtidigt som jag liggande intar min frukost (i morse blev det Jordgubbsomelett) blev det idag naturligt att läsa min egen blivande bok. Glömde bort tiden - blev mer än en timme och vovven stod med benen i kors ...

Ibland gillar jag att kolla statestik och har ju vid ett tidigare tillfälle nämnt att jag räknat antalet "jag" på första sidan av en del böcker som är skrivna i första person. Då får man inte glömma att det får plats mindre text på en tryckt boksida än det gör på en A4.

I en del böcker är det så många som 20 - 25 "jag". När jag nu har räknat mina "jag" på min första A4-sida blev det (bara) 16 st. Det tyckte jag var hyfsat bra.

Dokumentet pockar på - vill göra ändringarna innan det är dags för hundpromenad i solskenet.

Allt för nu & Kramar till er

I skuggan av min tillkommande bok ...

... sitter jag nu äntligen och skriver på den. Har haft ett långt upphåll i skrivandet på "Linden" eftersom omredigeringen av mitt första romanmanus tog sin modiga tid, samt två noggranna genomläsningar och för att livet oförhappandes blev omkört av döden här om veckan.

Men nu är skrivlusten tillbaka. Vilken glädje det är:-)

Tidigt på förmiddagen idag, innan vovven vaknade, satte jag igång. Åt en enkel frukost (0,5 % mild naturell yoghurt, lite lättkesella, färska jordgubbar och hackade nötter, stor balja med Yellow Labelte med citronskivor) och läste igenom det jag hittills skrivit. När vovven vaknade var jag i full gång med att skriva nya ord. Så var det dags för hans frukost och promenad samt kamning av fällande päls. Han fick stå uppe på en stor och hög sten för att spara på min rygg.

Så blev det nya och flera ord. Det blev dags för lunch, gjorde en ugnsomelett: Helt ägg, äggvitor, minimjölk, riven 10 % ost, kokt delad potatis, massor av purjolöksringar, salt, peppar och parikapulver. Hyss in i ugnen! Till det en sallad på enbart olika salladsblad, frysta örtkryddor, 1 1/2 tsk vinäger + 1/2 tsk olivolja = MUMS! Dryck: Hemkolsyrat kranvatten.

Nu har jag inte tid att sitta här och trycka på tangenterna - måste tillbaka till dokumentet ...

Allt för nu & Kramar till er

"En sannolik historia"

... har jag nu äntligen läst ut - när jag hade läst halva kom det två andra böcker som pockade på att bli utlästa först. Karin Alvtegen tillhör mina topp tioförfattare. Den här är annorlunda än de hon gett ut tidigare. Ingen psykologisk thriller med andra ord.

I En sannolik historia möts två olyckliga människor som upptäcker att människan faktiskt är kapabel att ändra sitt sätt att se på tillvaron och att det finns möjlighet att göra andra val i livet än vad man först tror.

Boken berör en stark psykologisk laddning, blottläggandet av djupt mänskliga relationer, sorg, konflikträdsla, FÖRDOMAR och kärlek.

Jag tycker att den verkligen går i moll, inte så konstigt eftersom det handlar om olyckliga människor. Första halvan grep inte riktigt tag i mig, därför var det ingen konst att lägga den ifrån sig och läsa två andra emellan. OM det varit en annan författare hade jag rentav kanske struntat i att läsa vidare. Men nu tillhör ju KARIN ALVTEGEN mina tio-i-toppare, därför förstod jag att det fanns något att se fram mot. Ville se hur hon löste det hela. Naturligtvis med GLANS!

Här kommer några favorituttryck som hon använt i den här boken:

"Han ville bort från det som var och hamna i ett efteråt."

"... tankarna rusar likt instängda djur i panik."

"Om natten blir huden som tunnast."

"... från allt hon varit van vid ner i ett hål där tillvaron mist sina väderstreck."

"Ett löfte lätt som luft."

Jodå - jag hittade ett par klyschor oxå: på sidan 22; "... glidit fram på bananskal." och på sidan 23; "I grevens tid."

