onsdag 18 maj 2011

Den bästa ...





...begravning jag någonsin varit på - är den som jag var på igår. Låter det konstigt? Att en begravning kan vara bra.


Vi satt tillsammans, över 35 stycken och begrät en älskad människa, min vän och släkting A, som dog endast 44 år ung efter en operation (pga läkarslarv, visade obduktionen!) den 7 april.


Det fanns ingen präst eller officiant som sa någonting, platsen vid fönstret bakom kistan var tom och ut från högtalare strömmade A's favoritmusik ... Framför mig satt en av hennes söner med fästmö, bredvid mig satt min dotter och emellan oss satt mitt bonusbarnbarn. På andra sidan gången fanns de två systrarna med sina män som försökte stötta dem i deras förtvivlan. En av A's systrar är ju min svärdotter.


Eftersom jag antog att de skulle vara mer än förkrossade ville jag hjälpa mitt bonusbarnbarn Robin, 11 år, på det viset att han hela tiden skulle kunna känna sig säker på att ha en vuxen vid sin sida, som tröstade honom och informerade på ett lättförståeligt sätt. (se inlägget: "Ingen vanlig dag alls ..." från lördagen den 14 maj, det var hans eget val och beslut att följa med på begravningen).




Vi hade möjlighet en kvart innan det hela började, min dotter och jag att ta med Robin in i kapellet på en förhandstitt på kistan och berätta hur det skulle gå till. Han bar stolt på en väldigt långskaftad mörkröd ros, som han själv valt ut och fick veta att han (om han ville) sedan när de övriga börjat lägga sina rosor på kistan också kunde lägga sin där.


Vilken otroligt duktig kille han är, mitt hjärta sväller - ända sedan vi var på kyrkogården i lördags (som han tyckte var som igår) - har han kunnat prata om sina känslor. Vilken kille:-)


När det var vår tur att gå fram grät vi mycket och hamnade sedan i en stor gruppkram vid kistan, hans mamma, Robin, jag, A's yngste son och några till blev stående där en lång stund.


I drygt en timme satt vi alla tillsammans i bänkarna och grät till musiken. Sedan började en del troppa av och jag frågade Robin om han kände sig klar, men det gjorde han inte. Han ville stanna och vara nära kistan. Ville inte skiljas från sin älskade moster. Han beskrev sina känslor, som att det var så definitivt, att han aldrig mer skulle få träffa henne. Han ville inte gå. De flesta vuxna stod vid dörren och väntade på hans avsked. Det var svårt och vi grät. Men efter en stund så gick det att lämna kapellet efter att jag berättat vad som skulle ske med kistan sedan ...


Nästan alla begravningsbesökare åkte sedan hem till hans mormor för att fika och han åt sig mätt på kladdkaka ... På hemvägen sa han att det slutat pirra i magen ... söta, rara vännen min:-)




För mig känns det bra att jag kunnat stötta Robin i hans första egentliga sorg och att jag kunde avlasta hans mamma, min svärdotter så att hon kunde få ägna sig åt sin stora förlust utan att behöva oroa sig för sin sons reaktioner. Om det är möjligt har vi alla kommit varandra ännu närmare ...




Tomheten som A's död medfört kommer att bestå - men vi bestämde oss för, Robin och jag, att vi ska prata om henne ofta, att vi ska åka tillsammans till Minneslunden och lägga en ros där ibland. Och sedan när hennes aska är där ska vi slå upp hennes namn i pärmen, som kommer att stå ovanför hans morfars namn (hans börjar på L, med samma efternamn) och minnas henne ännu klarare. (Pärmen finns i ett litet hus där i lunden)




För oss alla som hade "kistblomma" med sig - valde alla genomgående ROSOR - ingen annan blomma förkom ... säger en del om älskade A.




Allt för nu & Kramar till er


10 kommentarer:

  1. Ja, en begravning kan vara fin, även om den är sorglig. Vad hemskt att A dog pga läkarslarv. Läkarna arbetar alldeles för långa perioder. Det är skamligt, de om några borde ha korta arbetstider så att de är på topp hela tiden och inte fattar fel beslut i ren trötthet! Sådant gör mig arg!
    MYCKET FINT SKRIVET!!!
    kram Kim

    SvaraRadera
  2. Så fint beskrivet, Ebba. Döden är svår att förstå för de flesta, så jag tror att du gav Robin väldigt mycket stöd och ett fint minne mitt i allt det sorgliga.

    Förfärligt tragiskt när unga människor går bort och ännu värre känns det när det är pga slarv.

    Många kramar <3

    SvaraRadera
  3. Kim: Sant - den var så fin.
    Ja, alla vi berörda blev otroligt chockade och arga. Tack rara du!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Maria E: Tack söta!
    Jag hoppas att det gav Robin det han behövde, det kändes mitt i allt som om det kommer att bli ett fint minne, om än med blandade känslor.
    Fruktansvärt tragiskt - känns som om det blev två sorger samtidigt på något vis.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Så vackert du beskriver begravningen och dina och pojkens upplevelser. Nu får ni stänga en stund om sorgen men då och då gläntar ni på dörren och så finns den där. Den kommer ju aldrig att helt försvinna. Bara tunnas ut med tiden som går.

    SvaraRadera
  6. Monika Häägg: Tack för dina värmande ord - jag bara skrev som det kändes.
    Det är sant som du säger att sorgen tunnas ut med tiden men den går aldrig över ...

    SvaraRadera
  7. Så otroligt gräsligt att hon dött pga slarv. Alldeles i onödan och alldeles för tidigt.

    Vad bra att begravningen kändes bra och fin för er, och att Robin kände att det blev bra för honom. Jätteviktigt, och där har du varit ett stort stöd och en fenomenal hjälp för honom så han ska kunna minnas detta med bra känslor så småningom när den värsta sorgen släppt.

    Stor kram, och återigen är jag så imponerad av hur vackert du kan skriva, även om det är så ohyggligt sorgligt.

    SvaraRadera
  8. Nina: Tack fina du:-)
    Jag blir alldeles generad av berömmet ...
    Kram

    SvaraRadera
  9. Så vackert och så sorgligt! Livet är verkligen en berg-och-dalbana. Ibland är man långt nere i dalarna och förstår inte hur man någonsin ska komma upp igen. Så en dag är man högst uppe på toppen och man har svårt för att tro att något hemskt någonsin ska hända igen.

    Det sorgligaste är att föräldrar förlorar sina barn och att barn förlorar sina föräldrar. Vänner skiljs åt och så gör också makar. Det känns djupt orättvist ibland.
    Kramar!

    SvaraRadera
  10. Anneli: Tack för din omtanke:-)
    Tidigare har jag försökt att vara "duktig" men utan framgång - då skjuter jag bara sorgen framför mig. Nu ger jag mig hän och är ledsen på djupet en stund ... sedan tar jag mig upp på berget igen för ett tag.
    A var enbart min vän i sjutton år och SEDAN efter det blev vi släkt för tio år sedan alltså sammanlagt 27 års relation. Inte kunde jag ana att hennes barn som jag redan kände sedan länge sedemera skulle bli kusiner till mina tre barnbarn. Utan A's eller min inblandning träffades hennes lillasyster och min son i en krogkö:-) Så märkligt!
    Det som gör extra, extra ont nu det är att se alla inblandade barn som mist sin mamma och moster (och naturligtvis min svärdotter).
    Jag är LYCKLIG som fått förmånen att lära känna dessa älskvärda systrar ...
    Kram

    SvaraRadera

Kommentera gärna - det gläder mig!