Jag gjorde ett yrkesval ...

... en gång i tiden gick jag på Generalstabens Littografiska Anstalts Kartritningskurs och blev genom kursen erbjuden anställning på Stockholmsstads Stadsbyggnadskontor innan jag ens hade slutbetyget i min hand. För att kunna gå på kursen arbetade jag innan den på försäkringsbolaget Trafik-Bore (numera Trygg Hansa) och sparade pengar så jag kunde klara mig ekonomiskt under tiden. Jag ställdes inför ett val som kunde ha fört mitt liv i en helt annan riktning när jag arbetade på försäkringsbolaget. De ville inte släppa mig, de erbjöd mig anställning på Utvecklingsavdelningen eftersom de lagt märke till att jag iakttog alla rutiner både på den avdelning jag var och skadehandläggarnas ålderdomliga rutiner. Jag förnyade, förenklade och införskaffade olika redskap med små ekonomiska medel som i slutändan blev lönsamt för bolaget. Men jag hade redan betalat för Kartritningskursen och var menalt inställd på att nå det målet.

Om jag blivit kvar på försäkringsbolaget hade just de barnen jag sedan fick inte ha funnits. Andra kanske men inte just de. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt yrkesval.

Efter en massa år som Kartritare ville jag utvecklas och gå vidare i ritbranschen eftersom jag hade ett uträknat mål med det. Jag blev VVS-Ritare och det innebar då att för hand rita efter ingenjörernas anvisningar och skisser som oftas fanns på typ smörgåspapper som inte såg mycket ut för världen. VVS-ritningarna användes sedan till att för rör, ventilations o sanitetsmontörer bygga enligt dem. Som Ritare behövde man ta hänsyn till annat som oxå skulle ligga i väggarna, som elledningar odyl. Efter en hel del år bytte jag ritinriktning igen och började som El, Tele och Larmritare, planen var att arbeta med det i ca 5 år och sedan bli Byggnadsritare under lika lång tid. Sedan skulle mitt slutdelmål vara nått - då skulle jag öppna egen Ritbyrå och kunna ta in precis vilket jobb som helst eftersom jag då skulle behärska de viktigaste grenarna i hela ritbranschen. Så blev det inte! VÄRKMÄSTAREN i ryggen sa totalstopp. Jag fick ge mig. Jag blev så sjuk att jag knappt kunde gå på benen och än mindre öppna porten. Min arbetsgivare kunde jag inte ens besöka när det var dags för firman att flytta till en annan adress. Mina tillhörigheter och arbetsmaterial packades ner av mina kollegor. Jag fick se en ritning på vilket rum som blev mitt på den nya adressen. Om mina grejor står kvar där än i dag vet jag inte? Min radio, mugg, blommor ... allt blev kvar. Ska sanningen fram så var sorgen så stor att när jag väl hade lärt mig gå hyfsat igen orkade jag inte gå dit. Jag ville bara glömma och gömma undan. Många år senare upplöstes den avdelning jag arbetat på eftersom den digitala rittekniken tog över helt. Under mitt yrkesverksamma liv som Ritare använde jag till att börja med sådana ritstift som finns på bilden här ovan, senare typ Rotrings tuschpennor som fanns i givna bredder och blyertpenna oxå förstås. Som Kartritare ritade jag i många år med sk gravyrvagn. En diamantspets rispade bort plast från stora orangeröda plastark och då satt jag ständigt över ett ljusbord i en helt vansinning arbetsställning.

Det kostade många liter tårar att inse att jag inte skulle kunna ta upp ritkarriären igen. Men nu har gråten sinat och jag har fått andra värden i livet. Men jag är glad över de där åren, jag älskade mitt jobb.

Värdera det du har och lev i nuet så mycket du bara kan - imorgon vet du inte hur livet ter sig.

//Kramar om