Och förstås INGET gödslande med PLÖTSLIGT:-) Men en del korrigeringsfel här och var - händer väl den bästa.

"EN SANNOLIK HISTORIA" AV KARIN ALVTEGEN ÄR MYCKET LÄSVÄRD - LÄS DEN:-)

Allt för nu & Kram till er

Jag har funnit det! Eureka!

... tänkte jag. Var redo hela tiden så finner du det. På grekiska heter det "Eureka" och uttalas "Évrika" - ja alltså "jag har funnit det". Vad var jag redo att finna då? Det jag sökte var något som fattades i mitt senaste manus "Linden". Något som gjorde att jag inte kände för att tvinga fram ord efter ord som jag ändå inte skulle vara nöjd med. Det har känts som om det har funnits bakom en silkesgardin - alltså nästan så att jag kunde skönja vad det var, men ändå såg jag det inte tydligt. Fick inget grepp om det. Jag var ju ute på min första stavgångspromenad i förrgår - tänkte att silkestyget skulle lätta då och tankarna skingras så att jag skulle få en tydlig bild av det jag sökte. NEJDÅ! Det hände ingenting. Gjorde en repris idag och stavade iväg ner till Mälarens underbara stränder. Inget hände då heller. MEN när jag kom hem och googlade efter en låt jag hört tidigare på radio, en låt som får alla mina hårstrån (jag har måååånga) att stå rätt ut - DÅ FANN JAG DET - när jag hörde låten och och om igen. EUREKA! Tjohooooooo! Allt för nu & Kram till er

Stolt!

Det kan jag väl få vara? Jag har ägt stavgångsstavar (vet inte ens vad de heter:-)) i 9 år och inte använt dem till det de är gjorda för. Jag har bara använt en av dem när jag vandrade i bergen på Mallorca. Inte för att ha den som något som gjorde att jag kunde ta mig uppåt, tvärtom var det för att hålla balansen när jag gick nerför. Nedförslut är mycket, mycket svårare än när man bergsvandrar uppåt. Jag önskade att det helst skulle gått uppåt hela tiden - men det säger sig självt att det inte går till så.

I vintras innan jag köpte nya broddar, använde jag oxå den ena för att hålla balansen ute på isgatorna.

Men igår! Igår använde jag gångstavarna för ALLRA FÖRSTA GÅNGEN till det de ska användas till.

Jag gick hemifrån och tog riktning ner mot Mälaren (det närmaste "havet" jag kan komma). Det tog en kvart/tjugo minuter innan jag kom ner. Jag kände kylan från vattnet, såg kanadagäss, fiskmås och tärnor som skriade. LYCKA! Stavade ner till strankanten, försökte ta en bild, men det var för molnmörkt. Fortsatte längs vattenlinjen och njöt av varje steg. Såg de efterlängtade korkusarna, snödropparna och scillan i planteringarna - vid husen där typ alla Hässelbybor vill bo. Tittade ut över fjärden och såg Ekerö på andra sidan.

Innan jag kom till värmeverket vände jag uppåt i backen, då blev jag riktigt varm.

Såg min sons bil stå på sin parkering - gick in i porten och ringde på. Ingen hemma. Fortsatte runt knuten och genade över skogspartiet. Kom ner på plan mark vid fotbollsplanen.

DÅ - ser jag en rosa jacka studsa ner från skolans slänt och en annan smal lintott skutta framåt på andra sidan planen. Med blicken svepande över deras huvuden såg jag en bekant gestalt: Min Son! Jag ropade på honom och vinkade. Tog ett ögonblick innan han såg att det var jag. Inte van att se morsan i träningskläder med stavar i händerna.

Sonen sa till sina barn: "Titta där är farmor!" Den lilla rosa jackan tvärstannade och vände sig om och kom springande på sina små ben. Hon kastade sig i min famn och sa: "Fou!" (översatt farmor) och log som solen i Karlstá.

Den smala lintotten uppmärksammade vad som skedde och kom rusande och kramade om mig: "Hej farmor, vad gör du här?"

Sedan fick jag en bamsekram av den 1.90 långe sonen.

