lördag 1 januari 2011

I mitt liv finns det inte bara tangenter för att skriva manus.
Nejdå!
Från 1999 omformades mitt hjärta till att älska en hund vid namn Sjökullens Blue Monday "Kompis". Han var inte älskad av mig enbart, nej - långt därifrån. Vad jag vet finns det inte en enda människa som inte älskade honom.
Jag kämpade emot - jag ville verkligen inte ha en hund hemma. 25 gånger i kvarten tvättade jag händerna för att bli av med hundlukten och skyllde på allergi för att slippa ha kontakt med honom överhuvudtaget. MEN inte kunde jag motstå denna älskliga varelse inte.
I tre år fanns han levande bland alla som älskade honom. Kompis var kompis med alla människor och djur. I december 2001 var det snöstorm (min son tog körkort den dagen) och på promenaden runt sjöarna träffade han på en Dobermantik och en del andra hundar. Han lekte vänligt och mjukt med dem alla. Några dagar senare, på julafton 2001 dog han helt plötsligt på operationsbordet av bukspottkörtelinflammation. Mitt hjärta smulades sönder och for ut i universums ödsliga tomhet. Aldrig tidigare hade jag upplevt något liknande. Älskade människor som stått mig nära hade dött, javisst - men detta att Kompis dog hade jag inte förstånd nog att skydda mig mot. Det fanns inga murar att gömma sig bakom då, inget som kunde ta hand om blödande känslostormar som banade sig väg genom kroppen.
Innan Kompis fanns hade jag ingen tanke på att skaffa egen hund (Kompis var min dotters och allra minst var han hemma hos mig varje fredag, oftast mera än så) - men han väckte en slumrande kärlek till att lära mig mera om hundar och deras språk.
Det var så att Kompis morrade en gång när jag lekte med honom och jag visste inte vad det betydde. Jag ville veta vad han menade och det tog jag reda på sedan och mer därtill.
Efter det började planer växa till att skaffa en egen hund, en som matchade Kompis storlek och kynne. Men han hann aldrig träffa min hund Sir Hector eftersom han föddes åtta månader efter Kompis död.
Nu har jag ytterligare en hund, så mitt hjärta har nu tre rum där hundar bor.
Jag är så lycklig över att Kompis öppnade upp dem och att jag fick förmånen att lära känna denna älskliga varelse. Tack Sjökullens Blue Monday "Kompis" som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
//Kramar om


1 kommentar:

  1. Kom att tänka på att Kompis var vacker på utsidan också - inte bara inuti. Kompis var en Grand Danois och färgen heter Blå - alltså grå i verkligheten. Därför hette han Blue Monday. Åhh - vad jag saknar honom ...

    SvaraRadera

Kommentera gärna - det gläder mig!