Efter en liten, liten stund var det dags för mig att röra mig hemåt innan jag blev för kall. Vi sa mors och hejdå. Men när den lilla flickan i rosa jacka upptäckte att jag inte gick med dem - vände hon och sprang tvärs över planen med öppna armar. En till kram och en till ...

En dryg timme stavade jag runt innan jag kom hem! Kände mig uppåt värre (med tanke på hur dåligt jag har mått i så många månader) över att ha klarat av mitt eget gångprov.

Idag har jag ganska ont i ryggen - kanske är mest träningsvärk, hoppas på det.

Nu är jag väldigt STOLT över min bedrift. STOLT! STOLT! ...

Allt för nu & Kram till er

På spaning - manus

Under en ganska lång tid har mitt manusprojekt "Linden" legat i träda. Inte pga ointresse precis.

Jag har istället redigerat om mitt första manus och skrivit nytt följebrev, varit i kontakt med 'förlag' - som svarade: "Okej, då slänger jag det första ..."

Oj, tänkte jag - ska det deletas bara så där? Mitt skötebarn. Men det är sådant man får ta och hoppas att jag nu lyckats göra något bättre. Förlaget sa oxå: "... ska flytta upp det i högen och försöka ta tag i det snart ..."

Men det var inte alls det här jag tänkte skriva om idag. Nej, jag är PÅ SPANING vad det gäller något i manuset "Linden". Jag spanar i huvudet efter något som jag inte vet vad det är - ännu. Eftersom det legat åt sidan har jag då och då tänkt att jag måste få in ett annorlunda och spännande element i det. Inget sådant element som kallas för radiator på fackspråk (har ju varit VVS-Ritare), sådant som vi hänger våta vantar och sockor på. Nej inget sånt!

Jag är så nyfiken på vad jag ska hitta därinne i hjärnans vindlingar. Men något pockar på det är jag säker på. Men vad?

Kanske ska gå ut på en promenad - utan vovven - och låta fanstsin få fritt spelrum?

Allt för nu & Kram till er

Gårdagsglädje ...

... pga att det är sorg inom mig fick jag igår en väldig längtan efter att få skratta på ett naturligt sätt. Det gör jag lätt när jag träffar mina barnbarn. Det föll sig naturligt att ta en tur till dotterdottern Ida eftersom jag inte träffat henne på ett tag.

Jag tänkte att hon skulle få någonting som var nytt för henne men gammalt för mig när jag kom dit. Tog därför med en ullig och gullig leksaks-skatunge som min dotter älskade att leka med när hon var liten. Den är helt oförstörd och ser oanvänd ut.

Att jag kom på det berodde på att min sondotter Leah (som är 6 dagar yngre än Ida) brukar bli rädd för den där skatungen, som normalt ligger i leksakskorgen här hemma hos mig. De gånger hon varit här har jag fått lov att gömma den eftersom hon blir skräckslagen annars.

Det var spännande att se Idas reaktion när hon vecklade ut skatan ur silkespappret. Hon blev överlycklig och pussade på den. Studsade omkring med den, den fick följa med överallt där hon gick - fel - där hon SPRANG. Ida går inte hon springer, hoppar och studsar. Skrattar och ler.

Den där skatungen fick fungera som boll oxå - hon satte igång att kasta den till sin morfar, som kastade den tillbaka om och omigen. Och Ida hon skrattade så hon kiknade.

Sedan berättade hon att hon fått en BLÅ klubba på förmiddagen. En jättefin blå klubba - hon var så lycklig över det.

Efter vår gemensamma middag var det dags att kasta skata igen med morfar och kikna förstås.

Samtidigt som jag skulle åka hem började det bli läggdags för den lilla hoppetossan med det stora leendet. Vi kramades och hon sa hejdå till mig. Sedan kramade hon om morfar och sa: "Moffa kan oxå gå nu!"

Efter det sprang hon mot sovrummet, men hejdade sig mitt i steget och sprang till lekrummet:

"Måste ha min skata i sängen!"

Tänk att Ida tyckte lika mycket om skatungen precis som sin mamma, när hon var liten. Det blev ju ett lyckokast att ta med den:-)

Allt för nu & Kramar till er

Ord som diamanter

Det är väl som diamanter de ska ses - orden jag skriver. Fick rådet en gång att hela tiden hålla samma nivå på innehållet i manuset - då skulle det vara läsvärt och bli framgångsrikt.

Det där har jag funderat på en hel del. Jag tänker så här: om allt vi tittar på i vår omgivning, i vårt hem, på våra medmänniskor, i spegeln - kort sagt allt, är som tusen diamanter - hur skulle vi då kunna urskilja det som är vackert och gångbart?

Om alla mina ord vore som diamanter lär de till sist förblinda betraktaren - eller? Är det inte så att det är det avvikande som är själva grejen?

Eller iallafall de som skiljer sig från mängden? Det är de man minns. Det är det man kommer ihåg. Visst är det så?

Om jag har en viss ton och ett särskiljande språk - ja då är det positivt. Men är alla mina ord som diamanter - är de är tjusiga allihop! Jag har inte en suck att kunna avgöra vad andra tycker är bra - det där som jag skriver alltså.

Är jag knäpp som tycker om att läsa det jag själv har skrivit - för det gör jag. För mig glittrar det nästan hela tiden. Men mer på vissa ställen om jag ska erkänna. Jo - så är det. Ska inte överdriva nu ...

Men jag vill inte att alla mina ord ska vara som diamanter - jag vill att alltihop ska vara behagfullt att vila ögonen på - med viss variation så att det blir tilltalande för alla ...

Allt för nu & Kram till er

Stort behov

... av det där SORGPLÅSTRET som jag på både allvar och skoj ville uppfinna. Tänk att det bara tog 5 dagar innan jag insåg att jag på ett sätt gjorde ett profetiskt uttalande i ett inlägg här på bloggen.

Så här skrev jag den 2 april 2011:

"Tänk om jag kunde ge mig själv ett sådant där SORGPLÅSTER och till mina nära och kära oxå förstås."

Föga anade jag att A skulle dö fem dagare senare.

Behovet är SORGPLÅSTER är verkligen stort nu för oss alla i familjen och släkten.

Ett extra stort vill jag ge mitt bonusbarnbarn som är 11 år och som sörjer sin moster i bottenlös förtvivlan. Den lille killen sa: "Jag MÅSTE få vara med på begravningen!" Såklart att han ska få det. Jag hoppas att jag kan erbjuda mitt stöd till honom den dagen. Han behöver stöttas och tröstas och få ge sig hän i gråten. Inte behöva vara "duktig-pojke" som var så vanligt när jag var barn.

Att skriva här på bloggen om A är ett sätt att bearbeta det oväntade som hänt.

Jag är glad ändå för att hon hann gå till fotografen för ett tag sedan - så att alla kan se hur vacker hon var. För det är ett sådant foto på henne som jag satte in här på bloggen igår.

Allt för nu & Kram till er

Beröringspunkter

Beröringspunkter har jag haft i över tjugo år med A. Våra vägar har korsats på det mest märkliga sätt genom åren. Genast tyckte jag mycket om henne. Enkel, rak, kärleksfull, ärlig, varm, en djurälskare och mycket, mycket mer.

Egentligen var det A's mamma jag träffade först och hon hade ofta hand om sitt barnbarn - som alltså var A's son. Så rara båda två. Ibland dök A upp, men vi umgicks inte då. Men senare umgicks hon väldigt mycket med några av mina bästa vänner. Vi visste alltså om varandra från olika håll eller vi hade beröringspunkter hela tiden. Vi möttes ibland. Jag var glad då. Åren gick.

A:s mamma och dottersonen träffade jag däremot ofta, ofta ... Hörde att A gjorde det och det ...

Min son som inte alls rörde sig i samma kretsar som jag - träffade för 10 år sedan en tjej. När vi träffades han och jag så kvittrade han. Det riktigt bubblade ur honom av glädje. Jag visste att han verkligen inte hade planerat att träffa en tjej just då. Han var säker på att han skulle leva singelliv - länge. Han sa: "Den här tjejen är så fin, söt, gullig och blygsam - hela hon tilltalar mig. Jag är kär!"

Nästa gång lät det likadant. Jag frågade: "Den här tjejen som du är så kär i, har hon något namn?" Vi gick längs prunkande rabatter, det var fågelkvitter i luften och han himlade med ögonen. "Ja - hon heter A!"

"Gulligt namn - men vad heter hon i efternamn då?"

"Jo, hon heter G." Jag stirrade på honom och skrattade och sa: "Är det sant? Då måste hon var släkt med A!" Sonen såg förvånad ut och frågade varför jag kände till det där efternamnet så väl och jag berättade om det jag skrivit om här ovanför. Han satt han skulle fråga tjejen.

Min slutsats var riktig. A var lillasyster till A. Våra beröringspunkter korsades nu ännu mer. Systrarna A.G ordnade en fest för våra famliljer. Vi ruskade på huvudet och förundrades över sammanträffandet. Systrarna A.G var oerhört lätta att ta till sig och älska - båda två!

A berättade att hon och hennes familj inkl hund & katt var på väg att flytta upp till Dalarna - jag la inte orten på minnet. Tänkte att det var synd att hon skulle flytta nu när vi äntligen kunde börja umgås ordentligt. Vid det tillfället hade jag ingen som helst aning om att jag oxå skulle flytta upp till Dalarna ungefär 1 1/2 år senare. Här blev det nya beröringspunkter, vi bodde nära varandra däruppe!

Sonen och hans tjej A blev ett etablerat par och tyckte det var väldigt praktiskt att ha både syster och svärmor (mig) på så nära avstånd från varandra när de skulle hälsa på däruppe.

A och jag träffades annars flera gånger i veckan eftersom vi hade samma intressen, utöver att vi båda hade hundar som fick träffas mm. Hennes hund var ingen utställningshund, men det var min och hon gick upp kl. 04.30 för att följa med som min support till olika städer i landet och det gick alltid bra när hon var med - hon gjorde mig så lugn och glad. Vi pratade i timmavis. Oh, vad jag tyckte om henne.

Min son och hans tjej A blev fästfolk och deras första gemensamma barn föddes, (min sonson) och vips så blev vi släkt A och jag. Beröringspunkten då var att hon blev moster till mitt barnbarn och hennes barn blev alltså kusiner till mitt barnbarn. Det kom ett barn till som hon blev moster till och kusin till hennes barn.

Men det skulle blir fler beröringspunkter än så - hon genomgick en skilsmässa och började se sig om efter någon som kunde reparera huset hon bodde i för att sedan sälja. Denne någon hade då redan lagt golv i mitt och makens hus. Så genomgick jag en skilsmässa huxflux! Tid passerade och i ungefär samma veva blev det en beröringspunkt till - hon flyttade tillbaka till StorStockholm och jag gjorde likadant. Vi bodde i och med det på ungefär samma avstånd som vi gjort i Dalarna! Men det där var bara en tillfällighet att det blev så.

Igår kväll ringde min svärdotter A under tiden jag satt och skrev här på bloggen. Hon berättade att hennes syster A blivit akut opererad för tarmvred. Sjukhuset hade ringt och sa att andningen höll på att upphöra och att familjen måste komma dit. Min svärdotter var i chock och jag började störtgråta (jag som borde varit stark och tröstat) - men jag förstod allvaret och tänkte att det här kommer inte att gå vägen. Min svärdotter visste inte hur hon skulle köra för att komma till sjukhuset, jag visste vägen för på samma sjukhus är min dotterdotter född med akut kejsarsnitt hela 12 veckor för tidigt. Men i min gråt kunde jag inget säga, jag tänkte att jag kan vägen men fick inte ur mig ett ord. Hon fick hjälp av två andra så hon hittade på en gång sedan. När svärdottern kom till huvudingången mötte hon A's yngste son, som berättade att hans mamma redan var död. Läkarna hade försökt med upplivning i 42 minuter efter att hon slutat andas, men det gick inte att rädda henne.

Nu är A död endast 44 år - ung.

Jag är både chockad och bedrövad, precis som alla andra i familjen och släkten - det kom verkligen oväntat och det känns så tomt.

Allt för nu & Kram till er

Rekommenderat brev - ett måste?

När man har skrivit ett manus och skickat in det till ett förlag - med snigelpost eller som e-post - måste man då printa ut en (original)kopia?

Ett "original" som man sedan skickar till sig själv med ett rekommenderat brev - måste man det?

Jag gjorde så när jag skickade in den FÖRSTA VERSIONEN av Manus 1. Det har jag "hört" att det är viktigt på grund av att det kan bli tvist om upphovsmannarätten i ett senare läge. Gott!

MEN - HUR GÖR JAG NU?

Jag har skrivit en NY VERSION av samma Manus 1 - grundstoryn är densamma och det är lätt att se att det är samma skribent av båda versionerna.

FRÅGAN ÄR: "Gäller" mitt första rekommenderade manus för att skydda ev ifrågasatt upphovsmannarätt?

Måste jag göra ett nytt "original" och skicka det i rekommenderat brev etc en gång till - till mig själv?

HUR GÖR DU? Har du skickat ett "original" till dig själv - som du sedan inte öppnar?

Nu är det klart att jag istället för att sitta här och undra, kan göra om proceduren med den nya versionen. Men jag är lite lat och snål.

Jag hade tänkt att skriva mera här - men fick just ett telefonsamtal som gör att jag bara gråter nu.

Kram

VAD GÖR DE NU?

... på FÖRLAGEN undrar jag? Sitter de där i drivor med manus? Huu - kan inte vara lätt. Tänk bara vilka drivor av snö vi har tittat på i flera månader. Nu har de nästan smällt bort och fort går det. Så fort minskar nog inte förlagens drivor inte.

De där förlagen - vilka ÄR de egentligen har jag tänkt. Människorna som arbetar där. Finns det riktiga personer där bakom husväggarna? Bakom mailadresserna? För mig har de varit lika ointagliga som det var för en östtysk att ta sig till väst när Berlinmuren fanns.

Man vet inte vad de GÖR? Jag kommer osökt att tänka på Hasse & Tages låt som gick så här på ett ungefär:

"Vad i helvete gör de in på banken efter tre? Sitter de och stoppar pengar i sin egen portmonä ..."

Man undrar ju - va?

Jag tänker ofta: "Förläggare FINNS DOM?"

JA - en iallafall! För idag har jag PRATAT med en livs levande i telefonen! SANT!

NÄE - jag blev inte antagen eller så - men ändå! Tänk va? ... återkommer ... ta ställning till ... stark berättelse ... avvägningsfråga ... hör av mig. Klick!

Overkligt men sant - ändå har ingenting förändrats i väntandets värld.

Allt för nu & Kram till er

Applåd till den som ... ja - ni vet:-)

Andras 'misstag' - kan det göra mig glad?

'Misstag' är väl till att ta i ändå! Hur ska jag förklara det här påståendet då? Efter att jag redigerat mitt Manus 1 för typ hundrade gången, kände jag mig en anings nedslagen när jag såg hur jag använt vissa ord om och om igen. Men jag rensade rejält och kände mig nöjd efteråt. Angående bilden av Marian Keyes bok "En oväntad semester" måste jag osökt komma in på dagens tema. För det första vilken tegelsten! Jag tyckte om hennes sätt att skriva på, men tyckte väl att den var en anings för lång. Innan jag går in på min reflexion inne i texten av boken måste jag få ställa några frågor: Hur stort inflytande har översättaren egentligen? Beror korrekturfelen på den översatta texten enbart? Ordval? Översatta klyschor? NÅGON SOM VET?? Eftersom jag rensat mitt manus på ord som PLÖTSLIGT så reagerade mina ögon på det ordet när jag läste nämnda bok. Jag har noterat ca 11 st PLÖTSLIGT och råden till författare är att använda högst 2 st i en bok. Nu kan man ju 'försvara' EN OVÄNTAD SEMESTER med att den har 534 sidor inkl epilogen, alltså kan spridningen vara större (kan man tycka). Som en 'vanlig läsare' hittade jag utan några som helst besvär ca 15 st korrekturfel. Antal klyschor var ca 7 st, som exempelvis: "ljus och lykta", "hals över huvud", "strö salt i såren", "torr som fnöske", "ljusan låga", "rö för vinden", "blixt från klar himmel", "först till kvarn, får mala" etc. FÖRVÅNANDE! Alla som gett mig någon som helst respons från skrivarkurser, folkhögskola och lektörer har höjt en varnande hand för att skriva kursiverat stup i kvarten (klyscha - ja!), men Marian Keyes gödslar med kursiverade ord och meningar. Eftersom jag tog till mig av alla responser så kunde jag, när jag läste den här boken - känna en 'viss' retlighet. Ja, mest att hon 'fått lov' att tillåta sig att göra tvärtom, kanske liknar avundsjuka egentligen? MK:s sätt att skriva humoristiskt om ett tungt tema som missbrukarproblematik tyckte jag om:-) Men för att återgå till dagens tema att bli glad av andras misstag, vad menar jag med det? Jo - när jag nu har läst en sådan här bestseller och ser att den är långt ifrån felfri så känner jag mig som författarvisionär inte lika tillplattad (av mig själv alltså) - utan förstår att det är ytterst mänskligt att fela - även som en etablerad författare. Jag är alltså inte "hämndglad" - nej, nej inte alls. Bara 'förlåten av mig själv' och jag tänker att det inte är så konstigt att jag som en glad amatör skrev ordet PLÖTSLIGT alldeles för ofta. Och jag är glad att jag tog bort dem INNAN jag läste "En oväntad semester" av Marian Keyes. Det som är härligt är ju att MARIAN KEYES verkligen säljer och blir läst - massor! Allt för nu & Kram till er En applåd dånar ut över nejden om någon gör en liten kommentar här

Hjälpas åt - underbart!

Tänk att det är så underbart givande att få hjälpas åt:-) Idag fick jag vara delaktig när en annan bloggare bad om hjälp. Vilket privilegium:-) Så roligt:-) Därför blir det ett kort inlägg idag - tiden rusar. Ja, jag har inte bara suttit vid datorn. Nej jag har rensat i köket! Nu ser jag diskbänk och spis, diskmaskinen är körd och utplockad. Både lunch och middag är lagad och uppäten. Ett par hundpromenader har hunnits med oxå - en återstår dock. Den första gjorde jag under en molnig och disig himmel - den andra i strålande sol. Tänk vad det kan ändra sig så snabbt, precis som livet självt:-) Men det är ju toppen när det går från mörker till ljus, eller hur? Tack för förtroendet att få ge en hjälpande hand denna dag:-) Allt för nu & Kram till er Applåd - ja vi får väl se?

Smörjt kråset

Det här är en bild från restaurangen La Famiglia - vid bordet längst upp till vänster satt jag ikväll med min 'bästis' som idag blev 60 år. Hon valde att inte ha något kalas utan vi gick ut i regnvädret och smet in på en av Stockholms italienare, bara hon och jag.

Vi kan prata vi. Vi äter lika bra. Jag åt:

Tapernad med hembakat bröd

Smörstekta fasanbröst med len sås på Karl Johansvamp, mascarpone och salvia

Potatismos med smör, mjölk och parmesanost

Vaniljglass med physalisbär och kolasås

Till allt detta blev det rödvin & vatten

Det var så otrooooooligt gott alltsammans:-) Dessutom hade vi det väldigt trevligt:-)

En del resminnen pratade vi om, som när vi fick ett supersunkit rum på ön Troja utanför Lissabon . Trots det kan vi båda tänka oss att återvända - jag inte till det där hotellet och inte till Troja heller - men till Lissabon. Det är inte klokt vad man kan minnas bara av att antyda en utsikt eller hur gatstenarna såg ut i Alfama.

På Rhodos var vi oxå för typ 'hundra år sedan' och blev jagade av inhemska män - vi som var två blonda, smala och blåögda tjejer - men vi var inte intresserade ... livet lekte och vi dansade oss fram i tillvaron. Inte trodde vi då att vi snart skulle sitta och prata resminnen som två 55+ som nu till o med blivit 60! Hej - vad fort det gick - swisch där försvann tiden ...

Inuti är vi fortfarande blonda, smala, blåögda och unga:-)

Vi skrattar mycket och ofta:-)

Allt för nu & Kram till er

Får se om det blir en applåd idag till den som gör en kommentar här:-)

Plåster på såret

... en utnött klyscha kanhända. När vi gjort oss illa tar vi iallafall och sätter på ett plåster. Ida, min dotterdotter har alltid ett plåster på sig någonstans. "Har mormors Idalill gjort sig illa?" frågar jag. Men det har hon sällan gjort - hon gillar plåster helt enkelt!

Det finns olika slags plåster, både vad det gäller färg och form. Plåster med nikotin, med östrogen och jag vet inte allt. Jag skulle vilja uppfinna ett annat. Ett som jag vill komma till 'Draknästet' med och be om pengar för att finansiera och för att få någon av 'Drakarna' att investera i mitt bolag. Så att plåstret kan bli en världsomfattande succé sedan.

Det jag vill uppfinna är: PLÅSTRET MOT SORG

Men jag skulle inte vilja ta betalt för det - det skulle bekostas av världens alla stater som i den frågan skulle vara fullständigt enade.

Tänk va? Vilken åtgång det skulle bli - som nu på senaste tiden. Tänker på Japan och alla länder där det pågår krig, revoultioner och naturkatastrofer.

Alla runt om i världen som mister sina ofödda och nyfödda barn, barn som dör i plötslig spädbarnsdöd, barn i cancersjukdomar o övriga sjukdomar, bombade barn, ihjälplågade barn, mördade barn etc. Med barn menar jag då även vuxna för de är alla barn till någon som älskade dem och som sörjer dem för resten av sitt liv.

Tänk om jag själv kunde ge mig ett sådant där SORGPLÅSTER och till mina nära och kära oxå förstås.

Dagligen hör jag på radio, ser på TV och läser i media vilken förfärlig sorg människor åsamkar andra människor. Världen är inte klok - det tycks inte finnas något större hopp om att det ska ändras till det bättre. Därför behövs det SORGPLÅSTER!

Allt för nu & Kram till er

Låt mig ge den som kommenterar här en rungande applåd:-)

Lyckokänsla ...

... och glädje överrumplar mig varje gång som jag känner synonymordbokens pärmar mot mina fingertoppar. Någonting händer inom mig då, något ljuvt och tillfredställande. Samtidigt är det som en spännande resa där jag inte riktigt vet destinationen när jag börjar. Jag slår upp något ord, som tex GLANS sedan är det som att åka bergochdalbana, jag läser synonymorden, ibland hissnar det till av lycka i magen, i hjärtat eller i benen.

Jag läser: strålglans, briljans, klarhet, sken, skimmer, (månens) skir, glitter, blänk, 'blixt', 'stråle', 'ljus', 'dager', lyster, fräschör, blank yta, polityr med mera ...

Ibland står det 'se ......' under något annat ord och resan går vidare och jag hamnar på något ord jag aldrig hört talas om. Inte för att jag trodde det var möjligt innan jag slog upp boken och tog i dess stela pärmar - jag trodde jag kunde alla orden i svenska akademins ordlista. Bahh - hur jag nu kunde vara så förmäten och tro det?

Ju mer jag skriver, ju sämre blir jag på ordvariationer och stavning, jag som varit tvärsäker på stavning under hela arbetslivet. Jag som ständigt har tillrättavisat andra och sagt: "Nej, nej det stavas inte så, det ska bara vara ett L."

Om jag skulle få välja att ta med mig en enda bok till en öde ö där jag skulle bo för resten av livet - så förstår nog var och en vilken jag skulle välja?:-)

PS Om man plockar ut ett ord från synonymordboken blir det MORDBOKEN - kanske något för deckarförfattare då? DS

Allt för nu & Kram till er

Jag applåderar alla som lämnar en liten kommentar här:-)